söndag 28 december 2014

Viktig och värd

Julen har varit väldigt fin och fri från måsten. Vi har mest bara varit. Promenerat, varit ute. Sett fragment av dåliga åttiotalsfilmer på TV. Läst en massa. Ätit fräsch mat förutom julmaten på julafton då. Och satt upp en vägg, för lillen ska få ett rum så småningom. Åh, så fint det kommer att bli!

Under jullovet har det inte bara varit perfekt. Vi är inte vana att träffas så mycket och vara hemma tillsammans allihopa. Så här brukar det bli på våra lov och det brukar ge sig efter de första dagarna när vi kommer in i lunken. Det här lovet kunde vi efter en del friktion till slut identifiera varför det var lite mer operfekt än vanligt.

När man har ett spädbarn är det ju helt självklart att sätta det först. Att svara på dess behov direkt, lära sig tyda signalerna, lugna, trösta, mata, söva. Det går liksom först. Och har man fler barn gäller det också att ge det eller dem det behöver. I vårt fall prata, spela spel, läsa för och bara finnas där för storis. Att han ska känna att han är lika viktig som han alltid varit.

Och så är vi ju två vuxna som har egna behov. Vi har hund som måste ut. Vi har ett hus och saker som måste göras som tvätt, disk och sånt trist som vi alla fixar med, ni vet. Och hux flux hade jag satt mig själv allra längst ner på listan av prioriteringar utan att jag märkt det. För det är så lätt när man har barn att tro att man inte är viktig, i alla fall känner jag så. Fast det så klart är helt tvärtom, för om inte jag mår bra och får mina behov uppfyllda, så kan jag inte ge något bra till mina barn. Liknelsen med livvästen  till en själv först, och sen till barnen, är uttjatad men väldigt bra.

Vi kom överens om att jag ska berätta varje dag vad jag behöver göra och när jag ska göra det, för att få en plan. Det är ju inga stora saker, men t ex att jag direkt efter frukost går ner i gymmet och gör min mammamage-träning, min yoga och meditation, något som tar ca 15-30 minuter. Någon gång under dagen går jag också ungefär en timme, med barnvagn eller hund eller med hela familjen. Det är vad jag behöver just nu för att fungera fint resten av dagen.

Men tänk vad det sitter hårt inne, just nu i alla fall. Jag tänker omedvetet att jag inte är värd den tiden. Att min man behöver komma iväg och träna, att det går före. Att jag måste fixa allt det där andra tråkiga först. Martyr, check. Jag kände också att om jag tog mig min tid så blev jag skyldig min man den tiden och behövde "betala igen" och så blev det inte värt det i slutändan. En sån tur att jag gifte mig med rätt man, som klargjorde att så inte var fallet.

Nu har vi hittat problemet, kommit på en lösning och så får vi hitta ett nytt sätt när ledigheten tar slut och vi bara har kvällarna ihop igen. För mig är det en träningssak att inte halka tillbaka utan att hitta och stå för mina behov. Åka och träna. Åka och yoga. Träffa en kompis. Ta en promenad. Komma ihåg vad jag tycker om att göra och göra det. Ingen av oss tjänar på något annat. Men det är en riktig utmaning för mig att jobba med varje dag, att ta mig tiden, att sätta mig själv först. Små steg, varje dag. Alla är viktiga och jag med.


Viktig person och viktig hund.




söndag 21 december 2014

Vad förväntas av mig?

Om jag inte är väldigt uppmärksam, eller snarare, om jag inte är tillräckligt grundad i mig själv, har jag väldigt lätt att dras med i måsten och borden. Vet att jag skrivit om det förut. Det är lätt för mig att tappa bort mig själv på vägen då, och börja tänka på vad som förväntas -även om ingen annan har förväntningarna på mig. De liksom smyger sig på mig av sig själva om jag inte är uppmärksam nog.

Nästa sommar fyller jag jämnt och har börjat klura lite på hur den stora dagen ska firas. När jag fyllde trettio hade jag en stor fest. Men är man introvert som jag blir det en ganska jobbig grej, med oro för att inte ha tillräckligt många att bjuda, för att folk ska tacka nej, för att vara i centrum en hel kväll. Det här med större sammankomster är jag väldigt obekväm med.

