Vart du än går är du där

Den boken ligger, snart utläst, på mitt nattygsbord. Skriven av Jon Kabat-Zinn. Tipset kom ifrån en pod jag lyssnade på, om meditation, en jättespännande dryg timme med finlandssvenska triatleten Jona Dahlqvist. En befriande skön människa som i alla fall tipsade om den här boken, som en grund till meditationen. Och jag, som älskar att läsa, lånade den och en himla massa andra på en gång. Det ligger alltid minst ett tiotal böcker vid min säng. Jag förstår att man inte kan läsa sig till meditationsövningar, men den här boken är mer sån att man stannar upp och får tänka till kring situationer i sitt liv, på nya sätt.

Boken tar väl inte upp något revolutionerande nytt inom meditation, men ändå är den så lätt att ta till sig. Kapitlen heter till exempel Tålamod, Krångla inte till det, Att släppa taget, Generositet, Att förenkla och Att inte döma. Allt som på något sätt sammanfattar allt jag tänker på, lever och arbetar med nu. Jag älskar att påminnas om att fortsätta arbeta med mig själv. Boken är riktigt bra, läs den!

Så här ser mitt nattygsbord ut idag. Det svämmar över. Har jag skrivit att jag älskar böcker?

Min speciallitteratur just nu. Alla bra på sitt sätt, men några favoriter: Vart du än går är du där, Den självläkande människan (fantastiskt med rejäl uppbackad forskning om kosten bakom vårt välmående och våra sjukomar), Bränn inte ut dig och Våga vara den du är.

 

Ja, jag gillar Sanna Ehdin...

 

 

Sen ligger det så klart alltid några deckare också, jag är besatt och beroende av hårdkokta deckare, helst amerikanska, gärna engelska och som tredjehandsval svenska. Jo, jag är svensklärare och jag älskar böcker och att läsa. Ikväll ska jag läsa ut Vart du än går är du där, och så blir det nog några sidor i Val mc Dermid också, och kanske i någon annan.

 

Nu väntar en resa vi alla har väntat på länge. 



Vilse i pannkakan

Ja, träningspannkakan, då. Hur konstigt blev inte det?

Förut har det varit så enkelt och svart-vitt med träning. Visst har jag bytt fokus lite då och då, från bollsporter via gruppträning till  funktionell träning. Hårt, mycket, ofta, gärna. Av olika orsaker, mot olika mål. 

När jag kraschade för ett tag sen ville kroppen inte längre. Kroppen var slut på alla reserver och hård träning var helt fel medicin. Jag har promenerat och yogat varje dag sedan dess, men jag tänker så klart mycket på när och hur jag ska börja köra hårt igen. Om jag ens ska det. Och varför. Om jag är redo, och hur jag i så fall vet det. 

Ofta skriker min kropp efter att köra slut sig helt, men jag mår så bra av yogan och promenaderna att jag inte riktigt vågar ta steget. Vill bli riktigt trygg i mina nya rutiner och vanor innan jag eventuellt förstör något. Knäppt, eller? Det är väl bara att köra på, så hade jag tänkt förut. Men nja, jag är inte säker på att det är så enkelt och svart-vitt längre.

Ska jag tänka "Går det lätt så är det lätt" eller "Just do it"? Eller bara sluta grubbla och ge mig ut nån dag? Gahh!

Saknar!

Saknar!

Taggig

Taggig och stickig, arg och frustrerad. Det är en sån dag idag. Irriterad och trött fast jag borde njuta av lovets första dag. Hummade åt sonens glada skratt hela morgonen, gick undan och stängde dörren. Knäppt. Vem kan vara sur på underbart barnaskratt, liksom?

Anade oråd när jag gick ner i källaren, tände lotuslyktan och skulle yoga. Kroppen ville inte. Huvudet ville inte. Alls! Körde ett par kortare pass lite halvhjärtat och gav mig istället ut i skogen. Men kroppen och huvudet ville inte här heller, och då förstod jag att något var tokigt. 

I öronen hade jag podcasten Motivationsmaskinen, avsnittet Mål overload-Det är ok med en paus. Jag har haft den redo några dagar, men inte lyssnat. Och precis där jag gick, och kände hela kroppen skrika stopp, hörde jag orden att man måste ibland vila från sitt mål, som en bil som måste pausa, tankas och servas. Och jag undrar det där med universum igen, det där om att saker och ting händer när man är redo. Det var så rätt, i precis den sekunden. Jag visste det själv undermedvetet men kunde inte formulera det själv.

Paus var ju det kroppen skrek efter. Fast den visade det genom  att sticka ut taggar, som jag inte riktigt kunde tolka. Jag behöver pausa på jobbet och i vardagen hemma, men jag behöver också pausa i mitt mål ibland, målet att hitta en ny livsrytm. 

Nu kan dagen fortsätta, fast i ett lugnare tempo. Acceptera, inte förändra.

Ingen kan pausa som en hund.

Mmmorgnar

Är du morgon- eller kvällsmänniska? Jag har alltid varit en morgonmänniska. Jag älskar känslan av tidiga morgnar, när dagen ligger framför mig, som ett oskrivet blad, nya möjligheter. Jag älskar verkligen när det är riktigt, riktigt tidigt, och det känns som om jag och de få som är uppe då är med i en hemlig klubb.

Idag vaknade jag av skratt 05.30. Jo, jag har fört mina morgonvanor vidare. Jag som skulle gå upp lite senare idag. Men tänk vad mysigt, det blev en extra lång stund, som vi kunde mysa och umgås.

När det blev vintertid i söndags vaknade jag vid 6 och tassade upp till V som så klart var vaken. Tittade över mot hyreshusen mitt emot och log lite inombords mot de tre fönstren som lös. Tog med en mycket motvillig hund med mig ut på promenad. Det var vi två och en rullskidåkare ute, och här och var såg jag att det lös i ett fönster. Kände att vi hörde samman, att de som jag förstod morgonens tjusning. Det är vi och dem, liksom. Vi mot kvällsmänniskorna. Som förmodligen står och tittar ut sent på kvällen, när det är släckt i våra fönster, och tänker att de är som en hemlig klubb.

Att sitta vid tända ljus och äta en tidig frukost, innan dagen ännu har grytt är så mysigt! Jag har aldrig kunnat hålla mig utan tänker på frukosten redan när jag ska gå och lägga mig. Vi äter oftast så fort vi vaknar. Och ibland, när man bor på hotell, kan man vara tvungen att vänta ända till 8 innan frukostbuffen öppnar. Periodisk fasta är alltså ingenting för mig.

På helgerna brukar vi gå ut och morgonrasta hela familjen, och det är ju bara jättemysigt. Det blir en mjukstart på dagen, lite snicksnack och lite rörelse. Gissa om vi är hungriga sen!

Sen, på kvällarna, blir jag lite vemodig, jag gillar inte känslan av kvällar. Konstigt, va? Dagen är snart slut, det är en lite obehaglig känsla tycker jag. Men det bästa är att det snart kommer en ny morgon igen.

 

Familjepromenad, stor och liten.

Man hinner morgonbusa också om man går upp tidigt.

Att vara perfekt

Känner ni nån som bara är så där helt och hållet perfekt? Som gör allt hen tar för sig perfekt, som ser perfekt ut, aldrig är otrevlig, för sig socialt, omtyckt av alla, är oklanderligt klädd, i märkeskläder, kör den fina bilen, bor i det fina huset och aldrig har spillt på sig, ja ni fattar.

