lördag 31 januari 2015

Vi två

Jag hann ju knappt uttala min förhoppning om att dejta min man förrän det blev av. Så fort man formulerar sin önskning blir det mer på riktigt och man tar sig för det. Coolt, tycker jag.

Det var ruskigt längesedan vi gjorde något på tu man hand, jag och maken militären. Vi älskar egentligen att vara tillsammans hela familjen så för att det ska bli av måste vi verkligen bestämma och stålsätta oss. För visst är det så att det är viktigt att vara bara par ibland. Komma ihåg varför man valde den andre. Annars ses vi mest i mysbrallor, och just nu också mest i skift.

När jag var gravid var ingenting roligt för jag var så otymplig och hade ont mest överallt. Och nu har vi av förståeliga skäl haft den lille minipersonen klistrad vid någon av oss mest hela tiden. Det har både varit tufft och ändå inte. Vi väntade oss en hemsk nyföddhetstid och det blev det inte. Vi har tagit det hela med en ganska stor ro och sovit mycket bättre än vi någonsin kunde tänka oss. Men visst är det slitigt att ha en nyfödd bebis, det ska jag inte ljuga om. Fast mest roligt och mysigt.

Nu är den lille tre månader och allt börjar falla på plats lite grann, med rutiner och lite mer lugn. Vi har siktat mot tremånadersgränsen, då vi läst om att allt blir lite lättare. Och mycket riktigt. Vi har också pratat om att då ska vi fira på något sätt tillsammans. Fira att vi fixade det värsta. "We did it!", lite amerikanskt så där. High five till oss!

Så vi bokade in barnvakt en timme (tack mamma och pappa) och sög ett tag på vad vi skulle göra med den stunden. En middag? En fika? En drink? Gå och träna? Till slut bestämde vi oss för bowling.



Åh, vad viktigt och fint det var. Inte för att man sitter ner och pratar så mycket när man bowlar, men vi tog oss tid för varandra. Blev båda jättetrötta av att för en timme bara vara, utan att ha någon att ta hand om. Det här behöver vi mer av, med jämna mellanrum. För det är ju vi två som är anledningen till att vi har en sån fin familj. Vi två som är basen, grunden för alltihop. Om vi är glada och lyckliga så blir ju hela familjen glad. Han och jag, som jag träffade för 16 år sedan. Som var den drygaste jag någonsin träffat då. Som är den finaste människan jag kan tänka mig. Vi två.

(Hur matchen gick? Vi snackar inte så mycket om det tycker jag.)

torsdag 29 januari 2015

Tävling!

Jag vet ju hur glad jag blev när jag vann för ett tag sen så jag tänkte passa på att ge någon annan chansen att glädjas. Inte för att jag har någon aning om jag har läsare som är vinnarsugna men som vi säger i min familj: "skrew it", jag testar! Jag gillar tanken på att skicka vidare.

För ett par veckor sedan vann jag ju en massa fantastiska grejer från ELW (Apoteksgruppen), ett helt stort paket fyllt med grejer:


Bland annat vann jag dessa: schampo och balsam, parfymfria:


Eftersom jag är trogen det schampo och balsam jag använt jättelänge och bunkrade galet mycket av i USA sist behöver jag inte dessa. Och eftersom jag dessutom bara tvättar håret en gång i veckan så kommer jag ha kvar av mitt amerikanska schampo tills jag går i pension eller nåt.

Hur som helst, är du sugen på att vinna detta paket, lämna en kommentar till detta inlägg med var i världen du bor. Självklart ska du inte lämna ut din exakta adress, men land, stad, by, län eller vad det nu är går bra. Det vore roligt att se var några av mina läsare bor!

Senast söndag kväll vill jag ha ditt svar om du vill vinna.

Lycka till!

måndag 26 januari 2015

Hopes and dreams

Det verkar komma en ny våg av drömmar varje årstid för mig. Senaste veckorna har det liksom spirat i mig igen, en massa drömmar och längtan efter saker att upptäcka. En känsla av "är det här allt?" eller finns det fler saker att göra, att se? Jag är rädd för att jag håller på och sparar mina pengar och tid till ingen nytta, för tänk om något skulle hända mig, oss. Rädd för att inte verkligen leva livet nu, utan alltid blicka framåt, vänta eller avvakta. Känner ni också så ibland?