Jag kom ganska långt i funderingarna kring min kommande stora dag innan jag kunde hejda mig och verkligen hitta vad JAG ville. Inte för att jag har bestämt mig, utan mer att jag kunde sortera bort sånt jag absolut inte vill, som att ha en fest till exempel. Kanske går vi till kvarterspizzerian eller åker till ett lekland, vem vet? Kanske firar vi i Berlin eller hemma, bara lilla familjen. Eller tältar?

Den lille nye sonen ska döpas, det känner vi båda två är viktigt. Direkt föll jag in i en massa borden här också. Vi borde bjuda den och den, borde göra det lika fint som då store sonen döptes. Borde bjuda hit båda släkterna, borde baka cupcakes och tillverka egna vimplar som jag sett när jag googlat runt.. Jag kunde bara inte bestämma mig.

Och någonstans har jag lärt mig att när jag inte kan bestämma mig är det för att jag inte vill eller ännu inte har hittat ett bra alternativ. Ett tecken på att jag behöver släppa det och låta det komma till mig. Inte forcera, för då blir det inga bra beslut. 

Och fastän jag inte vet fortfarande hur jag vill fira min fyrtioårsdag eller hur vi vill ha dopet så ordnar det sig. Det är ingen big deal, det kommer till mig så småningom. Det är bara så lustigt att observera hur de där bordena och föreställningarna om hur saker ska vara och gå till finns där. Då är det skönt att stanna upp och känna efter och kanske bryta föreställningarna. Göra som man själv vill. 

För "man måste ingenting" faktiskt. Den här gången var det Nina som påminde om det. (Tack för det, förresten) Jag måste inte fira min fyrtioårsdag med en fest eller middag. Jag måste inte fira alls. Dopet måste inte gå till på samma sätt som storebrors för tio år sedan. Julen måste inte firas si eller så. Jag måste verkligen ingenting, inte ni heller, och det kan vara bra att påminna sig om det ibland.




onsdag 17 december 2014

Yogaräddare i nöden

Nu när jag har väldigt mycket gröt i huvudet av sömnbrist och bara en liten kort stund till yoga varje dag, behöver jag vara väldigt effektiv. Ja, jag vet, effektiv och yoga är kanske som två motsatser, men jag menar att jag behöver tänka vad jag behöver få ut av yogan varje dag. Kanske har jag tre minuter, nån dag 10 och ibland om det funkar på kvällen kan jag få till tjugo. Ibland bara sitter jag och blundar de där tre minutrarna men ibland behöver jag lite guidning. Då har jag lite olika hjälpmedel att ta till.


Headspace var den första appen som hjälpte mig de första dagarna med mindfulness när jag blev sjukskriven. Den hjälper en att scanna av kroppen på ett avslappnat sätt som jag gillar. På engelska. Man kan testa tio dagar gratis tror jag och sen betala.

Mindfulness 1 och 2 (appar) kostar några kronor och har guidade meditationer i olika längder, jättebra de dagar när man behöver att någon guidar en lite på vägen.
Pausa En gratisapp tror jag. Guidade meditationer precis som den ovan.
Soulbuddy Meditationer för barn! Kostar några kronor, men väl värda pengar. För olika behov, t ex avslappning, om man är ledsen m.m.
(Simply Noise är förresten en bra app för ljudkänsliga personer som jag. Det är vitt brus i olika former, som jag har använt i lurarna när det varit pratigt och högljutt i vårt arbetslagsrum där vi suttit 11 personer. Funkar verkligen! Och ett hett tips är att använda den på spädbarn när de ska somna, låter som en dammsugare och vår unge somnar inom två minuter på egen hand.)



balansonline.se En ny favorit! En sida av Göran Boll med både medi-yoga och mindfulness. Man väljer vad man har för besvär, t ex stress, onda axlar, matsmältning o.s.v. och så får man övningar eller hela pass som passar, med förklaring varför och tydlig guidning. Kostar en summa varje månad, men jag kommer att fortsätta. 

Sen har jag ju så klart använt mig av yogobe.se länge. Den tjänsten utvecklas hela tiden och jag älskar att vara del av deras positiva och inspirerande forum på Facebook: beyoga365 och yogamom365. Just nu innan jul får man dessutom testa två veckor gratis om man inte redan är betalande medlem.

