Långsamt

Tänk att ordet långsamt är ett av mina nya ord. Jag, som så länge varit mästaren på att hinna så mycket på kortast möjliga tid. Effektivast på jobbet, hunnit allt hemma, småsprungit vart jag än skulle. Världens mest effektiva kvinna, kanske. Jag vann! Som om livet var en tävling. Vad vann jag?

Nu tränar jag på att gå långsamt och känna hur det känns. Bara det är ju helskumt, att man måste träna, men det gör jag. Att gå snabbt skapar stress hos mig. På jobbet går jag sakta och säkert i korridorerna, får stoppa upp stegen när kroppen går in på autopilotens småspringande steg. Tänker att det är ok att komma försent, det är ok.

Jag tränar på att vara mer närvarande och faktiskt lyssna på vad folk jag pratar med egentligen säger och inte ligga i nästa eller näst-nästa steg i tanken. Titta folk i ögonen under samtalet och inte hålla på med något annat under tiden, eller flacka med blicken mot något annat. Känns som första gången i livet, ungefär. Och även om jag gör färre saker känns det som om jag hinner mer.

Jag tränar på att låta helgerna få vara långsamma. Nästan höra hur klockan tickar och njuta av det. Och som jag njuter! Jag har haft två av de bästa helgerna i mitt liv! Som 38-åring. Och då har vi nästan bara gjort ingenting.

Jag tränar på att det är ok att saker och ting och personer får vänta. Ringa tillbaka, svara på mejl, plocka ur diskmaskinen. Det är okej att det tar ett tag, det förstår jag nu. Det är ok att delegera och ställa krav tillbaka.

Jag tränar på att ha det tyst. Att inte ha apparater på i bakgrunden. Att våga lyssna på tystnaden. Njuta av den. Jag njuter av tystnaden när maken militären jobbar borta, inte för att han är särskilt högljudd, utan för att det är så lätt att fylla upp ensamheten med tv, musik eller radio. Tystnaden ger mig mer lugn, ro att bara vara. Tänka.

Är det lätt? O nej. Det är svårare än svårast. Jag är inprogrammerad på att vara snabb och effektiv, så för mig är detta en riktig utmaning.

Just nu är mitt liv mer långsamt och tyst än nånsin tidigare, och jag är så innerligt tacksam för det, för att jag kan se, kan förändra inför resten av mitt liv.

Imorgon väntar 75 minuters taktil massage. Åh, som jag har längtat! Sist vågade jag mig inte på mer än 45 minuter, för jag vill gärna känna in, nästan lära känna, en ny massör, innan jag kan slappna av. Har ni provat taktil massage? Underbart! Beröring, sakta och mjukt, frisätter må-bra-hormoner i kroppen, slappnar av. Tyst, mjukt, försiktigt och lugnt. Precis vad jag behöver just nu för att balansera stressen jag känner nu när jag är tillbaka i jobbet igen.