Kanske någon försökt att vara en sån person? Det har jag, inte alltid, men i alla fall väldigt länge. Fast bara som en bild, som det jag visat andra. Hemma i tryggheten har jag varit helt och hållet jag. Det är ju helt galet när jag tänker på det. Jag har lagt så mycket energi på att försöka se perfekt ut, att sminka mig och platta håret. Göra saker fortare och bättre än andra. Vara den bästa föräldern och äga fina saker. Städa som en galning innan någon skulle komma och ibland förebyggande ifall någon eventuellt skulle komma. Sånt som andra kan se, alltså. Och sedan när jag varit hemma har jag satt upp håret i en slarvig tofs, tagit på mig myskläder från 1990 och krupit upp i soffan (och hoppats att ingen skulle ringa på dörren).

Nu jobbar jag med att inte ens försöka. Att bjuda på mig som jag är. Och tänk vad mycket energi och tid jag sparar.

Som fotot på mina fötter i headern. Jag hade ungefär 18 myggbett från amerikanska jättemyggor på fötterna, och hur mycket jag än gillade strandvyn och känslan i bilden, ville jag inte visa upp mina hemska, icke-perfekta fötter. Men fotot fick bli startskottet för mitt nya tankesätt, att tänka "här är jag!" och inte ursäkta mig eller förklara varför inte fötterna är perfekta. Jag tänker ofta på fot-headern när hjärnan vill falla tillbaka, vill vara perfekt och fixa med redigering, vare sig det gäller bilder eller i verkligheten.

Det kan vara att åka till mataffären eller fram till stan fast jag inte snofsat till mig. Där jag bor åker man inte till Ica eller går på stan på lördagen utan att ha gjort sig fin. Det kan också vara att det inte är perfekt städat och rent hemma eller att det nästan inte finns någon möbel hos oss som inte är begagnad. Att tvätten ligger framme fast det kommer folk. Att jag är som jag är, oretuscherad.

Jag har en kompis som aldrig städar innan hon ska få gäster hon bjudit hem på middag, utan hon säger "Tänk vad skönt för alla andra när de kommer hit och ser hur ostädat vi har det. Då kan de få känna sig duktiga". Jag brukar tänka på det. Vill jag att folk ska se mig som någon perfekt person de måste leva upp till eller vill jag att de ska känna att de är ok? Svaret är egentligen rätt självklart, men att verkligen leva så är inte självklart.

Jag har en jättestor hund, och därför är mina kläder nästan hela tiden fläckiga av slajm, matrester eller hundhår. Jag är aktiv och gillar att leka med V, så därför går det ofta hål på mina kläder. Sen är jag lite slarvig och spiller på mig titt som tätt. Håret får oftast vara lockigt nu för tiden för jag vill inte längre slösa tid på att föna och platta. Jag går på stan i träningskläder. Det är liksom jag, och så är det. Man får ta mig som jag är! 

Vid ett par tillfällen har jag fått jobba lite extra med det här, mentalt. Jag har då tränat hårt i källaren, och eftersom jag tränat hemma har jag inte rakat benen. V har haft kompisar hemma och eftersom tid är lite bristvara i vardagen har jag väntat med duschen och gått rakt på matlagningen. Tänk er synen: svettig Lotta i färgglada träningskläder, fina ludna ben i shortsen, och så ett förkläde på det. Och så ringer det på dörren och där står den himla trevliga och fräscha mamman till en av V:s nya kompisar. Eller den mycket förlägne pappan till en annan kompis, som dessutom fick en lång husvisning på köpet. Jag såg det som ett träningstillfälle. Detta händer då och då och det är ok. 

Ingen kan ju vara perfekt, och det man ser hos andra är ju bara precis det de vill att man ska se. Man har ju ingen aning om hur mycker de slitit för att visa upp den bilden. Jag är långt ifrån perfekt så varför ska jag försöka inbilla folk att jag är det? 

 

Så här ser jag ut varje kväll efter duschen, utan piff och utan smink. Tröjan något nyare än 1990 idag, dock. Får visa upp den någon annan dag, den var full med fläckar...

Bättre sent än aldrig

Hej fredagkväll!

Hos oss är fredag alltid Barda, chokladfondant och ett glas vin. En härlig, utdragen vuxendiskussion vid matbordet om allt och inget. En avslutning på arbetsveckan och inledning på helgen, som en rit. 

Det som slår mig är att målet för veckan inte längre är fredag eftermiddag, så som det alltid varit. Förr var det veckans bästa stund, fredagen efter jobbet. Jag har från måndagen räknat ner till fredagen, och till nästa lov. Men jag har inte känt så sen jag började jobba igen. Och sen jag började använda "Daily greatness yoga journal". För skillnaden nu är att jag varje morgon får fundera på och skriva ner svaren på frågor som "Idag vill jag fokusera på...", Idag är jag inspirerad att..." eller "Jag är tacksam för". Olika frågor varje dag. Och på kvällen följer jag upp med svaren på till exempel  "Hur var mina tankar idag?", "Vad gladde mig idag" eller "Vad utmanade mig som jag kan lära från?" Tänk att göra så varje dag i 365 dagar, och lägg till yoga och meditation varje dag. Nog måste det göra skillnad? Visst hinner nya vanor och tankesätt sätta sig på 365 dagar?

Lägg till veckoutvärdering, månadsutvärdering, tremånaders- och årsutvärdering och andra sätt att formulera och ompröva sina tankar. Det gör ju att jag varje dag fokuserar på här och nu. På dagen jag har framför mig och på dagen som varit, sammanfattande och utvärderande. Inte konstigt då att fredagen inte längre är lika intensivt viktig. 

Och det, som allt annat just nu, är oerhört befriande. Upptäckt efter upptäckt. Jag vill inte leva för fredagen, jag vill leva varje dag, och det känns som om jag är på väg dit. Den här veckan har jag uppskattat andra stunder mycket, mycket mer än den här fredagkvällen. Som måndag sent, med sprakande brasa, maken och Grey's anatomy. Som gitarr- och flöjtkonserten i onsdags, och kanske ännu mer den oplanerade pizzan som blev efteråt, när det var alldeles för sent att laga mat. Som promenaden i regnet och som minuten på jobbet när jag ser på mobilen att jag fått en värmande kommentar på bloggen. Och som på jobbet idag; djupa samtal med tonårstjejer som anförtror mig djupa hemligheter och gråter en skvätt. 

Det, är större än alla fredagkvällar i världen, och med risk för att låta tjatig: jag är så tacksam för att få vara med om det nu. Bättre sent än aldrig.

Fredag

 

 

 

Dagens träning

Även på ens allra lataste dag kan det bli en hel del rörelse. Så här blev det idag:

- En timmes morgonpromenad i höstrusket. (Älsk-älskar det!)
- En dryg timmes kundaliniyoga. Har aldrig provat så länge, men det var dags. (Oh.my.god. vad jag får kämpa med att inte tappa sugen och ge mig, men hat-älskar det)
- Brottning med nioåring (vann en match, förlorade andra)

- Cykeltur

- Promenad med hunden

I övrigt: olika liggande lägen i soffan och jag lyckades klämma både Holby city och tre avsnitt av Extreme make over Weight loss edition. Åh vad jag älskar det programmet! Att se människor förändras och lyckas, underbart! Imorgon ska jag se hur det går för det äkta paret från Detroit.

 

Hela dagen iförd träningskläder, det är min ledighetsmundering. Jag drömmer om att "våga" gå klädd i träningskläder vareviga dag, även på jobbet, för när jag är i träningskläderna är jag jag. Men där är jag inte riktigt än.

 

Nu fortsätter myset en stund till i soffan. Världens härligaste torsdag!

