Yogalärarutbildning del 1

Ja, jag är här! Konstigt! Det har hänt så mycket och jag hade ingen alls plan att skriva igen, någonsin. Men så har jag gått den här lovsomvälvande yogalärarutbildningen och jag kände att jag behövde sätta ord på allt. Så här är jag.

För ett halvår sedan bestämde vi oss för att göra ett äventyr tillsammans, en längre resa hela familjen. Vi har diskuterat vart, när och hur, tills vi pratade om Bali och min man tyckte att jag ju kunde göra den där yogalärarutbildningen (som jag aldrig ens tänkt gå, vet inte varför han sa så). I alla fall bestämde vi oss för det och jag började leta rätt utbildning. Det finns en uppsjö av yogalärarutbildningar på Bali! Jag går numera mest på magkänsla och mitt val föll på School of Sacred Arts, som skulle hålla en utbildning i Ubud i hatha/vinyasa/yin/restorative yoga. Snabbt som attan bad jag om referensbrev, skrev en ansökan och blev antagen. Sen var det rullans med att söka ledigt från högstadiet för storis (vilket var resans krångligaste moment), ledigt för oss vuxna och fixa allt från visum och vaccinationer till internationella körkort. Strax innan vi skulle åka kom jag på att jag glömt kolla upp vad det var för utbildning och skola jag skulle gå men min magkänsla skulle senare visa sig ha guidat mig rätt.

I september reste vi den långa vägen från Landvetter till Bali, vilket tog ett dygn ungefär. Vi reste med Singapore Airlines som var ett alldeles fantastiskt val. Vi startade med några knasiga vakna jettlagade nätter i Sanur som är en mysig strandstad nära flygplatsen för att sen ta oss vidare till huset vi hade hyrt i Ubud. Ett jättefint hus med två våningar, två badrum, kök och pool, på 7 minuters gångavstånd från Yogabarn där min utbildning skulle äga rum. Vi hyrde huset via Airbnb och betalade ca 17000kr för en månad och då ingick städning, frukost serverad i huset varje morgon och hus- och poolskötsel.

Yogabarn är ett yogaställe väl undangömt i Ubud, man går från huvudgatan några trappor ner och kommer ner till ett jättefint ställe, mitt i skogen och risfälten. Yogabarn andas lugn och vänlighet och min uppfattning är att yogalärarna som jobbar där fokuserar mer på andning, självkännedom och acceptans än korrekta poser. Där finns också ett fantastiskt cafe, en shop och ett ayurvediskt spa samt olika behandlingar, t ex kraniosakral terapi mm.

Förväntansfull tog jag på min bästa klänning och gick dit första kvällen och det var ruskigt nervöst. Att inte veta vad som väntade, att inte känna någon. Att ha allt framför sig. Vi började med en opening cirkle och information för att sedan avsluta med en fire pujah, en eldsceremoni där man slänger det man inte längre behöver i elden och sätter intentioner för det som ska komma. Vi var trettio elever i min kurs, med elever från alla kontinenter.

Varje måndag till fredag i en månad hade vi schema 6.30-18 på kvällen utom lördagarna då vi slutade 12.30 och söndagar då vi var lediga. Morgnarna började med 2,5 timmars meditation, pranayama och ca 90 minuters fysisk yoga. Jag älskade mornarna! Att tassa iväg i gryningen under tystnad, att få börja morgnarna med all den positiva energin och lugnet, till ljudet av syrsor, tuppar, apor och av regnskog rent generellt. Varje dag promenerade jag hem och åt frukost och lunch med familjen. Det var min lilla oas att komma hem och få vara med dem och ladda batterierna en stund och och ladda energi. Det är klart att de andra kunde umgås mer och knyta band men för mig var det ovärdeligt att få vara med min familj. På Yogabarn höll vi till i en egen studio, Lotusstudion, en stor lokal med delvis öppna fönster och naturen runt omkring. Två gånger kom det in en skock apor under en lektion.

Ganska snart under utbildningen förstod jag att allt jag trott om utbildningen var fel. Jag trodde vi skulle bankas i en massa kunskaper som sedan skulle tentas av, både skriftligt och praktiskt. Men väldigt fort insåg jag att lärarnas inställning var att vi alla redan var lärare, att vi bara skulle förstå det och använda vår egen visdom. De pratade dagligen om att lyssna på sin egen kropp och om self-care som det viktigaste av allt. De lärde oss att allas kroppar och dagsform är olika och att det bara är jag som känner min kropp. Det är bara jag som vet hur jag ska yoga, vad jag behöver. Jag behöver bara lära mig att våga stå för det. Jag behöver bara lära mig att stå för den jag är. Det visade sig att School of Sacred Arts står för allt sånt jag har letat efter och försökt att lära mig på egen hand. Tänk vad konstigt men bra att intuitionen kan leda en så rätt.

Lotus Studio

Berlin

Jag har ju glömt att berätta om Berlin! Jag och elvaåringen var i London förra påsklovet och bestämde oss för att ta en storstad varje påsk. Vara bara vi ett par dagar nu när sladdisen har kommit till familjen. Jag var inte så där speciellt sugen på Berlin men det visade sig vara en riktigt härlig stad. Berlin är avslappnat, enkelt att resa till och i. Tänk att flygresan bara tar 50 minuter! Folk är generellt sett väldigt hjälpsamma och trevliga och även om man bygger precis överallt i Berlin liknar det London väldigt mycket. Det finns otroligt mycket spännande att se och som i alla storstäder, massor av gott att äta.

