Som att komma hem

För knappt två år sedan förstod jag att jag var introvert. Klicka på ordet om du är nyfiken på vad det innebär. Det hela började med att jag läste boken Introvert-den tysta revolutionen av Linus Jonkman, skrattade högt och checkade i precis allt i hela boken. Aha-upplevelse var det verkligen! Jag kunde börja att förstå att allt som var jag inte bara berodde på knasighet utan att det fanns en hel del där som var allmäna drag hos väldigt många människor som kallade sig introverta.

Jag hittade sidan blygamyran och ytterligare fler sätt att se saken på uppenbarade sig. Jag kände mig ännu mindre ensam och har hittat människor som är som jag. Inte för att jag måste läsa/träffa/känna bara introverta människor, men har man känt sig ensam och konstig hela sitt liv så kan det vara rackarns härligt att känna gemenskap i allt det konstiga. Som inte är konstigt, bara i en dels (eller för all del sina egna) ögon. Och det är skönt att bit för bit börja förstå sig själv och hur man fungerar ihop med andra, oavsett vem man är.

Sen hittade jag till introvertspring.com, en fantastisk sida och källa för introverta. Underbart härliga inlägg om man vill förstå och tycka om sig själv som introvert. Om man vill utvecklas och hitta tips och tricks för att fungera lite bättre i t ex sociala sammanhang. Och återigen, för att känna sig mindre ensam.

Innan drygt två år tillbaka har man inte talat så mycket om introversion i Sverige, och nu har det i det närmaste exploderat, till stor lycka för mig och säkert andra, som kan börja förstå sig själv och acceptera sig själv. För mig har det inneburit att jag kunnat sätta ord på och förklara vad jag behöver vilket har lett till enklare kommunikation hemma, och min man kan förstå varför jag reagerar som jag gör. Och samma åt andra hållet, naturligtvis. Det underlättar att känna sig själv och att vara tydlig.

Ofta sätter man felaktigt etiketter som blyg, asocial, inåtvänd, tystlåten och tråkig på introverta människor. Jag tror att det kan vara frustrerade för extroverta att umgås med och inte förstå sig på såna som jag. Jag tycker inte att man behöver sätta in sig själv eller andra i fack, så att det blir vi, dem och dem. Hela poängen tycker jag med att försöka förstå sig på sin egen typ är att om man gör det så förstår man ofta andra lättare. Och att man lär sig hur man samspelar så att alla i ett gäng, klass, grupp eller familj får komma till sin rätt och må bra.

Jag börjar landa lite i och känna mig ok med den jag är. Börjar med små steg leva så som jag mår bra av och lyssna på hur min personlighet är, även om det är svårt. Kan mer och mer sätta ord på vad jag behöver för att må bra. Lär mig hur jag kan förändra mitt kroppsspråk i vissa situationer.

Sen tror jag också att yogan har hjälpt till väldigt mycket, både genom att hitta till kärnan av vem som är jag och att tillåta sig att vara den personen och att lyssna inåt och vara den man är, i nuet.

Har du koll på vad du är för typ av person? Lever du på det sätt som du mår allra bäst av?

Slut fred med dig själv.     

Vad förväntas av mig?

Om jag inte är väldigt uppmärksam, eller snarare, om jag inte är tillräckligt grundad i mig själv, har jag väldigt lätt att dras med i måsten och borden. Vet att jag skrivit om det förut. Det är lätt för mig att tappa bort mig själv på vägen då, och börja tänka på vad som förväntas -även om ingen annan har förväntningarna på mig. De liksom smyger sig på mig av sig själva om jag inte är uppmärksam nog.

Nästa sommar fyller jag jämnt och har börjat klura lite på hur den stora dagen ska firas. När jag fyllde trettio hade jag en stor fest. Men är man introvert som jag blir det en ganska jobbig grej, med oro för att inte ha tillräckligt många att bjuda, för att folk ska tacka nej, för att vara i centrum en hel kväll. Det här med större sammankomster är jag väldigt obekväm med.

Jag kom ganska långt i funderingarna kring min kommande stora dag innan jag kunde hejda mig och verkligen hitta vad JAG ville. Inte för att jag har bestämt mig, utan mer att jag kunde sortera bort sånt jag absolut inte vill, som att ha en fest till exempel. Kanske går vi till kvarterspizzerian eller åker till ett lekland, vem vet? Kanske firar vi i Berlin eller hemma, bara lilla familjen. Eller tältar?