24 oktober

Okej, det gick inte att ropa hej än. Så klart. Allt gick så bra, och jag har verkligen berättat för alla att jag mår bra, allt går bra. Jag har kört på precis som vanligt på jobbet, haft möte med chefen och berättat att allt känns som vanligt. Så jag smög igång lite mer än jag hade planerat. Jobbade några timmar på kvällen hemma i tisdags. Bockade av en jättelång lista igår, i stället för de tre som är rimligt just nu, och stannade kvar en timme extra när jag ändå var igång. Det gav en enorm tillfredsställelse då, men igår kväll sa kroppen ifrån igen. När jag skulle gå och lägga mig kände jag mig yr och ostadig och tankarna började snurra. Svårt att somna, svårt att sova mer än ytlig sömn. Varningstecken. Jag blev övermodig och idag får jag sota för det, med påsar under ögonen och en oro i magen. Jag har ju läst om det, bakslagen, men tänkte inte att det kunde hända när man skulle "bara". Det skulle jag ju märka, trodde jag.

Jag behöver hålla rutinerna ett långt tag framöver. Måste ha fler pauser och kanske säga nej till saker även privat. Igår var det en underbar konsert där sonens klass sjöng tillsammans med en världskänd musiker, klart "man" måste gå, även om det innebar att jag inte vilade förrän 20.30. Eller? Just nu kanske jag måste sätta pauserna och vilan före allt annat, för annars kanske detta inte går, roliga saker eller inte.

När allt kändes så bra, tänkte jag åka med en kompis till Crossfit Skövde idag, på min lediga dag. Jag har ju inte tränat riktigt hårt på en dryg månad, och eftersom allt "var som vanligt" kändes det helt rätt. Men hon skulle jobba och kunde inte åka med. Var det universums sätt att säga till mig att det var ok att inte åka? Hur som helst kände jag en riktig lättnad, inte för att jag inte ville träna eller träffa henne, utan för att jag kunde fundera över vad jag egentligen ville göra med min dag. Min dyrbara torsdag.

När jag tittar i kalendern, är idag den enda tomma dagen på hela oktober. Jag har ingenstans jag måste vara, inget ärende att åka, ingen att träffa. Regnet öser ner och jag är trött i hela kroppen. Idag blir min egen underbara lustdag. Jag ska göra det kroppen känner för rakt av. Jag är rätt säker på att det blir ett yogapass och en promenad, men i övrigt, vem vet? Baka, bädda ner mig under en filt framför något dag-tv-program, läsa en massa bloggar eller läsa. Eller inget av det.

 

24 oktober-tom!

24 oktober-tom!

 

Det var kanske bra att detta hände, så jag fick mig en knäpp på näsan, en påminnelse om att jag bara tagit några små steg än. Det går inte så här fort, jag får inte bli övermodig. Det syns inte på mig men allt är inte som vanligt än, och det måste få ta tid.

 

Idag tänker jag ha den lataste, underbaraste dagen på länge, för i helgen väntar roliga saker igen. Världens underbaraste lilla kusin kommer, tillsammans med min syster som jag sällan träffar, och hennes man. Och då ska jag komma ihåg vad jag skrivit nu, och planera in vila också.

 

Ha en fin dag. 

Be the change you want to see in the world

Jag har nog inte varit den muntraste lärkan i skogen senaste åren. Men egentligen är jag ju en positiv tjej som tror att det mesta går att lösa, som ser möjligheter istället för svårigheter. Jag hade bara glömt bort det lite grann...

Vi har pratat mycket om det där, min chef och jag, hur viktigt det är att stämningen är positiv på jobbet, och jag har nog lidit väldigt mycket av det, alltså bristen på positiv anda. Vi har haft det tufft, ja, men det har satt sig i väggarna och i mentaliteten. Och ibland får jag känslan av att vi inte vill komma ur det. Igår på jobbet fick jag verkligen svart på vitt hur negativt det är, och det är ledsamt och rätt skrämmande. Och det är så lätt att dras med, och lägga sig platt på marken och också negga, som jag har gjort. Och sen gått hem och mått ännu sämre.

Men, nej, det kommer inte att hända igen! Från min sida i alla fall. Jag tänker inte ge mig utan göra tvärt om. Jag ska vara den muntraste lärkan i skogen. Försöka att svara med något positivt argument. Säga emot. Visa på de bra sakerna, möjligheterna. Boosta, ge cred och pusha. Om och om igen. Vem vet, kanske blir det dropparna som urholkar stenen. Jag vet att jag inte är ensam, så det gäller att hjälpas åt, fortsätta, även när det känns tungt för en själv. Vem mår inte bra av när det är positivt, liksom? Jag har lite svårt att förstå det där.

Jag börjar idag! Idag startar min nya mission. Jag ska bli lärkan som urholkar stenen, om ni fattar :-)

Som ny!

Måndagar är min längsta arbetsdag. Jag är på jobbet nästan 10 timmar.  Visst har jag känt mig allt mer pigg men igår var ändå den första dagen jag kom hem pigg och med kraft kvar. Dagen var bra och hade i och för sig inte allt för stora överraskningar med sig, men jag kände mig så glad och sprudlande. Nästan pånyttfödd!

Det låter kanske konstigt, men det är känslan jag har. Känslan av att ha gått igenom något som tvingat mig att ta en ny riktning i livet, en mycket större än om jag hade bytt jobb eller flyttat. Jag har varit tvungen att ifrågasätta alla mina tankar, synsätt och uppfattningar. Inte nödvändigtvis har jag ändrat allt, men omprövat. Och att ändra små, små vanor, kan ge så stor effekt! Som att göra en sak i taget, gå långsamt eller att varje dag stanna i meditation, om så bara för en liten stund. Känna efter med hjärtat innan beslut.

Men också som att undervisa på det sätt jag älskar, som jag är bra på, och inte på det sättet jag med åren har fallit in på, på jobbet. Glädjen i att åter igen våga, experimentera och köra pedagogiken fullt ut är häftig. Och att igen stå för det när alla andra gör på ett annat sätt.

Bakslag kommer att komma och jag kommer behöva bråka med mig själv för att fortsätta leva så här. Bli noggrannare resten av livet med mina gränser och vilken stress jag tål. Vara tydlig mot andra. Jag förstår det, och att jag har en lång bit kvar, men jag är ur svackan. Ljuset i tunneln.

Idag, just idag, känns allt så härligt. Alltså bara det lilla i livet, som att uppskatta glädjen igen. Faktiskt uppskatta mitt jobb. Uppskatta yogastunden och känslan efter. Uppskatta allt det där jag inte har sett på länge. Att komma hem efter 10 timmars jobb och känna att jag orkar med kvällen också.

Hade jag vetat hur bra det kunde bli efter, hade jag nog blivit utmattad lite tidigare. Nej, skämt åsido, det är inget jag önskar min värsta fiende, men för mig var det det enda nödvändiga. Och det känns så fantastiskt nu, när jag är ur det allra värsta, att jag kan se det, och vara tacksam för det. För jag hade inte för allt smör i Småland velat vara kvar där jag var.

Redo för en ny dag. Jag känner på mig att det blir ännu en toppendag!

Hoppas att ni också får en fin dag.

Grönt är skönt

Förra veckan var maten vi åt mycket röd. Röd mat och röda rödbetsjuicer från råsaftcentrifugen. Senaste dagarna har vi något omedvetet växlat färg till grönt.

Grönkålen har kommit! Vintersäsongens bästa grönsak, som är så fullproppad med vitaminer. Det har blivit grönkålspaj och gröna juicer med grönkål, gurka, spenat och lime m.m. Vi har ätit spenatlasagne, spenatpaj, stuvad spenat och spenatsallad. Broccoli så klart! Grönt så det står härliga till! Undrar om man äter det kroppen behöver och vill ha, eller om man helt enkelt bara blir inspirerad av det man läser om och ser i affären?

