Beyond trött

Så här trött har jag nog aldrig varit! Allt gick bra även om jag fick inse hur svårt det är när verkligheten knackar på att hålla på sina raster, att verkligen sitta ner i 20 minuter på lunchen när der knackar på dörren och någon vill något. Eller när det kommer en ledsen elev, att säga, "Jag kan inte lyssna nu för jag måste ha min paus, annars kraschar jag igen". Det gör man ju inte, men det är alltid den egna tiden man tar av och det får jag vara observant på. Jag är fortfarande osäker på om jag kommer klara att hoppa rakt in i jobbet, precis som det var, fast nu med stora högar att ta igen. Men det är en annan diskussion.

Annars är det ju fantastiskt att mötas av massor av varma välkomnanden tillbaka, inte minst från eleverna. Jag vet inte hur stor erfarenhet ni har av tonåringar men de är av en särskild art, och när stora lufsiga tonårskillar dyker upp, en efter en i dörren, skiner upp och utbrister "Hon är här!", "Lotta!" eller "Äntligen! Du får aldrig vara sjuk igen". 

Fick så klart frågan rakt ut av alla klasser vad jag hade" haft för sjukdom" och eftersom man inte kan lura tonåringar och jag inte är så bra på att ljuga berättade jag lite om att det varit lite mycket ett tag och lite stressigt så där. "Jaha, utbränd" utbrast en kille i nian. Inte som att det var nåt konstigt utan som ett konstaterande, han kände nog nån som drabbats. Och jag tänker att för dem så kommer det vara jättevanligt, med alla krav och den press de kommer växa upp med. På ett annat sätt än jag gjorde, men ändå press. 

Fina, fina elever ger mitt jobb sån glädje. Det är underbart med tonåringar. Känner ni någon, krama dem lite extra även om de inte vill, för de behöver det även om de inte erkänner det.

Maken tyckte vi skulle fira att jag tagit mig igenom den här tiden, att jag gjort ett sånt hästjobb, så han överraskade med en flaska champagne och jag kontrade med senaste boxen av Greys Anatomy som damp ner i posten. Vardagslyx när den är som bäst!