Vi hade tre nätter på oss, och det blev två och en halv dag att använda, vilket var perfekt. Vi köpte ett Berlin Welcome Card och åkte enkelt och smidigt hela tiden och fick rabatter till inträden. Vi gjorde allt en riktig turist skulle ha gjort men hann ändå med att njuta av att bo på hotell med ett litet spa med pool, gym och två sorters bastu. Berlin har ju en fascinerande, om än sorglig historia, och det är lite nyttigt att påminnas om hur det var för inte alls längesen och vad som hände.

Att resa med en tweenie-kille innebär att det här med shopping går bort. Vi har istället besökt Zoo och Naturhistoriska museet och såna ställen, men jag insisterade i alla fall på att vi skulle ta oss till Prenzlauer Berg. Det ligger i gamla öst och är lite mer bohemiska, tysta och gröna kvarter med små butiker och ekologiska mataffärer. Underbart var det där, så dit åkte vi tillbaka.

Att resa med en hungrig växande tweenie innebär också att det blir många matstopp. Helt i min smak! Vi har ätit så gott och lyxigt och jag har fått min dos av bra latte. Kaffe, bröd, ost, korv och yoghurt är de bra på, tyskarna. Jag säger bara hotellfrukost så förstår ni.

Innan resan hade jag svårt att förstå var centrum var och var som var bäst att bo. Nu hamnade vi i Charlottenburg, ganska nära Zoologischer Garten och KaDeWe, och det var helt ok. Det är otroligt smidigt och lätt att åka tunnelbana vart man än ska, och buss nummer 100 och 200 tar en förbi nästan alla sevärdheter i Berlin.

Jag kan varmt rekommendera Berlin. Elvaåringen har redan bestämt sig för Paris nästa år men jag vill suga lite på den karamellen för tänk att så många härliga ställen ligger för ens fötter. Jag har fortfarande yrsel efter resan, så jag lutar åt att vi bara åker till grannstaden här. Nej, skämt åsido, yrseln ska nog gå över och res-suget kommer tillbaka.

Yoga off the mat

Jag har precis levt i en tvåveckors yogautmaning, fast ingen planerad och organiserad sådan. Nej, jag har varit ensam med barnen i två veckor och precis varje timme av varje vaken stund har jag fått arbeta med inställningen. Meditation på heltid i två veckor.

Jag lever med en man som kan vara bortrest väldigt mycket längre än två veckor men det var längesen storis var ett drygt år och det här var pustigare än jag kunde komma ihåg. (När storis var lika gammal var vi ensamma i tre och en halv månad, men det överlevde jag ju så jag tänkte detta var en peace of cake).

En ettåring kräver total hängivenhet och kontroll hela tiden och kan inte lämnas ensam ens några sekunder. Allt är ett äventyr och livet består av tvära kast mellan innerliga skratt och vansinnesutbrott. Man får tänder, som i det här fallet fyra stora kindtänder samtidigt som gör att det är svårt att sova på nätterna. Icke att förglömma, dock, så är de de underbaraste, kramigaste pussgurkorna också. Ibland. Om de inte får utbrott eller vaknar fjorton gånger och skriker på nätterna.

I alla fall har jag fått jobba stenhårt med min inställning. Jag har i princip fått fokusera på nuet, nuet, nuet, hela tiden. Har jag börjat tänka tankar som att det är 12 dagar kvar har jag känt paniken smyga upp mot bröstet. Eller tanken på att varje dag från gryning till läggdags är så lång, så lång att jag nästan inte står ut. Visst har vi gjort saker men ändå är det många timmar på ett dygn som ska slås ihjäl.

Jag har fått bestämma mig för att det där jag jobbar med i yogan är det jag ska använda nu. Att när jag gör yogaövningar som stärker mitt nervsystem så gör jag det för att klara mer än jag tror mig om. Man gör ju det, klarar mer än man tror.

Jag har försökt att hitta några små stunder varje dag då jag har satt mig på mattan. Tre minuter på morgonen med elvaårig barnpassare. En kvart på kvällen när lugnet lagt sig. För att hålla mig normal i huvudet. För att andas lugnt och fokusera. För att det inte fins något annat alternativ. Nu när jag är medveten om min introverta sida vet jag hur mycket jag behöver en liten stund med mina egna tankar varje dag. Och när jag lämnade bort mini på söndagkvällen för första gången över natten, för att få mina egna 90 minuters älskade kundaliniyoga, då var jag som i koma av att kunna släppa kontrollen för första gången på länge.

Det är ju lätt som en plätt att vara positiv, utveckla sig och vara sprudlande och härlig när man är två och man får sova på nätterna. Men det är när det inte är så som yogan och meditationen verkligen behövs och sätter en på prov. Det går ju, det gör ju det. Bara någon gång har jag fallit ihop, tappat hoppet, gråtit och skrikit och velat kliva av tåget (men det går ju inte där och då).

Yogan är för livet.

Och så vill jag bara säga: STÖRSTA respekt till alla ensamstående föräldrar. Ni är värda all uppmuntran, respekt och guldmedaljer i hela världen.

Träningsresa till Playitas

Julen tillbringade vi på Playitas på Fuerteventura, hela familjen med elvaåring och ettåring. Som vi har längtat och väntat på det efter den här hösten, som jag kanske skriver om nästa gång. Det var nästan magiskt att få sätta sig på planet och äntligen komma iväg. Den här hösten har inte direkt handlat om träning utan resan var tänkt som en möjlighet till att hitta gnistan till träning igen. Och det kan man verkligen säga fungerade!