Jag måste få ner mina drömmar på pränt, för jag har ju märkt att det är först då som några av dem brukar bli sanna. Eller hur, kommer ni ihåg mina inlägg om drömmar? Flera av mina drömmar har blivit sanna men man måste liksom uttala sina drömmar innan universum kan börja arbeta. Senaste året har jag ju till exempel fått nytt jobb, ett barn och gjort en resa till Florida bland annat. För mig kan det också vara bra att få ner drömmarna på pränt för att faktiskt se (eller snarare känna efter) vad det är jag vill allra, allra mest. Sånt här drömmar finns det i mitt huvud just nu:

- Surfresa till Portugal med familjen. Saltvattensrufsigt hår, hängiga boardershorts. En drink i solnedgången medan lillen tar en tupplur. Solkysst hud.

- Danmarks stränder, gärna med lillasyster och familj (Lisa, vill ni?). Åka färja, hyra stuga och låta barnen leka på stranden. Besöka danska matvaruaffärer, kanske besöka Skagen. Äta gott.

- Bo i USA en period, ett halvår eller ett år, med familjen. Uppleva USA på riktigt, inte bara genom en turists ögon. Låta store V gå i skolan där. Jag tänker mig någon soligare delstat, som Florida eller Californien, med anknytning till något militärt där maken kan jobba eller gå en kurs.

Fort Myers Beach

- Fjällvandra. Sätta lillen i redan inköpta bärstolen och göra kortare dagsturer. Bo i stuga. Laga mat på fjället, åka stolslift. Äta gott på kvällarna, kanske på restaurang, spela spel. Tänker mig Sälen, Idre eller Åre. Kebnekaise får vänta några år. Älskar fjällen på sommaren och hösten!

Kebnekaise

- Flyga med lillen till Stockholm i vår. Träffa syster, gå promenader med vagnen i ett vårigt Stockholm, äntligen hälsa på fina vännen med exakt lika gamla bebisen. Tåg är uteslutet till Stockholm, då jag kräks och ligger utslagen, går ej med spädis. Bil känner jag mig rädd för då mini sitter ensam i baksätet och ännu inte åker utan att gallskrika. Men flyg...

- Playitas på Fuerteventura! Det är nog snarare en tidsfråga när vi ska åka dit. Tänk er en vecka med aktivitet, rörelse, träning, promenader, yoga, you name it, i lagom varm sol, med hela familjen. Yes!

- Bila i England eller Skottland. Ta dagen som den kommer utan att bestämma på förhand vart vi ska köra. Köpa med lunch från Marks&Spencer och äta vid en bäck eller vid Loch Ness. Sova på B&B.

Bröllopsresa med bil genom Skottland

- Drömmer om en underbar vår där jag njuter av att vara föräldraledig. Tar vara på de här dagarna, på den här sista chansen. Passar på att göra saker jag gillar tillsammans med mini. Passar på att njuta av att ha extra mycket tid för storis utan att behöva stressa någonstans.

- Drömmer om en date med min älskling! Det var inte igår direkt och jag har inga stora krav. En träning, långpromenad, stros på stan, bowla, en fika ihop eller kanske en middag. Hålla handen, prata utan att bli avbruten en liten stund, inte bara prata om barnen. Komma ihåg att vi två ändå har valt varandra och inte först och främst är föräldrar utan ett par. Jag drömmer om att vi tar oss mer tid för oss som par nu, än vad vi gjort tidigare.

- Jag drömmer också om att våga sätta mig själv, mina behov och det jag vill först oftare. Att hitta det jag vill och behöver och stå för det, ta tid för det. Att tycka att jag är viktig och att våga vara ifrån familjen en liten stund. Planera in min tid i vår kalender, inte ta tid som eventuellt blir över.

Som ni märker är det här med resor ett dominerande inslag i mina drömmar. Jag älskar att resa! Älskar planerandet, googlandet, bokandet, längtandet. Älskar att vara där och att längta tillbaka när jag kommer hem. Hatar själva resdagarna och kan längta hem när jag väl är borta.