Grönkålspaj med gorgonzola

 

En vitaminbomb

 

 

 

 

 







Uteliv

När jag var sjukskriven i tre veckor promenerade jag massor vareviga dag. Trampade runt i skogen, timme ut och timme in. När maken kom hem från jobbet gick vi tillsammans hela familjen på ytterligare en promenad. Jag gick åtskilliga mil under de där veckorna. Och trampandet är viktigt; det är mediterande, lugnande och ger en möjlighet att få ur sig tankar och vrida och vända på saker. När man kommer in känns allt lättare och man är härligt trött i kroppen.

Jag visste då att jag inte skulle kunna sluta med promenaderna när jag började jobba igen. Jag hade fått in nya vanor, nej ett nytt behov! Jag har ju varit ute och gått mycket tidigare, men nu måste jag ut längre och varje dag. Jag måste! Det är inte bara promenaden, det är den friska luften. Jag tycker inte ens det är svårt att få in. Jag tar mig tid, och ibland vill jag verkligen gå själv, men tar ofta med mig någon familjemedlem. 

På pappret såg helgen späckad ut, så till den milda grad att jag började stressa upp mig inombords. Men vi tog en sak i taget, och det blev en helg med många timmars uteliv. I fredags en lång promenad hem från stan med hunden. I lördags ett första  försök till trail-löpning i skogen. Trädgårdsarbete, höstfix med studsmatta och löv och sånt, och så hundpromenader förstås. Så söndag; familjeskogsmorgonpromenad och hundpromenad, och vips har jag kammat ihop ungefär 7 timmar utomhus, i regnet och löven. På en helg som var fulltecknad. Allt går, allt är möjligt. Jag får inte stressa upp mig. En sak i taget och prioritra bort, så hinns det som verkligen är viktigt med. Som att komma ut. 

Att vara ett original

Nej, jag har inte långt, grått skägg och bor i en björnlya ute i skogen sedan 20 år. Har inte livnärt mig på harbajs och källvatten utan att ha träffat en enda människa på alla dessa år. Jag bor i ett vanligt hus i en vanlig småstad och ser rätt vanlig ut. Jag känner mig faktiskt väldigt, väldigt vanlig. Många skulle säkert tycka att jag är rätt tråkig.

Men allt som oftast genom hela livet, har jag alltid känt mig lite annorlunda. I vissa sammanhang mer annorlunda, och i vissa andra inte så annorlunda. Jag undrar om alla känner så, eller vissa mer och andra mindre? Det vore jättespännande att veta, för tänk om alla går runt och känner sig annorlunda.

På jobbet jag har nu är det rätt ofta så (okej nästan alltid) att de andra tycker en sak och jag en helt annan. Ofta säger jag inte ens längre vad jag tycker, för jag vet läget. På mitt förra jobb upplevde jag det inte så, så det borde ha med sammanhanget att göra. Och jag tycker ju inte att jag är så konstig, bara att jag är inte lika lika alla de andra, om ni förstår. Med vissa kompisar känns det lättare att vara sig själv, och med andra svårare. Kan också tänka mig att i en småstad som min, blir det lätt att man blir något stereotyp i sitt sammanhang, sitt gäng sen högstadiet eller sitt kompisgäng.

Alltid har jag velat passa in, så jag har försökt forma om mig på olika sätt. Utseende, kläder, intressen, personlighet. Men gör man om sig för att passa någon, så passar man inte någon annan.

 Men egentligen vill jag ju inte helhjärtat passa in, inte längre i alla fall. Alltid har jag nog velat vara den jag egentligen är, lite knasig och egensinnig. Jag ser det också i lille V. Och honom hejar jag på, och uppmanar att stå för den han är. Och allt mer hoppas jag att jag tar stegen mot att acceptera den personen som faktiskt är jag.

Boken jag har plöjt två gånger nu, "Våga vara den du är-det är du som är originalet" av Mia Lehndal, handlar om detta. Hon skriver:

"Ibland stöter man på en sorts coola typer som tycker sig vara så originella att de föraktar vanligheten och vanliga människor. Som har lagt ner enormt mycket tid och kraft på att skapa en stil och identitet i det yttre, men som genom sitt dömande av andra visar sig vara ytterst osäkra i sitt inre. Det är inte detta jag menar med att vara ett original. Och att vara vanlig är inte samma sak som att vara en kopia. //Det originella finns ofta i skepnad av det vanliga. I alldeles vanliga människor, med vanliga jobb och vanliga liv, döljer sig de mest fascinerande egenskaper och kvaliteter. "

Det låter så oerhört skönt i mina öron! Det är nog först när man kan tillåta sig att erkänna vem man är, som man kan vara sig själv. Och att vara trygg i det. Jag har ju en massa fascinerande egenskaper och kvaliteter, som jag har stängt inne så länge, men börjat släppa ut så smått igen. Och den känslan är så himla go´.

En vanlig lördagkväll i vårt vanliga hus. En hund som tigger, ett glas vin och choklad. (Ser ni hur innerligt han vill ha chokladen?)

Insanity

Förra jul och nyår var vi i Florida, det var en underbar resa. Julafton firade vi på Discovery cove, där vi simmade med delfiner. Avslutade den dagen med snabbmat från Taco Bell. Nyårsafton firade vi på Anna Maria Island på Gulfkusten. V lekte kurragömma och datten med amerikanska barn på gatan där vi bodde, och vi grillade och var ute och snicksnackade med folk. 

I alla fall, där i Florida då, gjordes det massor av tv-reklam för ett hemmaträningsprogram som hette Insanity. Högintensivt, tufft och med bra resultat. Vi blev jättesugna, och kanske speciellt jag. När vi kom hem köpte jag Insanity-boxen på ebay och lovade mig själv att fullfölja. Programmet innebar träning måndag till lördag i lite drygt två månader. Man började med ett fitness-test, som man sedan gjorde om varje månad, för att se att man utvecklades. 

Insanity är ett koncept där man tränar olika saker varje dag, med fokus på dynamiska övningar, varvat med stretch, återhämtning och styrka. Övningar som burpees, tuck jumps och planka är typiska för Insanity. Allt med egen kroppsvikt som tyngd, det behövdes inga redskap.

Jag fullföljde hela programmet. Startade nån gång i januari och fick modifiera för att passa mitt liv. Jag körde måndag, tisdag, torsdag, lördag och söndag, vilket innebar att det tog nästan en extra månad för mig att fullfölja. Jag körde med datorn nere i källargymmet, och tajmingen var perfekt när det var som vintrigast ute. V kunde leka med kompisar på övervningen, jag behövde inte barnvakt eller behövde inte åka iväg, perfekt! När jag var klar i april spratt det i benen för att springa ute.

Oftast var Insanity roligt. Det växlade varje dag, och inget av passen körde man mer än några gånger. Första månaden var det kortare pass och successivt blev de längre och svårare. Jag fick jättebra, mätbara resultat, och ökade nästan alla reps i fitness-testet med dubbelt så många. Jag blev starkare, smidigare och snabbare. Ibland fick jag med V och ännu oftare käre maken. Vi körde så det immade i gymmet.

Jag har alltid varit skeptisk mot såna här hemmatränings-koncept, men det här var grejen för mig. Enkelt, tufft och mätbart. Jag visste när och vad jag skulle träna, det blev som en pt fast på dvd. Mot slutet kände jag mig som en i Shaun T:s team. Shaun T är han som skapat konceptet, och leder passen. Det är mycket high fives och "yeah"-rop och till slut stod jag i källaren och yeah-ade med gänget på skärmen. Jag som brukar tröttna och ge upp, var oerhört stolt när jag faktiskt hade kryssat i alla passen på mitt papper.

Jag tyckte Insanity var toppen och kan nog tänka mig att köra det från början igen, eller ett annat liknande koncept. 

 

Lördagen här började fin-fint med sovmorgon, tänd brasa, långfrukost och yoga. Grabbarna ska spela hockey, och jag ska snöra på mig löparskorna och ge mig ut. Hoppas ni också får en fin lördag!