Playitas ligger vid den lilla fiskebyn Las Playitas på Fuerteventuras ostkust. Vi har varit på den kanarieön två gånger tidigare och tycker att det är en härlig ö; där är kargt som ett månlandskap men modernt, välkomnande och nästan lite elegant. I Sverige är det Apollo som har resor till Playitas och man kan välja mellan att bo i villa, lägenhet eller hotell. Vi bodde i en tvårumslägenhet, som låg nära precis allt. Det är bara knappt fem flygtimmar dit, och transfern är bara en halvtimme.

Här finns två stora pooler, en vattenrutschbana, en babypool och en olympisk pool. En del aktiviteter kostar pengar och det mesta ingår. Det finns också en miniklubb för barnen. Det är så härligt att få slippa overaller och tider att passa, att bara hänga tillsammans. Det är fräscht, väldigt välskött och personalen är jättetrevlig.

Jag kan nog säga att om man gillar träning så är det här den ultimata semestern! Oavsett om man reser själv, i par eller med hela familjen, så kan alla få ut något av det, och som vi har rört på oss! Varje dag är det ett späckat schema med aktiviteter för alla och man tar del av det man själv vill. Det verkar vara ett mecka för golfare, cyklister och löpare, men även för den som gillar crossfit, gruppträning, simning, yoga, triathlon, styrketräning, spinning, vandring, lagsporter och vattensporter.

Vi hade som mål att i alla fall träna fem pass var under veckan (eftersom vi trots allt hade med en ettåring) men vi fick nog ihop det dubbla. Åh, vad härligt att träna i sol, och åh, rörelseglädje! Det roligaste jag gjorde var att ensam vandra i bergen, julaftonens soliga och fartfyllda zumba, body-blitz-passet och boot-camp-träningen jag och elvaåringen gjorde tillsammans, men jag har också knatat en del timmar med barnvagnen i solen. Ett stort plus är att man placerat gruppträningsplanen mot solen med utsikt över havet, så det ger en närmast magisk känsla att stå och se ut där när man tränar.

Varje lov har man även samma motsvarighet för barnen i åldrar från 5-15 i tre olika åldersklasser. Elvaåringen provade både dykning, triathlon, boot camp, vattenpolo och en massa annat, men också minidisco och filmtittning och en himla massa bad i poolen. Vi bestämde att vi inte skulle tvinga honom till träning men han var sugen och allt var väldigt säkert och bra organiserat, så han kände sig inte ensam.

Vi hade bokat halvpension, dels för att vi är hungriga människor, men också för att det skulle vara lätt och smidigt. Frukosten och middagen var så otroligt bra och personalen var toppen trots att vi två gånger om dagen kom med ett litet ätmonster som på en halvtimme hade kastat mat runt bordet och kladdat ner hela duken. Galamiddagen på juldagen var något av det mest eleganta jag sett i restaurantväg, så fint gjort! Det finns en affär på området där man kan handla lite om man behöver, och det finns några andra restauranger och barer om man vill äta och dricka.

Det kanske inte har blivit så mycket solande eftersom man sällan släpper en upptäckande ettåring med blicken men lite sol har vi ändå fått eftersom vi varit ute hela dagarna. Vad bra man mår av sol! Vi har haft 22-23 grader varje dag och riktig tur med vädret.

Utegym.

Torget vid sportcentret där man möts vid uteaktiviteter och även bokar alla pass.

Det går löparbanor lite här och var. Bechvolleyplaner.

Bebispoolen.

Innan vi åkte var kroppen trött, öm och sliten och maken överraskade mig med att i hemlighet ha bokat en timmes massage på spa:t som finns på området. Det finns också ett fish-spa som vi inte provade. En av de allra bästa sakerna med resan är att jag verkligen känt mig som fisken i vattnet då jag -precis som alla andra- gått i träningskläder hela veckan. Jag skulle gärna bo i träningskläder och här känner man sig inte knasig i det, och inte heller för att man tränar varje dag på semestern.

Kan jag rekommendera den här resan? Jaaaaa! Om ni gillar att träna eller röra er. Om ni gillar att prova nya sporter. Att ha gott om tid på er tillsammans. Om ni gillar säkert väder och sol. Det kanske kostar några extra kronor mot en vanlig vecka på Kanarieöarna men det är så värt det. Vi längtar tills vi kan åka igen men nu väntar vi lite tills mini är något större nästa gång. 

Jag känner verkligen en nytändning till rörelse och träning. I flera år har jag hållit mig borta från gruppträning som aerobics och spinning, nästan lite snobbigt så där som om någon träning skulle vara bättre än någon annan. Men oj, vilken  glädje jag har hittat igen, och sedan vi kom hem är jag i full fart igen! Jag har bestämt mig för att träna det som är roligt och inte fokusera på fysiska resultat. Glädjen i sig är resultatet och belöningen är att kroppen får röra på sig. Playitas var fantastiskt och jag är så oerhört nöjd med vår vecka! 

I ❤️ rörelse

Bästa tipset för att få fart på livet är helt enkelt att röra på sig. Om man fastnar i trött-vinkelvolten så kan det ta emot att röra sig, man blir lite trött och seg, äter lite sämre... och vips har man gått ner sig och tappat sugen. I början av juni kände jag inte alls igen mig själv. Jag var seg, kände inte för att träna, sov dåligt och var sugen på saker jag inte mår bra av.