Den lille nye sonen ska döpas, det känner vi båda två är viktigt. Direkt föll jag in i en massa borden här också. Vi borde bjuda den och den, borde göra det lika fint som då store sonen döptes. Borde bjuda hit båda släkterna, borde baka cupcakes och tillverka egna vimplar som jag sett när jag googlat runt.. Jag kunde bara inte bestämma mig.

Och någonstans har jag lärt mig att när jag inte kan bestämma mig är det för att jag inte vill eller ännu inte har hittat ett bra alternativ. Ett tecken på att jag behöver släppa det och låta det komma till mig. Inte forcera, för då blir det inga bra beslut. 

Och fastän jag inte vet fortfarande hur jag vill fira min fyrtioårsdag eller hur vi vill ha dopet så ordnar det sig. Det är ingen big deal, det kommer till mig så småningom. Det är bara så lustigt att observera hur de där bordena och föreställningarna om hur saker ska vara och gå till finns där. Då är det skönt att stanna upp och känna efter och kanske bryta föreställningarna. Göra som man själv vill. 

För "man måste ingenting" faktiskt. Den här gången var det Nina som påminde om det. (Tack för det, förresten) Jag måste inte fira min fyrtioårsdag med en fest eller middag. Jag måste inte fira alls. Dopet måste inte gå till på samma sätt som storebrors för tio år sedan. Julen måste inte firas si eller så. Jag måste verkligen ingenting, inte ni heller, och det kan vara bra att påminna sig om det ibland.

Just do it!

Bara gör't!

Jag är sån att jag funderar alldeles för mycket innan jag tar beslut. Fråga bara min äkta hälft så får du se. Han är en doer, medan jag väger för- och nackdelar inför varje beslut. Jag vill att det ska bli rätt, veta att jag har tänkt på allt och framför allt vill jag att det ska kännas rätt.

Samtidigt försöker jag tänka som när det gäller mina tatueringar. Folk frågar med jämna mellanrum om jag inte ångrar mig och vad jag skulle göra om jag skulle börja ångra mig någon gång. Jag svarar alltid att jag inte ångrar mig för att det inte är någon ide. Tatueringarna är ju där de är och då är det ju bara att inte börja ångra mig. Så kan man ju se på alla saker i livet.

Ofta ångrar man ju inte det man gör, utan bara det man inte gör. Självklart blir ju inte allt rätt och man grämer sig ett tag, men i alla fall jag ångrar mer de missade chanserna jag aldrig tog.

Jag försöker jobba lite mer med att lära mig att våga bara göra. Att ibland kasta mig ut lite mer. Framför allt att lära mig att hitta det som känns rätt lite snabbare, och jag tycker att jag är på väg. Känslan när man vet hur "rätt" känns är härlig. I många år har jag inte vetat och så har jag hamnat i situationer som känts helt fel. Och att köra över sig själv är ingen härlig känsla.

Träning och rörelse är sällan sånt jag funderar på, för träning ångrar man sällan eller aldrig. Sen är det så klart lättare när det är en sak man älskar och behöver. Så när det gäller "Just do it!" behöver jag inte pushningen från Nike för att komma igång.

Nej, för en sån som mig kan det handla om små saker som att ringa ett telefonsamtal (introverta personer som jag försöker gärna slippa telefonkontakt in i det längsta). Att småprata med någon jag inte känner. Det kan vara att våga hoppa på det nya jobbet som jag hoppas kommer. Att vi vågade rycka upp oss och flytta för två år sen. Att vi som nyinflyttade bjöd in hela sonens nya klass med familjer på fest fast huset var en enda röra. Såna saker som man kan grubbla på alldeles för länge, som kan bli så himla bra om man bara vågar göra´t.

Min New york-resa får symbolisera "Just do it!"

Jag bara bestämde mig och bokade. Världens grej!

Stressen och hjärnan

Jag var sjukskriven tre veckor i september för utmattning, ett avstamp in i något nytt, ett annat sätt att leva, som inte längre innefattar så mycket stress och press. Under en lång tid hade jag levt under hög stress, både i jobbet och inuti mig själv och sjukskrivningen blev slutet på det och början på min nya resa. En resa som jag kommer att få vara på resten av mitt liv. Kombinationen av mitt yrke som lärare och den typ av person jag är, gör att jag alltid måste tänka på hur jag återhämtar och tar mig an livet.