Att öppna en dörr

Har du upplevt någon gång att det verkar som om saker händer i helt rätt sekund? Att människor du möter i en viss situation verkar vara ditsända av en anledning? Av slumpen, ödet eller att man själv skapar dessa situationer och möten. Jag har tänkt mycket på detta senaste veckorna. 

När jag var som mest trött och var hemma sjukskriven, skannade jag internet, det hade jag inte haft tid för innan. Eller jo, jag hade läst en del annan typ av bloggar, som snarare stressade mig och gav mig dåligt samvete. I alla fall, på något sätt läste jag då i någons blogg, om Yogobe, som jag testade. Det var så otroligt rätt i det ögonblicket! Det fångade upp mig där och då, och det har lett till flera andra saker. Jag gick med i facebookgruppen beyoga 365. Jag hittade i den vevan Daily greatness yoga journal (som är min snuttefilt nu och hjälper mig på många sätt). Jag hittade en helt ny typ av bloggar, som jag aldrig sökt mig till tidigare. Då hittade jag flera människor, som varit med om samma sak som jag. Jag har fått kontakt med en tidigare vän, som är inriktad på hälsa, yoga och träning. Som jag umgicks med förut, men tappat bort. På något konstigt sätt var hon den första jag sökte upp när jag äntligen skaffade facebook.

Undrar om dörren var öppen hela tiden och jag bara inte såg det, eller om jag öppnade själv när jag var mottaglig? Hmm. 

Har ni läst The Secret? Om lagen om attraktion? Att det man sänder ut till universum, det får man mer av. Inte så konstigt då att jag var så stressad, jag sände ut massor av stress. Jag tycker att det är spännande tankar!

Undrar vilka dörrar som kommer att öppnas mer... Det återstår att se. Ha en fin fredag! 

Jag känner livet i mig

När jag var liten ville jag vara Madicken. Hon var så påhittig, modig och söt. Vi turades om att vara Madicken och Lisabet när vi lekte. Mamma var Alva och fick ropa "Vad i all världens tider är det som har hänt?" när den som var Madicken hade hoppat ner från soptunnan med ett paraply. 

Idag känner jag livet i mig, som Madicken. 

Tog en timmes snabb promenad längs ån, i lite grått väder, duggregn på de gula löven. Mitt favoritväder! Lyssnade på en pod om ayurveda, spännande grejer. Jag var  väldigt skeptisk förut till att dricka kokt vatten, men jag gav det en chans, och det gör underverk för matsmältningen. Prova! Drick 1-1.5 liter kokt kallt eller varmt vatten under dagen, i klunkar. Det kanske gör underverk för dig med.

Jag kom direkt in, gjorde en 30-minuters chakrayoga, som jag älskar. Jag kommer tillbaka till den hela tiden. Den slår an nånting hos mig, fyller ett behov jag har. Älskar vissa delar av chakrayogan och kämpar med andra. Brygga, t ex. Jag kan, men jag vågar inte riktigt. Solhälsningar är det tråkigaste jag vet, jag hittar inte flytet och tappar bort mig. Det jobbar jag med. 

Sen, meditationsövningar med Emma Öberg. Tillräckligt korta just nu, 5-15 minuter, för att jag ska orka, men det är så nödvändigt och bra för mig.

Dagen är ung, jag hasar runt hemma i träningskläder och utstöter olika nöjda läten. Mmm, ahhh, vad bra jag har det, så låter det. Torsdagen är min bästa dag då jag bara är och gör saker i min takt. Jag är så tacksam över att vi har råd att ge mig den lyxen och tacksam för att jag använder torsdagarna klokare nu, och inte bara bockar av måsten på en lista. Och jag har fortfarande kvar det bästa den här dagen, 75 minuters massage inväll. 

Hoppas ni också har en fin torsdag!

Långsamt

Tänk att ordet långsamt är ett av mina nya ord. Jag, som så länge varit mästaren på att hinna så mycket på kortast möjliga tid. Effektivast på jobbet, hunnit allt hemma, småsprungit vart jag än skulle. Världens mest effektiva kvinna, kanske. Jag vann! Som om livet var en tävling. Vad vann jag?

Nu tränar jag på att gå långsamt och känna hur det känns. Bara det är ju helskumt, att man måste träna, men det gör jag. Att gå snabbt skapar stress hos mig. På jobbet går jag sakta och säkert i korridorerna, får stoppa upp stegen när kroppen går in på autopilotens småspringande steg. Tänker att det är ok att komma försent, det är ok.

Jag tränar på att vara mer närvarande och faktiskt lyssna på vad folk jag pratar med egentligen säger och inte ligga i nästa eller näst-nästa steg i tanken. Titta folk i ögonen under samtalet och inte hålla på med något annat under tiden, eller flacka med blicken mot något annat. Känns som första gången i livet, ungefär. Och även om jag gör färre saker känns det som om jag hinner mer.

Jag tränar på att låta helgerna få vara långsamma. Nästan höra hur klockan tickar och njuta av det. Och som jag njuter! Jag har haft två av de bästa helgerna i mitt liv! Som 38-åring. Och då har vi nästan bara gjort ingenting.

Jag tränar på att det är ok att saker och ting och personer får vänta. Ringa tillbaka, svara på mejl, plocka ur diskmaskinen. Det är okej att det tar ett tag, det förstår jag nu. Det är ok att delegera och ställa krav tillbaka.

Jag tränar på att ha det tyst. Att inte ha apparater på i bakgrunden. Att våga lyssna på tystnaden. Njuta av den. Jag njuter av tystnaden när maken militären jobbar borta, inte för att han är särskilt högljudd, utan för att det är så lätt att fylla upp ensamheten med tv, musik eller radio. Tystnaden ger mig mer lugn, ro att bara vara. Tänka.

Är det lätt? O nej. Det är svårare än svårast. Jag är inprogrammerad på att vara snabb och effektiv, så för mig är detta en riktig utmaning.

Just nu är mitt liv mer långsamt och tyst än nånsin tidigare, och jag är så innerligt tacksam för det, för att jag kan se, kan förändra inför resten av mitt liv.

Imorgon väntar 75 minuters taktil massage. Åh, som jag har längtat! Sist vågade jag mig inte på mer än 45 minuter, för jag vill gärna känna in, nästan lära känna, en ny massör, innan jag kan slappna av. Har ni provat taktil massage? Underbart! Beröring, sakta och mjukt, frisätter må-bra-hormoner i kroppen, slappnar av. Tyst, mjukt, försiktigt och lugnt. Precis vad jag behöver just nu för att balansera stressen jag känner nu när jag är tillbaka i jobbet igen.

Ikväll äter vi

Rött! Lax i ugn med ett täcke av äpple, purjo, paprika, tomat, grädde och chilisås. Med röd skalpotatis och bladspenat till! Underbara färger som gör kroppen glad.

Fullt med lykopen, vitamin a, d, k och c, folat, kalium. Sulfider, flavonoider, karotenoider, magnesium, betakaroten, krom, antioxidanter, omega 3 och fibrer och mycket annat gott. 

Nej, det här är absolut ingen matblogg, men mat är viktigt i vårt hem. Viktig för hälsan. Vi lägger mycket tid och pengar på nyttig, ekologisk och bra mat, det är vår lyx. Lax, vegetariskt och ibland kött. Ren mat helt enkelt!

Är du hemma när presenten kommer?

Jätterolig formulering, från boken "Våga vara den du är" av Mia Lehndal.

Jag har skrivit förut om att kämpa efter saker. Att arbeta sig mot mål. Att man alltid kan nå mål, om man bara sliter. Något jag inte längre förespråkar... Livet är inte så enkelt, och man kan inte alltid nå allt man vill, när man önskar, eller ens alls. Och det är ok.