Men det finns ett superenkelt knep! Rör dig! Cykla till stan, gå istället för att ta bilen, lyft och bär saker, hoppa bara för att du kan, sitt på huk när du läser, skaffa en pt eller gör vad du vill bara du använder kroppen som den är skapt att användas. Det är verkligen så enkelt!

När man får fart på systemet så är det så självklart att kroppen är en maskin som behöver användas för att inte rosta. Och det fina är att när man sätter igång maskinen blir hela systemet lättare, gladare, fräschare. Om man kollar på barn så ser man glimten i ögat tändas när de ser ett rep, en låda, en bänk eller en bra byggd lekplats. De skrattar när de springer, hur många vuxna gör det?

Ja, jag kanske är lite inspirerad efter att ha maraton-sett Svett&etikett. Kalle Zackari Wahlström får i alla fall mig att vilja testa olika saker och verkligen använda kroppen. Springa, hoppa, cykla, ro, lyfta saker. Han gör mig sugen på att utmana mig själv fysiskt och tänka på rörelse på ett spännande sätt.

Vi har en tweenie som gillar sina skärmar. Nog sagt om det, men många som har killar (och kanske tjejer, vad vet jag, jag har inga) kanske gissar vad jag menar när jag säger Minecraft och Youtube. Jaja, vi är inte överens med avkomman om hur mycket man kan nyttja skärmar, men samtidigt har vi inte haft så många mer spännande alternativ att erbjuda än studsmattan, gräsmattan och lite uteleksaker. "Gå ut och lek", mutor och förbud i all ära, men kanske måste man tänka till lite.

I ett stort träd hängde vi upp ett klätterrep, en repstege, två par romerska ringar, en knappgunga och ett tjockt klätterrep, och det tog inte lång stund innan sonen och alla kompisar hängde där, helt frivilligt. Det klättras, hängs, utmanas eller bara pratas där och det är ju otroligt att det är så enkelt.

Och det bästa är ju att lekträdet inte bara är för barnen. På första försöket tog jag mig hela vägen upp för repet, trots att jag aldrig i min vildaste fantasi hade trott att jag kunde. Wow, det är funktionell styrka det! Har ni testat sen i gympasalen i skolan, att göra det? Får ni chansen, prova!

Och om ni har lyxen att äga en studsmatta, har ni testat att köra rumpstudstävling med barnen? Växla studs på rumpan med upp och studsa på fötterna (utan att ta i händerna i mattan). Vem klarar flest? Glöm inte att knipa när du hoppar så klart.

I sommar fokuserar jag lite extra på rörlighet. Jag var ganska orörlig som gravid, med diverse krämpor, men nu tänker jag lite extra på rörlighet. Jag tränar på att sitta på huk. Jag övar på att öppna upp mina tajta höfter och speciellt gör jag övningen musslan. I sommar har yogan varit mer fysisk och morgnarna har också inneburit en uppmjukande yoga utöver meditationen. Kroppen älskar det!

Det är verkligen så att rörelse ger energi. Rörelse behöver inte vara träning på det sättet att man måste byta om och åka till gymmet. Ibland känns det som att man krånglar till det i onödan. Bara gå ut och häng lite här och hoppa där. Svårare än så måste det inte vara.

Skrattfest

Jag är en rätt allvarlig typ. Har ett ansikte som ser lite argt ut (mitt "resting bitch face" har jag lärt mig) och när jag ler åt någon märker de sällan det då jag knappt ser glad ut. Har varit extra allvarlig senaste åren, i takt med att jag tappat bort mig själv. Har kommit på ibland att jag kanske inte skrattat på veckor. Hemskt, jag vet! Det har vänt i och med att jag började vrida och vända på alla stenar, eller öppna alla dörrar som är jag. Jag har börjat hitta glädje igen, i småsaker i livet som familjen, musik, sång, vänner och allt vad det kan vara.

Senaste tiden, sedan lillskruttisen kom till oss, är det som om ytterligare en lucka har öppnats. Som jag har skrattat! Jag har börjat få riktiga skattanfall, så där så man bara inte kan sluta. Jag är så glad! Så där genuint glad. Bubblor i hela kroppen-glad. Lyckan och skrattet har kommit in i mitt liv igen och som jag älskar det.

Att ha ett litet barn är som en biljett till ett liv i mer närvaro, för det går inte att vara på något annat ställe i tanken än där man är. Att ha ett litet barn ger en chansen att leva lite extra mycket. Herregud, vad jag skrattar åt den där lille personen. Igår höll han show till sena kvällen och som vi skrattade här hemma, att man kan vara så liten och ha humor.

Snart är han åtta månader och jag kommer på mig själv prick vareviga dag om hur fantastiskt det är att han finns hos oss. Att det står små crocs i minsta storleken bredvid de stora i hallen. Att det är små handavtryck överallt, på speglar, väggar och tv:n. Att han tjuter av skräckblandad förtjusning när hunden närmar sig. Blir liksom förundrad och oerhört tacksam över att vi fick chansen igen. Jag saknar honom när han sover och vill vara nära honom när han är vaken.

Och hans lilla rödblonda hår som växer extra mycket bara över öronen. Hans stora smajl när han står upp i sängen om morgonen och lyser upp när man kommer in och säger godmorgon. Hans tjatter som man inte riktigt förstår än. Hans fart, hans upptäckarlust, han går den lille token! Det går så fort, så fort!

