Är du hemma när presenten kommer?

Jätterolig formulering, från boken "Våga vara den du är" av Mia Lehndal.

Jag har skrivit förut om att kämpa efter saker. Att arbeta sig mot mål. Att man alltid kan nå mål, om man bara sliter. Något jag inte längre förespråkar... Livet är inte så enkelt, och man kan inte alltid nå allt man vill, när man önskar, eller ens alls. Och det är ok.

Dels måste tajmingen vara rätt. Att våga vänta in, fast det tar längre tid än man tänkt. Fast vi är programmerade att allt ska komma direkt när vi sliter, annars frustration. Många gånger har jag kanske haft rätt idé eller plan, men ändå känt att något känns fel. På senare tid har jag börjat känna efter om tajmingen verkligen är rätt, det känner jag i magen. Att vänta in kan vara skillnaden mellan succé eller fiasko.

Sen, att vara öppen för hjälp, kärlek, vänskap, tröst eller feedback. Att ta sig tid, känns glädje. Att njuta av ögonblicket. Att vara öppen och ärlig mot sig själv och livet och förstå och berätta vad man behöver. Att inte göra något, bara luta sig tillbaka och lita på att det ordnar sig. Den känslan hade jag glömt av. Jag var så upptagen med att jaga. Och så stängd för andra utan tid eller glädje. Så fel det kan bli, fast man vill så rätt.

Tack och lov har jag börjat kunna känna av magkänslan igen. Den som talar om väldigt tydligt vad som är rätt. "Går det lätt så är det rätt" är mina ledord och det spelar ingen roll vad det är frågan om. Börjar hjärnan komma med argument så gäller det att registrera och tänka "Nej tack, jag lyssnar bara på magen". I många år har jag bara köpt saker eller kläder om jag blir riktigt "kär" i dem. Ni vet, så att man inte kan sluta tänka på dem, man ångrar sig när man kommer hem utan dem. Vilket i och för sig innebär att jag sällan köper något. Men, så vill jag att mina tankar ska vara om allt: får jag kär-känslan, så är det rätt. Och det är inte förrän man ger sig själv tid att lyssna, som det funkar.

Ett exempel från igår. En kompis från förr som jag saknat jättemycket och gärna vill ta upp kontakten med, hörde av sig och ville att vi skulle träna ihop i helgen. Jag blev jätteglad! Jag, som inte hållit kontakt på så länge. Men det gnagde. Jag och lille V ska på teater samma dag. Och så har jag bokat in en annan vän dagen därpå, och så ska V sjunga i kör och vi ska lyssna också. Alltså redan alldeles för mycket, för en sån som jag. Jag som behöver så mycket vilotid just nu, jag orkar inte annars. Men hjärnan började komma med argument: "Men tänk om hon inte frågar igen" och "Jag kanske kan hinna det om jag kör jättefort och äter något snabbt". Men nej, magen sa verkligen nej, jag hörde av mig till kompisen och bad om en raincheck. Allt känns jättebra, rätt beslut.

Jag vill vara hemma när presenten kommer. Lita på att när det väl ringer på dörren, så är jag redo. Jag tänker ge mig själv den största presenten: en investering i ett nytt förhållningssätt där jag tillåter mig själv att luta mig tillbaka och bara vara i förvissningen att allt ordnar sig. För det gör det, kanske bara inte exakt som jag hade tänkt mig, eller när.