Jag är fortfarande glad över att jag inte drömmer om materiella saker. Jag behöver inget mer, snarare mindre. Jag är också tacksam över att jag har drömmar, för det finns verkligen en njutning i att gå och drömma och längta, även om allt det man drömmer om inte behöver bli verklighet. Vad drömmer du om just nu?


onsdag 21 januari 2015

Se till sitt egentliga behov

Den här månaden har yogobe fokus på närvaro på yogamattan. Den här veckan i temat handlar om att skala bort det man vill göra på mattan och i stället göra det ens kropp behöver. "Att låta sig bli uttråkad. Ställa sig på mattan utan yttre stimuli, utan att välja det där enkla eller lekfulla flödet eller den där euforiska musiken eller idéen om den perfekta yoga outfiten/posen (eller vad man nu går igång på och inte heller följa de sekvenser man vill utan snarare följa klasser som ens kropp behöver. Utmana sitt psyke och se till sina egentliga behov. " 

Och ord som jag läst på facebook och instagram har också samma tema, att den yogapose man ogillar mest, är den man behöver bäst. Tänkte på det idag när jag hade barnvakt en liten stund och fick en liiten stund yoga. Huvudet sa att jag borde fokusera på ryggen eftersom jag burit barn hela dagen, men ögonen gick hela tiden till övningen "Långa djupa andetag i 5 minuter", så jag valde den. Det var  långa 5 minuter, ögonen ville inte stängas och tankarna snurrade, men efteråt visste jag att jag gjort rätt val. Jag kände mig lugn och avslappnad och kunde göra en ryggflexövning.

Just det här temat träffade så rätt. Hur många gånger har jag (och säkert du också) inte gått till träningen eller yogan och gjort ett pass jag bestämt innan, och så har det känts så fel men man har kört på ändå, just för att man bestämt, och "all träning är bra träning", men är det verkligen så? Man känner så skillnaden mellan de gånger man lyssnar inåt. 

Som härom dagen då jag bestämt mig för att träna ett styrkepass på kvällen. Maken löste av mig när han kom hem och jag var på väg att byta om, men allt kändes så fel. Det hade varit en lång dag, jag vr trött, hade ont i kroppen och hade redan promenerat en timme under dagen. Kroppen skrek "stopp!!" och den gången lyssnade jag, tappade upp ett bad med epsomsalt i stället, precis vad jag behövde. Förr i tiden hade jag tränat på ändå, med en stickig och arg känsla i kroppen, och träningen hade blivit dålig. Likadant kan det ju vara med yogan. Att man bestämt sig för ett visst yogapass och så känns det så fel, men man kör ändå. Det är väl också lite grann av det där "borde" och "måste"-tänket som ligger i bakhuvudet.

Den senaste veckan har jag varit rätt ledbruten i kroppen, av trötthet, av träning, promenader och förmodligen av hormoner från graviditeten som finns kvar i kroppen. Varje kväll när maken kommit hem har jag fått chansen att få en stund på mattan och just nu använder jag mig av balansonline.se. Det är så bra för mig nu! Jag har verkligen aktivt tränat på det här att känna efter vad jag behöver, och på balansonline är det som en godisaffär, där man kan bläddra bland de enskilda övningarna. Jag har försökt att bara känna och inte tänka någonting, och det går! Jag börjar lära mig skillnaden mellan vad huvudet säger och vad hjärtat och kroppen säger. 


Skillnaden är milsvid när man gör det man verkligen behöver. Och just nu för mig är det mycket andning, ryggflexar, framåtböjningar och bröstöppnare. Och när det gäller träning är det träning på min kropps och inte mitt huvuds villkor som gäller. Jag tänker också mycket på vad Ulrika skrivit mycket om på senaste tiden, hur det känns när man utmanar sig själv, i hennes fall i långa meditationer. Och så tänker jag på Annika och önskar att fler kunde posta bilder på hur man verkligen ser ut när man yogar (och kanske tränar) hemma i vardagen. Önskar nån kunde fota mig i mina trasiga mysbrallor på min matta när jag gör något så häftigt som att andas in och ut.