Och ja, jag vet att det såklart är allra, allra bäst att yoga tillsammans med en lärare, men det går inte regelbundet just nu. Och då är det här bra alternativ för mig. Och så ser jag till att yoga med min Iyengar-lärare då och då, det är kanon för att veta att jag gör rätt och skärpa upp teknikerna lite. Nästa gång hoppas jag blir i mellandagarna.

Har du några tips på sidor eller appar i den här genren som hjälper dig i vardagen?

söndag 14 december 2014

Sockerchock

Det har varit mycket texter i bloggar senaste tiden om att baka utan socker och mjöl och vad som händer med kroppen när man får i sig för mycket socker. I perioder är jag också striktare och bakar eget fika och bröd utan vitt socker eller mjöl, men i perioder tappar jag det lite. Stoppar i mig en bulle där och en pepparkaka där. Lite efterrätt på helgen, ja ni vet, det smyger sig på. Och speciellt nu när livet med bebisen gör att man får stoppa i sig något enkelt här och där, som funkar att äta med en hand. En smörgås till exempel. Ett ägg. Eller en bulle.

Jag har läst allas texter om det här och tänkt att det ändå är skönt att jag är ganska tolerant ändå mot socker och mjöl och kan klara en del utan att jag märker sån stor skillnad. Jag tänkte faktiskt tanken så sent som igår. Ja, tji fick jag.

I fredags hade jag några fina vänner på besök hemma och en av tjejerna hade med sig en kladdkaka som jag så klart åt av. Jag har jättesvårt att tacka nej i en sån situation, när nån jag inte träffat på länge kommer hem till mig och har med sig fika som en gåva som alla äter av. Sen på kvällen hade vi gjort en söt efterrätt med både grädde och socker.

På natten när det var dags för avlösning i bebismatningen vaknade jag med illamående, torr mun, klappande hjärta, huvudvärk och var alldeles varm och rosslig. Var helt säker på att jag höll på att bli sjuk och gick och svepte tre glas vatten. När maken kom upp några timmar senare berättade han att han mått jätteilla också och där förstod vi varför, att det var det vi ätit.

Till sist kom store sonen ner till frukosten och sa att han mått jätteilla på natten och känt sig alldeles sjuk. På kvällen innan hade han varit på ett hejdundrande kalas med snacks, läsk, tacos, stor godispåse och tårta. Då slog det mig med full kraft precis vad vi alla tre hade drabbats av: sockerchock!

En sån reaktion har jag aldrig uppmärksammat tidigare. Det kanske har hänt förut men jag har aldrig trott något annat än att jag verkligen varit sjuk. Så igår var det detox, och det var verkligen jätteskönt. Dags att snäppa upp det här med sockret igen. Och det känns jättebra att detta hände innan julen, som en påminnelse om att jag verkligen inte behöver särskilt mycket julgodis. Hellre några enstaka riktigt goda bitar än att bara proppa i mig en massa chokladaskbitar och hemgjort godis bara för att.


fredag 12 december 2014

Äntligen!

Kommer ni ihåg att jag var glad över att ha blivit kallad på en oväntad  anställningsintervju för ett tag sen? Det kändes väldigt bra och själva jobbet lät utmanande, spännande och roligt. Och vet ni, strax därefter ringde chefen och erbjöd mig jobbet! Fastän jag inte ska börja förrän i augusti och fastän hon behöver anställa en vikarie till mig redan innan jag har börjat. Jag är verkligen jätteglad ända ut i fingerspetsarna! Tyvärr var jag tvungen att hålla tyst om det ett litet tag, då jag inte hade berättat nyheten för min nuvarande chef än. Men det har jag gjort nu!

Jag ska jobba på högstadiet i stadens internationella klass, dit nyanlända till Sverige går i genomsnitt ett år innan de slussas ut till de vanliga skolorna. Det blir en helt annan sak än det jag gjort i snart 15 år. Jag tror jag får vara med och lära om det svenska samhället, lära sig åka skridskor, gå till badhuset och sånt. Och så klart undervisa, i alla ämnen och äntligen få använda kunskapen i svenska som andraspråk, som jag läste för drygt 15 år sen. Fast först ska jag vara föräldraledig så klart. 