Dels måste tajmingen vara rätt. Att våga vänta in, fast det tar längre tid än man tänkt. Fast vi är programmerade att allt ska komma direkt när vi sliter, annars frustration. Många gånger har jag kanske haft rätt idé eller plan, men ändå känt att något känns fel. På senare tid har jag börjat känna efter om tajmingen verkligen är rätt, det känner jag i magen. Att vänta in kan vara skillnaden mellan succé eller fiasko.

Sen, att vara öppen för hjälp, kärlek, vänskap, tröst eller feedback. Att ta sig tid, känns glädje. Att njuta av ögonblicket. Att vara öppen och ärlig mot sig själv och livet och förstå och berätta vad man behöver. Att inte göra något, bara luta sig tillbaka och lita på att det ordnar sig. Den känslan hade jag glömt av. Jag var så upptagen med att jaga. Och så stängd för andra utan tid eller glädje. Så fel det kan bli, fast man vill så rätt.

Tack och lov har jag börjat kunna känna av magkänslan igen. Den som talar om väldigt tydligt vad som är rätt. "Går det lätt så är det rätt" är mina ledord och det spelar ingen roll vad det är frågan om. Börjar hjärnan komma med argument så gäller det att registrera och tänka "Nej tack, jag lyssnar bara på magen". I många år har jag bara köpt saker eller kläder om jag blir riktigt "kär" i dem. Ni vet, så att man inte kan sluta tänka på dem, man ångrar sig när man kommer hem utan dem. Vilket i och för sig innebär att jag sällan köper något. Men, så vill jag att mina tankar ska vara om allt: får jag kär-känslan, så är det rätt. Och det är inte förrän man ger sig själv tid att lyssna, som det funkar.

Ett exempel från igår. En kompis från förr som jag saknat jättemycket och gärna vill ta upp kontakten med, hörde av sig och ville att vi skulle träna ihop i helgen. Jag blev jätteglad! Jag, som inte hållit kontakt på så länge. Men det gnagde. Jag och lille V ska på teater samma dag. Och så har jag bokat in en annan vän dagen därpå, och så ska V sjunga i kör och vi ska lyssna också. Alltså redan alldeles för mycket, för en sån som jag. Jag som behöver så mycket vilotid just nu, jag orkar inte annars. Men hjärnan började komma med argument: "Men tänk om hon inte frågar igen" och "Jag kanske kan hinna det om jag kör jättefort och äter något snabbt". Men nej, magen sa verkligen nej, jag hörde av mig till kompisen och bad om en raincheck. Allt känns jättebra, rätt beslut.

Jag vill vara hemma när presenten kommer. Lita på att när det väl ringer på dörren, så är jag redo. Jag tänker ge mig själv den största presenten: en investering i ett nytt förhållningssätt där jag tillåter mig själv att luta mig tillbaka och bara vara i förvissningen att allt ordnar sig. För det gör det, kanske bara inte exakt som jag hade tänkt mig, eller när.

Ett steg fram

och två tillbaka. Så känns det idag. Och trots att jag visste att det skulle bli så känner jag mig oförberedd.

Allt har gått bra på jobbet idag, men jag orkar inte riktigt hela långa dagen. Jag är så trött. Jag glömmer elevernas namn. Jag ser lite suddigt. Jag orkar lektionerna men inte mer. Och utöver lektionerna är arbetsuppgifterna oändliga. Vad ska jag prioritera när allt måste göras nu, fort, helst igår, för någon annans öde hänger på att jag gör det? Och det är svårt för andra att förstå, när jag ser ut som vanligt. Hur ska de veta att jag inte är som vanligt, inte okej än. Och när ska jag förresten bli det?

Jag antar att det måste vara så här ett tag, men jag vill så gärna orka. Orka även när jag kommer hem till dem jag älskar. Orka tacka ja till träningsdejten i helgen. Orka sånt som ger energi, när jag vet att jag måste välja bort även sånt.

 Insikten och tröttheten knäckte mig lite. Så jag planerar för en bättre kväll, med bad med badbomb och sen Greys Anatomy under en filt. Kanske, kanske man kan få sig en fotmassage av någon speciell.

Stillhet

Vi har infört skärmfri söndag hos oss, efter att ha tröttnat på att inte "ha tid" med en massa saker vi gillar att göra. Det blir lätt att vi sitter med varsin ipad, iphone eller dator, och har samtidigt tv:n på, utan att titta. Alla dagar, ska tilläggas, inte söndagen speciellt.

För ett tag sedan provade vi detta och upptäckte fantastiska saker. Vi började prata med varandra, spela spel, pyssla, läsa och baka. Och vi tyckte alla tre att det både var härligt och samtidigt spännande att komma på alternativa saker att göra. Och sonen, som blir går in i koma så fort han knäpper på en skärm, har fått en energi vi inte känner igen, han spexar, springer och hoppar.

Söndagen igår började som alla våra söndagar: med storstädning, planering av veckomatsedel och veckohandling. Vilken känsla det är att vara redo för veckan på söndagen med kyl och frys fulla, och ett rent hus. Redan strax efter 10 var vi klara (ja, vi är morgonpigga) och kunde fundera på vad vi ville göra. Vi svängde förbi mataffären och fyllde salladslådor till alla tre och åkte ut mot Vänerns riviera, Svalnäs, som jag inte gillar på sommaren då där är packat med folk. Men nu var vi ensamma och fick en fantastisk promenad och lunch i sanddynerna.

Prova en skärmfri dag då och då, eller börja med att stänga av tv:n de gånger det inte är något du verkligen vill se något på tv. Eller dra det ännu längre, och gör en veckas skärm-detox som bloggen Inner strength.

Sen, infann sig både tid och lust, till träning igen! Helt utan plan, och lusten fick styra. Vi åkte hela familjen till skogen där det finns träningsgrejer och spår. Det blev ett härligt pass i en salig blandning av:

Utfallsgång

Armhävningar

Jogging

Dips

Pull-ups

Step-ups

Box jumps

Plankan

Sen avslutade vi med burpee-datten, jätteskoj och jättejobbigt. Den som blir tagen måste göra en burpee innan hen får ta. Kul sätt att få barn att träna. Dagen avslutades med yoga, spelet twister och bokläsning. En fantastisk dag i stillhet.

Kameran var med hela dagen, den är ingen skärm, va? 

Terapi

Att gå all in

Igår satt vi och pratade, maken och jag, om det här att det så lätt blir att man måste gå all in i allt. Att man måste nischa sig. Ha rätt prylar och kläder för sporten man utövar. Att man är en i gänget, köper hela konceptet liksom.

Han tränar och tävlar i crossfit, är jättebra på det. Crossfit var ju från början sporten för alla, en allroundträning som kunde anpassas för allas förutsättningar. Man kunde vara i garaget och träna, ute eller inne, och ha på sig sina vanliga urtvättade t-shirtar och shorts. Det är ju själva ursprunget. Men nu, redan efter bara några år, ska man VARA crossfit. Man ska ha rätt skor, kompressionsstrumpor, rätt shorts och tröja. Gärna en t-shirt från en box man besökt, i någon cool stad. Man ska svänga sig med alla termer och äta paleo, i alla fall om man håller sig på internet. Och det är ju inte alls crossfits tanke.

Likadant med mycket annat. Jag var tidigare en gymtjej som tränade och instruerade. Då var det det man gjorde, och man klädde sig därefter och levde därefter. Jazzbyxor, linne och rätt skor. Jag kunde alla termer och koder, åt rätt mat. Löpning är ju också en vetenskap, en kult. Läser man Runners World inser man att det inte bara är att snöra på sig skorna. Likadant med yoga, dans eller bollsporter. Det finns så många måsten, borden och koder inom alla sporter, och man måste alltid gå all in, känns det som. Leva hela paketet. Jag gissar att det är så här inom många sporter, även dem jag inte provat.

Men jag gillar inte riktigt det här. Jag tycker om tanken på att ibland känner jag för crossfit och ibland vill jag yoga. Jag kanske känner för att testa något nytt. Jag gillar att träna, punkt slut. Måste man nischa sig? Ofta får jag känslan att om man inte gör det, gör man det inte helt rätt. Men vad är rätt? Mina träningskläder ska passa för alla sporter, oavsett om jag vill springa backintervaller, träna ensam nere i vårt gym, eller åka till boxen. Jag älskar dans och jag gillar zumba. Ibland som nu promenerar och yogar jag bara. Konstig kombo kan tyckas, men sån är jag. Jag äter mat, punkt slut, mat jag mår bra av.

Vad jag vill komma fram till i mitt luddiga resonemang, är att för mig är träning och glädjen i det som är det viktiga. Träning som är rolig ger resultat. Jag har slösat bort allt för många år på att tvinga mig igenom planerade pass, men som känns helt fel och ger ångest. Träningsplaner som jag gjort upp för att nå ett visst resultat. Med åren har jag insett att jag inte måste välja, utan jag är allt det där, precis som i livet. Jag lever inte crossfit eller löpning utan jag tränar det ena eller det andra om det känns roligt. Och jag struntar i att hänga med i kulterna kring. Det syns inte på mig vilken sport jag håller på med, men jag är stark, hälsosam och vältränad ändå.

Det är ju en skön känsla när man passar in i "gänget" men tillfredsställelsen är större i det långa loppet om man hittar hem i sitt eget "gäng", hittar det paket som passar en själv, och står för det.

Eller?

Happy friday!

Första normala fredagen på ett tag och den gamla hederliga fredagskänslan infinner sig. Dagen har varit bra och eftermiddagen rackarns fin, med en ny pod om kost från Helt organiskt i lurarna och en lång sväng med Walter i höstsolen. Yey, vad bra jag har varit denns veckan, tumme upp!

Ikväll vankas det också något trevligt, något vi längtat efter. Vi ska på mingel med en massa trevliga människor, och vi ska klä upp oss. Detta är lite ovanligt i det här hemmet, så det är lite extra roligt. Speciellt som jag gått i träningskläder hemma i huset i tre veckor och inte har varit så social på ett tag.

Jag hoppas ni också får en fin fredagkväll. Kram!

Att ge upp

Allt jobb fram till där jag är i dag började med att jag läste Sanna Ehdins bok "Sluta kämpa, börja leva" som låg och ropade på mig en dag för ett och ett halvt år sen på biblioteket. Jag sträckläste den och läste om. Gjorde alla övningar där i. Köpte alla hennes böcker, som jag verkligen kan rekommendera, och läste och läste. Jag kände verkligen att jag kämpade, varje dag var en kamp. Jag slet med mig själv, slet varje dag för att få ihop det, slet för att hitta glädje. Det sitter i ryggmärgen att man inte ger sig, utan försöker och försöker. Men jag fick inte ihop det.

Jag har vid min säng en vision board som jag har skrivit om tidigare, och visat bild på. Men för kanske nån månad sen hittade jag en ny textsnutt, som jag var tvungen att klippa ut, fast jag inte förstod varför. Fram tills för ett litet tag sen. Det står "Att ge upp kan vara befriande". När det var som allra värst satt jag varje ledig stund och letade jobb, utbildningar, sökte, skrev CV eller bara stångade mig blodig över hur jag skulle komma ifrån min jobbsituation. Det var hemskt!

Men en av de första dagarna jag var hemma pratade jag med företagsläkaren, och jag vet inte vad hon sa, men där och då kände jag att kampen var slut. Det fanns andra möjligheter för mig. Andra vägar att gå, det fanns lösningar. Jag kunde släppa kampen och ta en annan väg.

Och jag upplevde det så himla starkt, det där att ge upp kan vara så befriande. Jag förstår precis tanken. Den dagen jag kunde ge upp har massor av nya tankesätt kommit. Andra sätt att lösa mitt problem. Och jag tänker att det nog gäller saker lite varstans i livet. Man kanske ska ge upp lite fortare ibland? Prova så klart, och om det är väldigt viktigt för en, fortsätta kämpa. Men när det inte är så viktigt, utan om det handlar om prestige eller annat oviktigt, då kanske man ska ge upp och ägna den energin åt något annat.

För mig var det räddningen, vändpunkten, och jag kommer definitivt ta med mig den tanken i framtiden. Fundera en extra gång om jag verkligen måste kämpa på. Livet är för kort för att kämpas bort, det ska levas på riktigt.

I den här skrivboken har jag gjort allt mitt "förarbete". Jag har gjort övningar för att lösa mina problem och hitta tillbaka till mig själv. Jag startade då, med Sanna Ehdins bok, och boken blev full nu för en månad sen. Det är listor och tankar med fokus på hur jag kan förändra livet. Nu ligger boken i sophinken för jag är färdig med den delen. Nu väntar nästa del av mitt liv. Ett nytt kapitel. 

Beyond trött

Så här trött har jag nog aldrig varit! Allt gick bra även om jag fick inse hur svårt det är när verkligheten knackar på att hålla på sina raster, att verkligen sitta ner i 20 minuter på lunchen när der knackar på dörren och någon vill något. Eller när det kommer en ledsen elev, att säga, "Jag kan inte lyssna nu för jag måste ha min paus, annars kraschar jag igen". Det gör man ju inte, men det är alltid den egna tiden man tar av och det får jag vara observant på. Jag är fortfarande osäker på om jag kommer klara att hoppa rakt in i jobbet, precis som det var, fast nu med stora högar att ta igen. Men det är en annan diskussion.

Annars är det ju fantastiskt att mötas av massor av varma välkomnanden tillbaka, inte minst från eleverna. Jag vet inte hur stor erfarenhet ni har av tonåringar men de är av en särskild art, och när stora lufsiga tonårskillar dyker upp, en efter en i dörren, skiner upp och utbrister "Hon är här!", "Lotta!" eller "Äntligen! Du får aldrig vara sjuk igen". 

Fick så klart frågan rakt ut av alla klasser vad jag hade" haft för sjukdom" och eftersom man inte kan lura tonåringar och jag inte är så bra på att ljuga berättade jag lite om att det varit lite mycket ett tag och lite stressigt så där. "Jaha, utbränd" utbrast en kille i nian. Inte som att det var nåt konstigt utan som ett konstaterande, han kände nog nån som drabbats. Och jag tänker att för dem så kommer det vara jättevanligt, med alla krav och den press de kommer växa upp med. På ett annat sätt än jag gjorde, men ändå press. 

Fina, fina elever ger mitt jobb sån glädje. Det är underbart med tonåringar. Känner ni någon, krama dem lite extra även om de inte vill, för de behöver det även om de inte erkänner det.

Maken tyckte vi skulle fira att jag tagit mig igenom den här tiden, att jag gjort ett sånt hästjobb, så han överraskade med en flaska champagne och jag kontrade med senaste boxen av Greys Anatomy som damp ner i posten. Vardagslyx när den är som bäst! 

Håll i hatten

Nu kör vi!

Dags att jobba igen. Wish me luck. 

Jag kör faktiskt min bil

Syftar på Veronicas podcast och blogg där hon myntat uttrycket "Jag kör min bil". Satt på väg till Skövde och Spa Aqua Vitalis för min egodag. Då slog det mig på riktigt att det är ju faktiskt det jag gör nu, både bokstavligt och bildligt, kör min bil, för första gången på länge. Jag tog till och med ut den stora och fina av våra bilar, ur garaget, för att för första gången på länge, köra den. Jag cyklar och går annars överallt. Det var min dag, utan dåligt samvete. Jag är inget offer utan jag bestämmer och tar ut riktningen. Det är jag som bestämmer om jag ska gasa eller bromsa. Jag som bestämmer när det är dags att tanka och stanna och rasta. Både bokstavligt och bildligt brukar jag sällan stanna och rasta utan köra på, bara lite till, jag är ju snart framme. Och så är jag snart framme, men har kämpat på utan att njuta av resan.

Det är så lätt (för mig) att hamna i omständigheter, att det är någon annans fel, eller att det är synd om mig. Att andra har det lättare, att livet är orättvist. Men ändå, jag kör ju min bil. Eller är kapten på min egen skuta som jag läste någon annanstans igår. Jag vill inte behöva känna känslan när jag är i slutet av livet, att omständigheter bestämde hur mitt liv ska bli utan att jag aktivt valde hur det skulle se ut. Eller i alla fall att jag valde hur jag skulle förhålla mig till det som hände.

Att vara duktig

Om ni inte har läst det här inlägget tycker jag ni ska göra det.

Så oerhört befriande och klokt! Jag kan skriva under på varenda ord, och skriva hundratals egna exempel. Jag har alltid varit den duktiga flickan som presterat bra. Hela livet. Typisk storasyster, äldsta barnet. Alltid legat på topp och tävlat mot andra i skolan. Hade de bästa betygen i klassen. Jag tog med mig det och fortsatte prestera på jobbet. Alltid klar i tid, alltid extra kreativ och spännande. Alltid tränat mycket, fokuserat på utseendet, försökt förändra och forma. Ätstörningar. Allt har varit ett projekt som jag kan lyckas med, och det har jag gjort. Och samtidigt inte gillat mig själv. Fram tills nu.

För ett par år sedan märkte jag att lille V. söker bekräftelse utifrån prestationer och det gjorde mig så illa berörd. Så liten och hade redan fått dessa mönster. "Mamma, var jag duktig nu?" "Är du stolt nu?" "Tycker du den här var fin?" Trots att vi aktivt försökt utesluta ordet duktig sedan han föddes.  Det är mitt mål nu att jag i alla fall ska göra mitt bästa för att han inte ska känna att han är sina prestationer. Att det är helt ok att vara good enough. Att han ska känna inombords att han var nöjd med det han gjorde, eller med den han är, utan att söka bekräftelse hos andra.

Nu när den här kraschen hände mig började jag prata med honom om sånt här. Att man får vara som man är. Att han ska vara det han vill. Att man kan förändras, ändra sig och byta spår i livet. Att man först kan bli späckhuggartränare på Sea World och sen ändra sig för att bli servitör på en restaurang i vår lilla stad. Allt är möjligt men det är han som bestämmer. Man är inte samma hela livet. Att man ska följa sitt hjärta och våga säga nej ibland när det känns fel och ja när det känns rätt. Vi har pratat jättemycket om hur det känns när det känns rätt och fel och han har redan blivit riktigt bra på att känna efter och ta beslut sen. Och det är jag jättestolt över. Nu är det dags för mig också att försöka leva som jag lär honom, men eftersom mina mönster och tankar har varit med i så många år, har jag en liten väg att vandra.

Rätt? Fel?

Snart så

Det börjar spira i kroppen så smått, suget efter träning. Snart så. När maken pratade om backintervaller igår, kändes det nästan dags. Men som sagt, snart så. Det är lugnt, yogan ger mig allt jag behöver just nu. Har en fruktansvärd träningsvärk i skinkorna efter två varv (ja, jag vet, inte smart) med Kitty Strand och hennes Fire up på Yogobe. Det brann verkligen i musklerna! Och som jag älskar Emma Öbergs korta pass också, de utmanar mig på ett helt annat sätt. Äsch, jag älskar alla på Yogobe, duktiga allihop!

I allt som hänt senaste veckorna finns det oerhört fina också. Som påminnelser om vad och vilka som är viktiga. Jag, som omedvetet stött bort eller i alla fall hållit en bit ifrån mig, inte orkat med annat än mig själv och knappt det, har upptäckt vilka fina människor jag har runt omkring mig. Sms från oväntade håll, mail, blombuketter, brev, otroliga pm på fb, telefonsamtal och besök. Vissa som överraskat. För mig! Och jag vill ta vara på det såklart.

Allt känns lite lättare, ungefär som om jag tagit av mig något tungt (min teflondress kanske). Känns både underbart och skumt hur det faktiskt kan kännas rent fysiskt i kroppen. 

Jag ska ge mig själv något fantastiskt. Bara jag på spa. Det är jag ju värd efter allt! Jag behöver också öva på att ta mig utanför huset lite mer. Har hållit mig hemmavid och i skogen iklädd träningskläder nu i tre veckor, inte velat träffa någon. Men samma där, snart är det dags, och jag tror jag är redo. 

Mina favoriter i en liten bil. Kärlek. 

Om att ta plats

Jag har med åren blivit en fegis, som tycker att det är bekvämast om man bara håller med. Om alla håller sams. Om ingen säger ifrån och ingen blir upprörd. Bara tanken på att någon kan tänkas tycka något annat än vad jag gör får mig att vrida och vända på varje tanke och ord och deras potentiella svar redan innan jag sagt, tänkt eller hört dem. Jag säger nästan aldrig ifrån. Jo, självklart hemma, där säger jag ifrån, eller vad säger du J? Men ni vet, på jobbet, eller om jag eller någon blir orättvist behandlad. Det är lättare att undvika en situation än att ta tag i den.

Så vad händer då? Om man gör så år efter år efter år och aldrig vågar vara besvärlig? Jo, man hamnar där jag är idag! Och jag inser att jag för min egen skull vill skapa nya regler för mig själv. För om jag blir en viktig person så måste jag ju få ta plats. Så det är ett av mina fokus just nu. 

Igår gjorde jag det ordentligt. Företagshälsan tyckte jag skulle "känna på det" (jobbet) på måndag. Gå dit och se om det gick. Hon tyckte verkligen det, mer än 10 gånger. Men hela min kropp skrek att jag inte är klar än, att jag behöver sova en hel natt och gråta lite till för att komma tillbaka med bättre förutsättningar, så jag ringde chefen och sa som det var. Förväntade mig orden "Du pallrar dig hit!" eller "Du får sparken!" Men möttes i stället av en förståelse av ett helt annat slag. Jag vet ju att jag har en toppenchef. Min oro hade varit det värsta och nu kunde jag ta helg med ett lugn i kroppen och veta att det blev rätt för mig. 

För några dagar sen var jag på väg ut i skogen med Walter och en pod redo i mobilen. Då kom mitt pratglada grannbarn och följde mig hela vägen till skogen. Trevligt, men det var inte vad jag kände för då. När det var dags att kliva in på spåret sa min mun "Nu vill jag gå ensam. Jag har lite att tänka på." Jag som brukar knyta näven i fickan och sen vara frustrerad efteråt. Så har jag aldrig sagt förut och jag var förvånad över mig själv. Började genast grubbla om han blivit arg eller kanske ledsen. Om han aldrig skulle vilja prata med mig igen. Men jag stoppade mig själv, gick vidare, och självklart var det ingen deal för honom. Han var tillbaka redan dagen därpå. 

Tack gode gud eller någon annan för att jag får chansen att förändra detta mönster. Det är SÅ dags! Dags att jag låter mig själv bli lika viktig som jag tycker att alla jag bryr mig om är. Klart jag får ta lika mycket plats. Jag måste bara träna lite till. Och sen kanske lite till.

Fredagkväll med utsikt över "det blommande berget".

Ibland undrar jag varför jag längtar mig bort över hela världen, när en sån här plats finns rakt framför näsan på mig jämt.