Hur tänker du? Kör du på när du bestämt? Är du bra på att  lyssna på vad du verkligen behöver träna eller yoga? Gör du de där övningarna du inte gillar men kanske behöver eller tränar du det du är bra på? 

lördag 17 januari 2015

Jippiajaj!

Tro det eller ej men jag gick och vann igen! Nu har jag vunnit så mycket fint att det knappt är sant. Löparskor, yogapants, detoxkit, armband. Och så det här! Bloggen Trendoträning hade i höstas en 100-dagars hälsoutmaning. Man skulle sätta upp sitt mål och ett ordspråk man levde efter. Sagt och gjort, jag deltog, och här var min historia: 

”Om 17 dagar föds vårt andra barn med planerat snitt. Det har tagit oss tio år att komma hit, så ingenting har varit självklart och hela graviditeten borde ha varit ett enda lyckorus, men hur glad jag än är har det varit mentalt och fysiskt tungt. Därför är jag ganska klar med mitt hälsomål på 100 dagar. Jag ska mycket långsamt hitta mig själv som nybliven förälder igen (och mycket mer avslappnad än för tio år sen, målet är att njuta den här gången). Jag ska långsamt komma igång med min kropp igen; promenader, yoga, mammamage och så småningom träning igen (som jag har saknat den!) Välmående i huvud och kropp. Lugn. 

Målet om 100 dagar är att jag ska ha landat som förälder igen efter en mycket bättre förlossningsupplevelse, efter en fin första tid som förälder. Att jag ska känna att jag duger, känner mig glad, pigg, frisk och stark igen. Att bara lyssna på mig själv, både som förälder, och när det gäller min kropp. Om 100 dagar ska jag känna att jag kör min egen bil, styr skutan.” Mitt citat är "Be your own guru". 


Så gick tiden, lille S föddes och de 100 dagarna hade gått utan att jag tänkt så mycket på det. Tills en dag i förra veckan då Anna Lissjannis (Trendoträning) mailade mig  att det var jag som vunnit det stora priset, ett lyxigt välmående-kit med vitaminer, mineraler, schampo, balsam, hudkräm, handkräm, handtvål från ELW samt bomullsrondeller, handesinfektion, skrubbhandske, handduk och en fin necessär till ett värde av ca 2000 kr. Jag blev så himla, himla glad! Har mailet i inkorgen och kikar på det när jag behöver pepp. Tänk vad roligt! 

Och hur gick det med min utmaning då? Jo, tack, jag har precis nått det jag förutsatt mig. Förlossningen och tiden efter gick galant, det var stor skillnad mot förra gången. Jag håller mycket medvetet på med min träningsplan. Min upplevelse av att ha blivit förälder igen är också helt annorlunda och jag känner ett större lugn och mycket mer glädje. Jag har varit medveten på ett annat sätt och har kynnat styra mina val och tankar bättre. Jag försöker aktivt vara min egen guru, även om jag upplever att det är svårt att inte ta för mycket intryck av andra. Jag känner mig vaktiskt välmående i huvud och kropp. Jag tycker att jag har lyckats med mitt hälsomål! Tänk att det går att nå ett ganska högt mål på 100 dagar, tänk vad man kan uppnå egentligen, om man bara sätter intentionen. Och tänk så glad man kan bli för att vinna en tävling!


måndag 12 januari 2015

Jag vet ju, egentligen

I perioder står jag stark, vet vad jag står för och varför. Kör mitt race och styr min skuta. Tar beslut och står för dem, när det gäller värderingar, kost, träning eller vad det nu kan vara. Jag vet egentligen hur vi mår bäst av att äta. Jag vet hur min träning ska läggas upp. Jag vet hur jag vill ha det hemma. Jag vet vad jag vill lägga min tid och mina pengar på.

Något som är en riktigt dålig ide för mig är när jag börjar jämföra mig med andra. Jag har jättelätt för att ta intryck av andra och speciellt i tidningar, på bloggar eller live. Jag börjar tänka att det eller det låter bra och att jag ska göra likadant eller att jag vill ha samma grejer och kläder. Jag läser träningsbloggar och börjar tänka att jag ska träna på samma sätt. Inte för att härma utan för att jag tar intryck, blir inspirerad och får nya idéer.