Och det är verkligen bästa tiden just nu. Min föräldraledighet är slut och nu har vi en lång sommar tillsammans, allihopa. Ta dagen som den kommer, skratta, mysa, träna, sova när vi är trötta och hitta på det vi känner för. Åh, som jag älskar det!

Stånk och stön och fy och blä

En vecka som borde vara rolig är inte det minsta rolig. Vill bara skrika lite och lägga mig och vänta tills veckan är slut med allt som ska göras. Det är som att när man närmar sig slutet på en tuff period så är det som att det inte går en endaste dag till. Jag trodde inte att det kunde kännas likadant när jag inte jobbar men jo då, allt ska ju ske ändå. Student, skolavslutning, och alla de där träffarna och avslutningarna ni vet. Tandreglering mitt i allt ihop och möte med nya jobbet. Kanske har det också att göra med att plutten har varit sjuk i en vecka och jag varit hemma, med snor överallt på kläderna och bärande på honom från morgon till kväll. Ni vet, när det känns så där att man bara vill gå ut en stund och vara för sig själv.

Jag har ju lärt mig så mycket bra senaste åren; att bara tänka på en sak i taget, att andas djupt, att bara hänga med och inte kämpa emot, att säga nej till sånt jag inte måste och plocka bort allt onödigt. Jag vet att ju mer jag försöker få kontroll på läget, desto värre blir det. Och att det jag fokuserar på får jag mer av. Allt det där vet jag. Och det är lätt att tänka smart när man är på rätt sida av stressberget, men nu är jag på andra och vill mest bara skrika och sparka. Jag vill ju njuta av att vara föräldraledig, vill njuta av juni, och i stället är det precis tvärtom.

Och mitt i allt det här försvinner en 17-årig flicka i vår lilla stad, från cafet där jag var och fikade några dagar innan, och oron är med mig precis hela tiden. Förmodligen är hon bortförd. Det ger perspektiv så klart, för det går inte att föreställa sig hur familjen har det, hur hon har det. Jag tänker på det hela tiden.

Och även om jag längtar tills efter midsommar så är det svårt för en sån som mig att njuta av hemester. Nu under våren har vi skjutit upp en massa saker här hemma för att prioritera livet. Men när jag är hemma och är ledig så ser jag allt det där som vi aldrig gjorde och som nån gång behöver tas hand om.

Så. Nu har jag spytt lite och särskilt synd är det inte om mig, inte om man sätter det lite i perspektiv. Så jag ger mig själv en hemmahjältemedalj för att jag kommer att fixa även det här. Och vet ni, jag tror jag ska unna mig en belöning när allt lagt sig. Det känns helt rätt med en halvdag på stan och en halvdag på spa. Det får bli min morot.

Jo men det gäller ju att prioritera. Ta fåniga kort på sig själv och så. 

Men det blir ju inte roligare än man gör det. 

Mammaträning

Nu har träningen verkligen kommit igång. För att undvika RS-viruset har jag velat vänta med att ta med plutten till samlingar med andra människor under februari (vabruari) men när han passerade fyra månader och vi gick in i mars började jag lite smått. Och det är ju fantstiskt vilket utbud som öppnar sig, även i min lilla stad!

Jag har testat mamma-barnträning på en dansskola, där vi dansar till afrikanska och latinamerikanska rytmer, och tränar lite core och bäckenbotten. Mysigt och kul, men jag märkte att jag blev lite frustrerad av att vilja ta i lite mer.

På Friskis och svettis finns det både mamma-core-pass och två gånger i veckan träning i gymmet bara för oss föräldrar med pyttisar. Då stänger de av delar av gymmet och sänker belysningen och musiken, så att bebbarna kan vara med. Oftast är vi ensamma i gymmet eller så är det någon enstaka annan person där. Perfekt då man vill ta töntiga selfies av sig själv och avkomman. Han sitter i vagnen, kollar och skrattar, och när han tröttnar får han vara med och användas som vikt. Det går utmärkt att mata och byta bajsblöjor även i ett gym.

I min kommun finns också ett fin-fint träningsutbud, gratis för alla kommunanställda. När både jag och maken jobbar hinner jag nästan aldrig ta mig till något pass, men nu, nu öppnas fler möjligheter. Dessutom har vi fri tillgång till kommunhusets gym, som är perfekt utrustat med allt man kan tänkas behöva i form av maskiner och vikter bland annat. Och på dagen när jag är ledig, jobbar ju alla andra, så då kan jag och mini vara där. Sen är det ju fantastiskt roligt att ta med storis ner i vårt gym hemma och träna ihop. Det är härligt att verkligen se träningsglädjen när han får använda alla saker utan krav och han är jättenoga med tekniken med skivstång och hantlar.

Det allra bästa är ändå all tid ute med vagnen, sjalen eller selen. Det jag saknar mest när jag jobbar är möjligheten att vara ute dagtid och få mig lite dagsljus eller ta en promenad på lunchen. Nu riktigt vräker jag på och går, går och går. Det är det överlägset bästa sättet att ta sig fram när man bor hyfsat nära det mesta! Och nu när våren är här går jag mest och ler, ofta med min nya favorit i lurarna och så sjunger jag med för mig själv.

