Mmmorgnar

Är du morgon- eller kvällsmänniska? Jag har alltid varit en morgonmänniska. Jag älskar känslan av tidiga morgnar, när dagen ligger framför mig, som ett oskrivet blad, nya möjligheter. Jag älskar verkligen när det är riktigt, riktigt tidigt, och det känns som om jag och de få som är uppe då är med i en hemlig klubb.

Idag vaknade jag av skratt 05.30. Jo, jag har fört mina morgonvanor vidare. Jag som skulle gå upp lite senare idag. Men tänk vad mysigt, det blev en extra lång stund, som vi kunde mysa och umgås.

När det blev vintertid i söndags vaknade jag vid 6 och tassade upp till V som så klart var vaken. Tittade över mot hyreshusen mitt emot och log lite inombords mot de tre fönstren som lös. Tog med en mycket motvillig hund med mig ut på promenad. Det var vi två och en rullskidåkare ute, och här och var såg jag att det lös i ett fönster. Kände att vi hörde samman, att de som jag förstod morgonens tjusning. Det är vi och dem, liksom. Vi mot kvällsmänniskorna. Som förmodligen står och tittar ut sent på kvällen, när det är släckt i våra fönster, och tänker att de är som en hemlig klubb.

Att sitta vid tända ljus och äta en tidig frukost, innan dagen ännu har grytt är så mysigt! Jag har aldrig kunnat hålla mig utan tänker på frukosten redan när jag ska gå och lägga mig. Vi äter oftast så fort vi vaknar. Och ibland, när man bor på hotell, kan man vara tvungen att vänta ända till 8 innan frukostbuffen öppnar. Periodisk fasta är alltså ingenting för mig.

På helgerna brukar vi gå ut och morgonrasta hela familjen, och det är ju bara jättemysigt. Det blir en mjukstart på dagen, lite snicksnack och lite rörelse. Gissa om vi är hungriga sen!

Sen, på kvällarna, blir jag lite vemodig, jag gillar inte känslan av kvällar. Konstigt, va? Dagen är snart slut, det är en lite obehaglig känsla tycker jag. Men det bästa är att det snart kommer en ny morgon igen.

 

Familjepromenad, stor och liten.

Man hinner morgonbusa också om man går upp tidigt.