Härom dagen träffade vi urgulliga vänner som äter strikt paleo och bjöd på jättegod paleomat och fika hela dagen. Genast började jag tänka att jag skulle köra på i samma spår med paleo, för logiskt sett så vet jag ju att många mår bra av det. Tankarna började genast snurra; vad jag skulle baka och vad jag skulle laga. Köra och gå all in (att vi redan provat och förkastat när vi kört fullt ut glömde jag av). Samtidigt som jag blev grinig och det gnisslade lite inombords. Jag vet ju vad jag vill: äta bra kvalitetsmat med färre kolhydrater. Mycket grönsaker och mindre kött. Gärna en god fika eller ett glas vin ibland. Jag vill egentligen inte äta paleo för det passar inte mig.

Förra veckan kom jag också in i vinkelvolten när det gäller träningsbloggar. Läste trendoträning.se som verkligen är en inspirationskälla för mig. Hon har fyra barn och får ihop livs- och träningspusslet på ett som det verkar lätt och roligt sätt. Hon har dessutom gjort ett par kejsarsnitt och därför kände jag att jag har ungefär samma förutsättningar (vilket ju så klart inte är sant, jag är ju jag med min kropp och mitt liv). Jag började omvärdera mina träningsplaner jag gjort upp. När vi planerade vår vecka igår började jag planera in en annan typ av träning än den som jag bestämt och skrivit om här. Återigen, gnissel i hela kroppen, utan att jag förstod varför. Blev sur, grinig och främst frustrerad.

När vi började prata om det hemma så kunde vi ju konstatera att vi inte behöver ändra, inte behöver göra som någon annan. Vi har ju våra förutsättningar och är ganska säkra i hur vi vill ha det. Men jag har så lätt att dras med, även om man ju aldrig vet riktigt hur andra har det. De kanske bara visar upp den lilla bit som ser bäst ut, inte de där skitdagarna då de äter skräpmat eller inte alls kommer iväg till gymmet. Och alla har ju sina förutsättningar.

Som jag skrivit tidigare har jag slutat köpa tjejtidningar, inredningstidningar och träningstidningar. Dels sparar jag ju en hel del pengar på det, men det är en lätt sak för mig att ta bort onödig input. Jag ska dra ner lite på hälsobloggsläsandet igen, eller hålla mig till såna bloggar som ger en skön eftersmak och inte drar in mig i hetsen. Inredningsbloggar och modebloggar har jag slutat med helt, för jag är inte intresserad av att lägga tid, pengar eller fokus på det nu. Och då är ju det ett val jag gör, alltså ingen ide att sen jämföra sig med dem.

Jämförelser med andra för ju egentligen ingenting positivt med sig. För jag vet inte hur ni gör, men jag jämför ju inte mig med alla de som INTE tränar, eller de som äter skräpmat. Eller de som bor i enkla små lägenheter eller de som inte bryr sig vad de klär sig i. Och om man inte tar med alla i jämförelsen så blir ju nivån så hög att man aldrig kommer att nå dit. Och misslyckandet blir så stort. Och med misslyckandet kommer känslan av att vara värdelös, kass och mindre värd (igen, märker ni, ett tema hos m?).

I stället ska jag tänka på allt som vi faktiskt gör. Vi äter riktigt bra, hälsosam mat som passar våra förutsättningar. Jag är stolt över hur bra och medvetet vi äter. Vi rör oss varje dag, är ute i friska luften, planerar in träning för oss alla tre som kan gå. Prioriterar friluftsliv och rörelse. Jag är jättestolt över att vi har gjort en stor livsstilsförändring som innebar att flytta, byta ut en hel del socialt liv som inte var bra för oss, hitta och sätta nya rutiner för att prioritera sånt vi mår bra av och ifrågasätta sånt vi trodde vi "måste". Jag är också stolt över att jag bröt virveln av stress jag var inne i så länge, och har lärt mig ett nytt sätt att leva och tänka. Allt detta är jag grymt stolt över, och behöver inte alls ändra något och göra som någon annan gör. Vi har redan hittat vårt koncept!



Scener ur en vardag: träningskläder på hela dagen ifall träningsmöjlighet skulle komma oväntat. En praktisk hårknut. Ett stycke bebis i sjal. En låda (lite otippat). Men ser ni vad stark jag ska bli igen?




onsdag 7 januari 2015

Dags för träning!

Det var längesedan den här bloggen handlade om träning. Burpees and that kind of stuff. Det har mest varit krämpor och graviditet och bebis och SOM jag har längtat efter träning. I det här inlägget la jag upp lite lösa planer för hur jag skulle komma i form efter förlossningen och här började jag ett par dagar efter kejsarsnittet. Jag har haft som mål att ta ett år på mig att komma tillbaka i min form igen. Logiskt sett vet jag att det är en bra och realistisk tidsplan men känslomässigt jobbar jag ganska mycket med det. Jag lider rätt ofta av kroppen som den är nu och har svårt att förlika mig med att det ska behöva ta ett år. Så mycket av mitt fokus nu går åt till att få huvudet och känslan på samma spår.

I två månader nu har jag enbart tränat mammamage-appen. Jag ville verkligen skynda långsamt, för vis av erfarenhet från förra gången, kändes det viktigt att inte gå för fort fram och stressa kroppen. Ibland när jag kört appen har det verkligen känts larvigt, speciellt som jag är van vid tyngre träning och tuffa magövningar. Övningarna har varit i progression med små, små core-övningar, så långt ifrån sit-ups och plankor man kan komma. Först i sista nivån får man prova att göra en planka på knä mot en stol. Det kliar i hela kroppen att fuska och gå vidare men jag hade bestämt mig för att fullfölja innan jag går vidare med annan träning. Och nu har jag gjort det, jag är klar! Och nu kryper det verkligen i kroppen.



Varje dag i drygt två månader har jag promenerat ungefär en timme med barnvagnen och de allra flesta dagar har jag mediterat och yogat. Okomplicerade saker som djupa andetag, armar upp och sträck, ryggvridningar och andas in och ut igen. I olika varianter. Några gånger har jag yogat specifikt för mina höfter och ben, som krånglar rätt rejält efter graviditeten.

I alla fall. Nu ska jag gå vidare, och jag är så glad och peppad. Det gäller för min del att bygga på byggsten för byggsten, inte smäcka upp hela huset direkt om ni förstår. Det är lätt att tänka att jag är pigg, ärret har läkt fint och coren börjar funka, så det är bara att köra på. Men jag vet att jag behöver ta en sak i taget. Jag hittar jättebra peppning och sunda upplägg hos mammaiform.se. Är så glad att det finns träningsbloggare på nätet som lyfter fram att det måste få ta tid, att kroppen presterat något fantastiskt, att utseendet är sekundärt när man tänker på det och framför allt att livet som nybliven mamma inte nödvändigtvis låter en prioritera träning varje dag. Dygnet bara har 24 timmar och allt hinns inte med. Så fokus på en sak i taget, nämligen:

- Jag fortsätter med promenaderna och coreövningarna och lägger till:

- Fokus på rygg- och axelövningar och rörlighetsträning. Kort och ofta när det blir några minuter över hemma. Belastning med egen vikt. Några veckor tänker jag mig.

- Jag lägger sen på ben och bak-övningar, samma här med egen vikt. Övningar som sen kombinerar detta med resten av kroppen.

- Sen tänker jag att jag kan gå vidare med att använda vikter, t ex hantlar och skivstång. Börja gå iväg på pass utan hopp.

Redan nu ska vi börja vänja lille plutten vid att hänga med till gymmet. Visst har vi gym hemma så vi klarar oss, men det finns en poäng i att komma iväg ibland och träffa lite människor när man är föräldraledig.

Något som är riktigt roligt är att jag äntligen ska gå en hel yogakurs! Från att det har varit ganska stiltje på yogafronten här i min stad ett tag har det nu öppnats en himla massa möjligheter, så att man kan välja och vraka, det har jag aldrig varit med om förut. Och en gammal vän till mig erbjuder livsyoga, hormonyoga och mediyoga. Eftersom livsyogan är den som liknar kundaliniyogan mest är jag jätteglad att kunna yoga detta regelbundet med lärare som jag känner och litar på, hela våren. Yey!

Det är med stor glädje och inspiration jag tar mig an nästa fas av mitt år. Och jag känner mig peppad på en nystart med kosten också, roligt, roligt!




fredag 2 januari 2015

Tredje gången gillt?

Nyår blev inte som vi tänkt oss. Familjen vi skulle fira med fick kräksjuka och vi ställde istället in oss på en nyår hemma i mysbrallor med köpepizza. Jag hade i god tid innan nyår köpt tre kom loy-lyktor som vi skulle låta sväva upp över natthimlen. Har man en skotträdd hund får man göra vad man kan för att underlätta, och jag tänkte vi kunde skicka upp budskap med våra lyktor. Jag hade skrivit en lapp där jag ville skicka iväg dåliga vanor jag har. Sagt och gjort, vi åkte upp till kullen med utsikt över hela stan. Redan där började jag ana oråd när det blåste hårt och regnet piskade. Efter en stunds kämpande med att få eld på lyktorna tappade bebisen tålamodet och så småningom också resten av oss. Vi bestämde oss till slut för att fortsätta hemma. Väl hemma gick det också så där bra och bebisskriken fortsatte, högre och högre. Till sist fick vi fyr på första lyktan som åkte två meter... upp i äppleträdet där den fastnade och gick sönder. Vid det laget var vi alla griniga, våta, kalla och hungriga och inte ens pizzan kunde lösa problemet. Både godiset och champagnen blev kvar i skåpen. Nyår 2014 är väl ingen nyår som går till historien direkt om man säger så utan att gå in på detaljer.


Kloke lille store sonen kom på att vi kunde ha en rejäl fest på nyårsdagen i stället, en fest för att fira det nya året på riktigt. En "välkommen 2015-fest" ungefär. Och det var ju en kanonidé måste jag säga, mycket mindre press och en härlig avslappnad stämning. God, långlagad mat och efterrätt. Med den härliga middagen och ett riktigt bra humör i ryggen kände jag mig modig nog att testa nästa kom loy-lykta. Nu tände jag inomhus, kände på vindriktningen igen och släppte iväg min lykta med mitt nya budskap. Kanske hade jag underskattat (o)vädret även denna kväll då den flög några meter, touchade grannens hus och for på väg mot en fin Audi på gatan. Jag sprang och sprang, räddade bilen och skulle försöka en gång till innan jag insåg vädrets begränsningar och fick stampa och stampa på den för att få den att slockna. Denna kväll skrattade jag bara åt eländet.



Det slog mig verkligen att det här med att fira nyår, midsommar och jul är jobbigt för mig. Nyår är så ödesmättat. Man ska summera, tänka både bakåt och blicka framåt. Tänka stora tankar och göra upp planer. Jag gillar inte det här upphaussade, att det ska vara på ett speciellt sätt. Traditionella förväntningar har jag jättesvårt med och våra absolut bästa jular har vi firat utomlands. Det är nästan enda sättet för mig att slippa förväntingarna, för även om man är hemma och försöker låtsas som om det inte är någon big deal, så kommer man inte ifrån det. Vi har ännu inte lyckats få till de där helt avslappnade högtiderna hemma.

Nu har vi en lykta kvar. En chans till att lyckas. Har vi lärt oss något av de två första försöken, tro? När jag stod där på nyårsafton med lykta nummer ett kändes det som om det satte tonen inför det nya året. När lykta nummer två gjorde likadant på årets första dag började jag känna att året var ju redan kört. Ja, jättelarvigt, jag vet. Men så försöker jag tänka på alla ord som cirkulerat på Instagram och Facebook senaste dagarna, ungefär att man inte kan utvecklas utan misslyckanden. Och om man vänder på det så kanske det var bra med lyktorna. Om jag ser det metaforiskt så kan jag ju lära mig av livets misslyckanden. Jag kan utvecklas.

Så nu är bara frågan när jag vågar tända lykta nummer tre. Och risken finns ju att jag misslyckas igen. Men då tänker jag på Thomas Alva Edison, som misslyckades två tusen gånger innan han slutligen kom på en lösning för att få glödlampan att fungera. Jag kan ju bara köpa fler lyktor :-)