Det enda som sätter stopp är egentligen min kropp som fortfarande protesterar när det blir lite för mycket. Då får jag tänka att det är ok, att jag lovat mig själv att bygga upp kroppen på ett helt år. Detsamma gäller när jag ibland känner mig frustrerad över att kroppen inte ser ut som jag vill. Jo, så tänker jag titt som tätt, men jag kan oftast landa i att det ska få ta tid och att jag inte ska jämföra mig med andra.

Den största skillnaden i träning från förr är att jag har ändrat mitt tankesätt. Förr var träning egentid. Bara det i sig skapar stress och frustration. Nu ser jag träningen som en del av vardagen, där man får ta möjligheten när den ges, och visst man blir avbruten och det blir inte alltid (ok aldrig) som man tänkt sig, men det kan bli lika bra för det. Eller bättre. Definitivt mer spännande och roligt.

Mamma välter däck och jag poserar glatt på ett

En sladdis

Tänk att det kunde vara så annorlunda att få ett barn igen, tio år efter det första. Upplevelsen är helt annorlunda. Jag skulle rekommendera alla att få en sladdis, om de bara kunde och ville. Funderar någon på det men känner sig osäker säger jag bara: tveka inte! Jag känner mig så genuint lycklig, kan inte förstå att jag kunde tveka.

Liten sprider sån glädje i hela livet nu. Hela familjen njuter av honom. Han är glad mest hela tiden, kräver inte mycket, vill bara vara med, så är han nöjd. Oftast vaknar han och skrattar. Ligger och kikar eller sjunger inne i sitt rum och spricker upp i ett leende när man kommer in.

Tänk för tio år sedan när vi fick storis, jag ville leva på och att allt skulle vara som vanligt så fort som möjligt. Helst skulle det inte märkas att vi fått barn. Vi skulle ut och fika, träffa alla möjliga, träna, gå på middagar. Nästan som en tävling.

Skillnaden nu är milsvid. Vi har struntat i allt det där. Bara varit, tagit in, njutit, myst. Inte alls samma stress. Och jag känner att jag kan njuta av det på en helt annan nivå. Visst är jag trött och allt känns för mycket ibland, men det gör inget, vips är det över och jag kommer aldrig komma ihåg det. Kommer bara minnas de sammetslena små fötterna och bebisdoften i nacken.

Och att få se glädjen genom storis ögon. Den glädjen är genuin. Världens finaste storis, som blivit ännu större, ännu klokare och finare. Ibland är det bara vi, och då njuter jag liksom ännu mer av det också. Av hans långa utläggningar om allt och ingenting. Av när han korta stunder kryper upp hos mig i soffan och vill vara liten igen.

Att få bära den lilla pluttkroppen, tätt, tätt intill, tills han somnar. Att lyfta upp honom när han just vaknat och är så där sömnmysig och varm. Känna hur han litar på mig till hundra procent att jag finns där och tar hand om honom.

Det är så självklart nu att det är sista gången, och jag är så noga med att ta vara på det. Vara i stunden, ta in och njuta.

Och mitt i det hela rullar livet på. Verkligen. Så där att det verkligen får testa hur stadigt man står. Mitt i all vardag ska vi ha dop för honom i helgen. Samma vecka som barnafadern jobbar borta extra långa dagar. Samma vecka som båda bilarna får för sig att krångla. Varav den ena vägrar starta med motorhuven inåt i vårt källargarage. Ja.

Då, det är då man får andas djupt och långsamt. Komma ihåg hur bra allt egentligen är och att det bara går att ta en sak i taget. Och allt ordnar ju sig, det vet jag ju. För allt som betyder något egetligen är ju att alla är friska och lyckliga. Egentligen. 

Jag vet ju, egentligen

I perioder står jag stark, vet vad jag står för och varför. Kör mitt race och styr min skuta. Tar beslut och står för dem, när det gäller värderingar, kost, träning eller vad det nu kan vara. Jag vet egentligen hur vi mår bäst av att äta. Jag vet hur min träning ska läggas upp. Jag vet hur jag vill ha det hemma. Jag vet vad jag vill lägga min tid och mina pengar på.

Något som är en riktigt dålig ide för mig är när jag börjar jämföra mig med andra. Jag har jättelätt för att ta intryck av andra och speciellt i tidningar, på bloggar eller live. Jag börjar tänka att det eller det låter bra och att jag ska göra likadant eller att jag vill ha samma grejer och kläder. Jag läser träningsbloggar och börjar tänka att jag ska träna på samma sätt. Inte för att härma utan för att jag tar intryck, blir inspirerad och får nya idéer.

Härom dagen träffade vi urgulliga vänner som äter strikt paleo och bjöd på jättegod paleomat och fika hela dagen. Genast började jag tänka att jag skulle köra på i samma spår med paleo, för logiskt sett så vet jag ju att många mår bra av det. Tankarna började genast snurra; vad jag skulle baka och vad jag skulle laga. Köra och gå all in (att vi redan provat och förkastat när vi kört fullt ut glömde jag av). Samtidigt som jag blev grinig och det gnisslade lite inombords. Jag vet ju vad jag vill: äta bra kvalitetsmat med färre kolhydrater. Mycket grönsaker och mindre kött. Gärna en god fika eller ett glas vin ibland. Jag vill egentligen inte äta paleo för det passar inte mig.