För ett tag sen fick jag en spännande artikel skickad till mig av min syster, en artikel som handlade om att stress ger verkliga hjärnskador. Och precis just då kämpade jag väldigt mycket med ljudnivån i mitt arbete, i arbetsrummet där vi sitter 11 stycken som i ett kontorslandskap. I 13 år innan har jag aldrig direkt störts av ljud kring mig i arbetet, och alla som varit i en stor högstadieskola vet att där inte är direkt tyst. Men nu, när jag landat efter sjukskrivningen och kommit igång och jobbat som vanligt, så är jag ruskigt ljudkänslig. Både hemma och på jobbet, men hemma kan jag påverka ljudnivån. På jobbet känner jag att jag inte kan skärma av ljud längre, det blir så störande att jag inte kan koncentrera mig. Att försöka koncentrera mig när det pågår flera samtal eller telefonsamtal i rummet har blivit omöjligt. Jag har investerat i hörlurar som täcker öronen ordentligt och appen "Simply Noise" med vad man kan kalla "white noise", en app som Linus Jonkman tipsade om. Linus är författaren till boken Introvert: den tysta revolutionen, som jag för övrigt älskar.

Hur som helst kan jag tycka att arbetsgivare kunde förebygga detta, att man inte ska behöva hörlurar eller hörselkåpor på sitt jobb. Och jag tycker det är rätt läskigt hur hjärnan kan skadas vid långvarig stress, så till den milda grad att man blir ljudkänslig. Och det finns bra forskning från Karolinska institutet om detta, som också bekräftar att kvinnor drabbas mycket värre och oftare av detta.

I Dagens medicin har jag läst att det också är bevisat att den långvariga stressen och lång tid i påfrestande miljöer också leder till minnesrubbningar, trötthet och svårigheter med tids- och rumsuppfattning. Det är stresshormonet kortisol som leder till skador på hippocampus. Man har kunnat påvisa att det hämmar nybildningen av nya nervceller och att återhämtningen tar längre tid än man trott då cellbildningen inte fungerar som den ska.

På något sätt kan jag tycka att det är oerhört skönt att få bekräftat allt jag känt i kroppen. Jag lider verkligen av ljudkänsligheten och att få det svart på vitt, att det finns forskning bakom, var härligt. Jag hittar inte på, alltså! Sen känner jag ju att jag inte alls är som vanligt på många andra sätt än, trots att det gått fyra månader sedan jag började jobba igen. Inom mig känner jag att jag har lång väg kvar att gå. Jag har inte jättelätt för att hantera ens de små stresstopparna som blir i mitt jobb och i mitt liv, jag är inte alls rustad än. Jag är fortfarande väldigt trött, och kan bli helt utslagen, som i fredags av en stressig dag på jobbet, eller som en jobbmiddag på restaurang för några veckor sen. Det tar helt stopp, och så måste jag vila och läka igen. Efter den rätt högljudda middagen tog det ett dygn innan jag var mig själv igen. Så var det inte tidigare.

Det har också blivit svårare att sortera, att om vi har många (även roliga) saker inbokade, kan jag bli panikslagen för jag ser allt på en gång, även om sakerna är fint utportionerade över tid. Tidsuppfattningen kanske har fått sig en törn.

Och jag förstår att det är svårt för folk att förstå. För det syns ju inte. Jag vet att jag ser likadan ut som jag brukar, jag skrattar och är som vanligt. Men inombords arbetar jag hårt med att klara allt utan att falla dit igen. Jag strukturerar och planerar. Lägger in pauser och framför allt väljer bort, allt för att jag vet vilken nivå jag klarar nu. Och väger saker, vad de ger mot vad de tar, för vissa saker blir helt enkelt inte värt det längre. Jag vill åt rätt håll, inte gå bakåt! Och då kan det innebära att jag måste tacka nej till after worken som "alla andra" ska gå på, eller inte kan ställa upp och jobba kväll, fast jag förstår att det sticker i ögonen på de andra. Men jag måste sätta mig först, speciellt nu.

Det här är mitt liv, min hjärna, min chans att ta vara på mitt enda liv. Jag tänker göra allt jag kan för att reparera mig själv. Kanske borde skaffa mig en liten skylt att ha runt halsen: