Snart är det dags

...för mig att börja jobba igen. På måndag närmare bestämt.

Det som började med en vilodag blev nästan tre veckor, vilket jag inte var beredd på. Det tog mig nästan en vecka att varva ner så pass att jag tillät mig att bara vara, inte prestera en massa, göra saker. Nu kan jag se att det var värre än jag trodde. Flera år av prestation, på jobbet och hemma, utan vila, utan tid för mig själv att landa. Det går ju att skylla på massor av saker, men det handlar mycket om mig själv, hur jag inte har tillåtit mig själv att duga, ta plats, vara viktig.

På jobbet har jag kört på i en miljö där det aldrig är stilla. Vi är 40 personal och drygt 400 elever i ständig rörelse. Det är krav från alla håll, hög tidspress (hört talas om lärarblåsa, nån?), tuffa scheman, obefintliga raster. Vi arbetar 11 stycken i samma rum och det är svårt att komma undan för sig själv. Det knackar ständigt på dörren och för att hantera detta har jag slutat unna mig rast, jag har ätit en smörgås till lunch varje dag i 1 1/2 år för att spara tid. Jag har arbetat medan jag tagit mellanmål. Alltid redo, alltid på språng, gjort flera uppgifter samtidigt..

Efter arbetsdagen har jag cyklat hem och där har min nästa arbetsdag tagit vid: packa upp väskor, laga mat, träna, göra läxor, leka, packa inför nästa dag, skriva listor på allt jag måste komma ihåg, finnas tillgänglig för jobbet och sova. I perioder är jag verkligen tvungen att ta allt det här ansvaret själv, då jag är gift med en (fantastisk) man som arbetar borta mycket. Men jag har också glömt att släppa över kontrollen till honom när han är hemma mer. Jag har prioriterat bort allt spontant, att bara vara, göra sånt jag gillar, träffa folk jag gillar och bjuda hem kompisar på middag. Allt som "tagit energi och tid" som jag inte haft.

Så sakteliga för ett drygt år sen började krypandet i kroppen komma smygande. Att allt inte var ok. Då skyllde jag bara på jobbet, för det har varit turbulent där, inte snack om saken. Jag har läst en himla massa litteratur, grubblat över livet, gjort listor, funderat över existentiella frågor, och detta har nog också satt igång en hel del i den här processen. En känsla av att jag är värd mer, att det finns mer i livet, detta kan inte vara allt.

Så i augusti satt jag på jobbet. Jag kände ett allt starkare tryck över bröstet för varje dag. Jag kunde inte andas utan fick ta djupa, djupa andetag för att få luft. Jag började vakna på nätterna, flera gånger varje natt. Vaknade tidigt på morgnarna. Fick huvudvärk, som jag aldrig brukar ha. Ont i axlarna. Och jag började inse att något faktiskt var väldigt fel. Tack och lov hade jag människor runt omkring mig som förstod. När jag ringde min chef och bad henne om att omplacera mig ("Jag kan städa eller vad som helst!") eller ge mig tjänstledigt, så förstod hon och bokade in mig hos företagssköterskan som också förstod och bokade in mig hos läkaren. Som naturligtvis också förstod, sjukskrev mig, och idag ska jag få prata med en beteendevetare.

Nu gäller det på måndag att vara så pass förberedd att jag inte hamnar i detta igen. Jag vill bryta alla mönster jag tidigare haft, både på jobbet och privat. Jag behöver:
-pausa (gå in i mitt klassrum ibland, låsa dörren och meditera eller bara sitta)
-gå på toaletten (låter fånigt, men jag måste ofta välja mellan toaletten eller komma försent till lektionen)
-gå långsamt i korridoren
-vara den jag är (nu på jobbet flyter jag mest med och gör "som jag borde" fast jag egentligen inte alls ställer upp på det)
-säga ifrån (jag mår jättedåligt av allt gnäll som varit i flera år på jobbet, dags att sätta ner foten)
-delegera (jag är ju ingen serviceinrättning, vare sig för kollegor, elever eller föräldrar)

Jobbet kommer inte att förändras, det är bara mitt förhållningssätt som kan ändras.

Privat behöver jag:
-sitta ner en stund varje dag, göra inget eller bara läsa, meditera
-dra gränser och låta de andra hjälpa till (jag är ingen serviceinrättning hemma heller)
-börja komma ihåg vad jag tycker om att göra, och sen göra det (min man prioriterar sig själv, åker på tävlingar, och det är helt rätt, men jag får göra likadant och det är ok, jag behöver inte vara martyr)
-säga nej (även om V är ensambarn måste jag inte vara där för honom hela tiden, prata, leka, vara bredvid, han blir lyckligare med en lycklig mamma)
-vara själv ibland (jag älskar mina promenader i skogen, de ger så mycket)
-fortsätta yoga, meditera, skriva av mig
-vara mig själv (och acceptera alla mina sidor, även de som inte är så fördelaktiga)

Jag hoppas att jag är redo. Jag inser att jag har en lång väg kvar att vandra. Just nu får den hårda träningen vila lite, jag vet att tid kommer för det igen. Men just nu behöver inte kroppen den stressen också. Snäll mot mig själv ska jag vara, och även om det är ruskigt läskigt att vara mitt i allt detta, så är jag tacksam för möjligheten att förändras. Om alternativet hade varit att vara kvar i stormens öga hade jag inte velat vara där för allt smör i Småland.

Är det någon mer än jag som varit mitt uppe i detta eller kanske tagit sig igenom det och kommit ut ok på andra sidan, så är jag oerhört tacksam för tips eller peppning.

Ha en fin höstdag, det tänker jag ha. Kram!