Förra veckan kom jag också in i vinkelvolten när det gäller träningsbloggar. Läste trendoträning.se som verkligen är en inspirationskälla för mig. Hon har fyra barn och får ihop livs- och träningspusslet på ett som det verkar lätt och roligt sätt. Hon har dessutom gjort ett par kejsarsnitt och därför kände jag att jag har ungefär samma förutsättningar (vilket ju så klart inte är sant, jag är ju jag med min kropp och mitt liv). Jag började omvärdera mina träningsplaner jag gjort upp. När vi planerade vår vecka igår började jag planera in en annan typ av träning än den som jag bestämt och skrivit om här. Återigen, gnissel i hela kroppen, utan att jag förstod varför. Blev sur, grinig och främst frustrerad.

När vi började prata om det hemma så kunde vi ju konstatera att vi inte behöver ändra, inte behöver göra som någon annan. Vi har ju våra förutsättningar och är ganska säkra i hur vi vill ha det. Men jag har så lätt att dras med, även om man ju aldrig vet riktigt hur andra har det. De kanske bara visar upp den lilla bit som ser bäst ut, inte de där skitdagarna då de äter skräpmat eller inte alls kommer iväg till gymmet. Och alla har ju sina förutsättningar.

Som jag skrivit tidigare har jag slutat köpa tjejtidningar, inredningstidningar och träningstidningar. Dels sparar jag ju en hel del pengar på det, men det är en lätt sak för mig att ta bort onödig input. Jag ska dra ner lite på hälsobloggsläsandet igen, eller hålla mig till såna bloggar som ger en skön eftersmak och inte drar in mig i hetsen. Inredningsbloggar och modebloggar har jag slutat med helt, för jag är inte intresserad av att lägga tid, pengar eller fokus på det nu. Och då är ju det ett val jag gör, alltså ingen ide att sen jämföra sig med dem.

Jämförelser med andra för ju egentligen ingenting positivt med sig. För jag vet inte hur ni gör, men jag jämför ju inte mig med alla de som INTE tränar, eller de som äter skräpmat. Eller de som bor i enkla små lägenheter eller de som inte bryr sig vad de klär sig i. Och om man inte tar med alla i jämförelsen så blir ju nivån så hög att man aldrig kommer att nå dit. Och misslyckandet blir så stort. Och med misslyckandet kommer känslan av att vara värdelös, kass och mindre värd (igen, märker ni, ett tema hos m?).

I stället ska jag tänka på allt som vi faktiskt gör. Vi äter riktigt bra, hälsosam mat som passar våra förutsättningar. Jag är stolt över hur bra och medvetet vi äter. Vi rör oss varje dag, är ute i friska luften, planerar in träning för oss alla tre som kan gå. Prioriterar friluftsliv och rörelse. Jag är jättestolt över att vi har gjort en stor livsstilsförändring som innebar att flytta, byta ut en hel del socialt liv som inte var bra för oss, hitta och sätta nya rutiner för att prioritera sånt vi mår bra av och ifrågasätta sånt vi trodde vi "måste". Jag är också stolt över att jag bröt virveln av stress jag var inne i så länge, och har lärt mig ett nytt sätt att leva och tänka. Allt detta är jag grymt stolt över, och behöver inte alls ändra något och göra som någon annan gör. Vi har redan hittat vårt koncept!

Scener ur en vardag: träningskläder på hela dagen ifall träningsmöjlighet skulle komma oväntat. En praktisk hårknut. Ett stycke bebis i sjal. En låda (lite otippat). Men ser ni vad stark jag ska bli igen?

Livstecken

Jag lever och mår i allra högsta grad bra, men livet just nu består mest av familjemys, att lära känna den nya lilla personen, och att hitta rutiner och sätt som fungerar för vår nya familjekonstellation. Jag är glad att vi har tid till det, och låter det ta tid.

Vi har i princip mest träffat familjemedlemmar och varit hemma. Låter den minste styra livet och vi bara hänger med. Sover, vilar, äter, ungefär. Och när han sover passar vi på att göra saker med den store. Har ett projekt om dagen, vilket kan vara att gå till mataffären eller BVC. Och det är ju inte så jättespännande att skriva om, ännu mindre spännande för er att läsa om.

Jag kom igång med promenaderna ordentligt. Vi har gått och gått med vagn och hund, långa härliga raska promenader i frisk novemberluft. Jag hann skriva ett euforiskt utkast hit till bloggen om hur jag älskar att använda min kropp igen, att svettas, andas, ta i. Åh, vad jag har njutit efter att ha varit inaktiv så länge! Men jag hann inte ens posta det inlägget innan kroppen sa ifrån. Jag har haft så ont i magen! Ringde sjukvårdsupplysningen till slut och fick beskedet sent på fredag kväll: "Packa en väska och åk in till akuten direkt!" Ont i magen efter ett kejsarsnitt är inget bra tydligen.

Vi har långt till sjukhuset, jag var trött och lite envis är jag, så jag avvaktade, och jag anar att det kommer när jag promenerar och anstränger mig, för det lägger sig när jag vilar ett längre tag. Bara att följa kroppens signaler, antar jag, hur tråkigt det än är, men det är klart att det är viktigast att allt måste läka inuti även om det ser bra ut på utsidan. Var sak har sin tid.

Den lille killen vi fick för två veckor sedan är en ljuvlig liten varelse. En lugn och glad liten person som skrattar ofta och verkar nöjd och tillfreds. Och jag njuter verkligen, försöker att suga ut varje ögonkast, varje leende, varje matning. Tänker att den här tiden aldrig, aldrig kommer tillbaka.

Och då gör det kanske inget att bloggen blir lite haltande eller att jag inte pysslar med vare sig träning eller personlig utveckling just nu. En kort yoga här och där och mag- och bäckenbottenträning är allt det blir. Det svåra är bara att inse det fullt ut, att det här är en sån kort tid och allt det kommer att komma tillbaka fortare än jag anar. Det om något är jättebra övning för mig just nu. Lugn. Allt har sin tid.

Skrew it

Vi är normalt så där "duktiga" och städar hela huset på söndagar, tvättar, viker tvätt, veckohandlar och har skärmfritt. Det låter jättetråkigt, och visst, städningen är väl inte den roligaste biten, men känslan på söndag kväll när vi har umgåtts helt utan skärmar (fattar ni vad mycket tid man vinner? Prova en dag!), kyl och frys är fyllda, huset luktar rent och garderoberna är påfyllda med rena kläder igen, är obetalbar. Det passar oss i alla fall, vi har provat alla möjliga modeller.

Hur som helst, igår var en sån där dag där vi var ur form. Vi hade haft två sena kvällar både fredag och lördag. Lördagen blev alldeles för mycket fysiskt ansträngning för min gravida kropp, och den svarade med feber igår. Vi var kort sagt lite ur slag, hela familjen, igår. Vi låg mest i små högar här och där och ojade oss.

Så det fick bli en vad vi kallar vi-skiter-i-det-dag. Jag låg och sov på soffan när sonen kom smygande med en lapp i handen. Han och pappan hade bestämt att det skulle bli en vi-skiter-i-det-dag och på lappen hade han på sin egen engelska skrivit "Skrew it" för att jag skulle förstå vilken sorts dag de skulle bli. En dag då vi mest låg och vilade, slappade, åt vad vi kände för. Kollade skärmar tills ögonen blödde. Så där förbjudet.

Och vet ni, ibland är det så himla härligt att göra precis tvärtom. Vara oduktig om man alltid är så duktig. Göra något tvärtom. Bryta rutinen. Leka lite baklängesdag. Släppa garden. I alla fall jag behöver det då och då, om inte som en påminnelse om att jag inte måste något, även om jag har bestämt. Jag gör som jag vill. Ibland är det fantastiskt att tänka eller säga skrew it, eller screw it kanske. Strunta i allvarligheterna för en stund eller dag. I dare you!

Lycka är att kunna dricka en svag latte igen.

Att spara i en liten ask

Vi har haft honom, bara honom, i tio hela år. Han är självständig, han är på väg att frigöra sig. Han är ändå vår förstfödde och vår älskade V. Han är den finaste tioåring jag vet; han är klok, artig, mysig, smart, kreativ och nästan alltid glad. Positiv och med en aptit på livet. Och han är på väg att bli stor.  Han cyklar själv till badhuset och badar med kompisar. Han går hem själv från skolan med egen nyckel och fixar mellanmål till sig själv.

Men ibland kommer det ett sånt där ögonblick, då han kryper intill i soffan. Han visar ett youtubeklipp och lutar huvudet mot min axel. Och jag kan inte förmå mig att titta på klippet, utan blundar och bara andas in hans doft i håret. Det varar inte länge, men åh, då är jag i nuet. Vill inte missa en sekund, för jag inser att tillfällena blir allt färre.

Jag önskar så mycket för honom i livet och jag vet att han måste möta svårigheter på vägen själv. Jag kan inte skydda honom mot livet, bara förbereda honom. Jag önskar honom glädje, kärlek och lycka så innerligt att jag knappt kan tänka på det. 

Min fina, fina unge, som snart inte är den ende längre. 

Skogen, lyckan och de små tingen

Jag har inte varit så trött de senaste dagarna och mitt magonda har släppt lite, det är ungefär som att ha fått livet tillbaka en smula. Så i helgen har jag både orkat promenera och vara ute i solen. Och igår, då  det blev lite svalare hade vi världens bästa dag. En sån dag som kostar så lite men ger så mycket. Vi drog till skogen. Som är helt gratis och full av syre, energi och glädje. Och jag är så glad att jag orkar igen, för det är sånt här jag gillar allra mest egentligen. Skog och mark och att vara med familjen. Friluftsliv.

Det är så enkelt att packa lite korv i en ryggsäck och ge sig av när andan faller på, och vi har skog så nära åt nästan alla håll. Och det händer något fantastiskt när man kommer ut i skogen; barn som suckar av lycka och bara hittar en pinne som leksak, eller klättrar, springer eller täljer. Och att kunna ha hunden lös och han bara går och nosar och strosar. Inte en levande själ så långt ögat kan nå, fast vi inte är särskilt långt borta.

Och så en eld. Finns det något mer magiskt? Grilla några korvar, småprata och äta ihop. Det behövs inte mer än så för att ladda batterierna. Igår var vi på en av Friluftsfrämjandets basplatser, och där finns kojor, klätteranordningar, ringar att hänga i och en jättefin grillplats. En stund där, och jag kände att allt liksom föll på plats, det är det jag älskar. Jag är också jätteglad att hela familjen gillar det lika mycket, att vi har det gemensamt.

Och att komma hem sen, lite rosig om kinderna och med röklukt i kläderna. Kanske ta ett bad eller slappa med en bok en stund, alldeles trött av den friska luften, en sån underbar fortsättning på dagen.

Jag är så tacksam för de här små stunderna, för att hösten äntligen är här och för att vi har det så lyxigt att vi kan ta oss ut i skogen och göra sånt här. Lycka!