Tänk hur livet fungerar egentligen. Här har jag letat och letat efter ett nytt jobb i flera år. Blivit halvt knäckt på kuppen. Och så händer detta när jag är föräldraledig och inte behöver ett jobb! Så lätt det gick efter att ha varit så svårt. Jag är så himla glad att äntligen ha fått chansen och att jag äntligen kan berätta om detta! 


lördag 6 december 2014

Lite fel i systemet

Får jag spy lite galla? Bara lite, så här en ledig lördag? Okej, nu har jag förvarnat!

Hela kroppen är full av irritation och åh vad det är jobbigt. Det märks direkt på mig när jag slarvat med de små minutrarna av återhämtning. I veckan som gått fick jag prioritera en stund mer fysisk yoga varje dag, för min rygg har sagt ifrån efter allt bärande av liten närhetstörstande person. Och då kommer alla gamla fula tankar och känslor som ett brev på posten: irritation, stress, självförakt, ilska och gnäll. Med mera. Skillnaden är att jag kan identifiera det nu och vet varför det kommer. Jag är trött och blir mer sårbar, och behöver egentligen en liten, liten stund i stillhet varje dag för att komma ikapp.

Igår sa en klok man (han jag är gift med) "Men du skriver ju alla de där fina orden om att tänka positivt, inte oroa dig, ta det lugnt och allt sånt. Men du gör det ju inte. Du lever ju inte som du lär". Och det är helt sant just nu, han har så rätt. Men de gör ju det hela inte lättare.

Jag går direkt in i stress-spiralen när jag ser vår fulltecknade kalender de närmaste veckorna. Får svårt att ta en sak i taget utan blir överväldigad av allt jag måste hinna med, måste komma ihåg och fixa. Börjar göra mentala listor. Och så börjar jag oroa mig, för allt som kan gå fel och att jag inte kommer att lösa det. Och så tycker jag synd om mig själv för att jag är i situationen jag är i. Att jag är ensam med bebisen så långa dagar, att jag aldrig får vara för mig själv. (Fast jag vet att "aldrig" inte är sant, om bara ett kort tag kommer det bli lättare, men ni vet hur hjärnan funkar ibland) Vilket leder till att jag inte alls tycker om mitt liv eller ännu mindre mig själv. Börjar avsky mig själv igen och klanka ner på min person och min kropp. Och så går det runt i en nedåtgående spiral, inget bra alls. Och det hjälper så klart inte att vi båda två här hemma är trötta.

Så nu gäller det att bryta det här. Just återhämtningen var den viktigaste nyckeln när jag var sjukskriven, det var då jag lärde mig hur mycket jag behövde den. Att bara pausa lite varje dag så att hjärnan fick landa och tankarna vara tysta. Meditationen är guld värd då. Återhämtning hade jag aldrig riktigt pysslat med, det var det första jag skalade bort då för att hinna så mycket som möjligt. Och ungefär där är jag nu igen, ute på tunn is. Vet att jag måste ta den där stunden hur svårt det än verkar att hitta tiden, även om jag måste ta bort något annat eller ta tiden från familjen. Det är det där med att rädda sig själv först för att kunna hjälpa andra. Jag vet. Men ni vet hur hjärnan funkar, den är inte alltid på samma spår som hjärtat.

Over and out. Imorgon är en annan dag.

En påminnelse till mig själv. 







måndag 1 december 2014

Ett enklare liv

Vet inte om det ligger i luften just nu men jag har läst två bra inlägg om konsumtion och downshifting hos Mia Tjärnlund och Cecilia Folkesson de senaste dagarna. Lyssnade också på en pod på samma tema hos Hälsa på dina villkor. Det här är något jag tänker på mycket också. Speciellt nu i jultider som ju är köphetsens topp. Jag har blivit mer och mer medveten men skulle vilja gå ännu längre.

Så lätt det är att dras med i shoppinghets. Att tro att man behöver en massa saker. Jag sitter ofta och kollar på nätet och på sociala medier och får en massa behov. Igår såg jag ett snyggt yogalinne på ett Instagramkonto, kände att jag bara var tvungen att ha det, letade upp webshopen och klickade på köp. Och hejdade mig, tack och lov. Jag behövde inte linnet och skulle inte blivit lyckligare med det. Men så lätt det är att tro det. Att skapa sig behov man inte har. Det krävs ganska mycket för att stå emot. 

I vårt hem är mycket Blocket-köp, Tradera-köp eller eget-tillverkat. Från möbler till barngrejer och kläder. Vårt hus är inte det snyggaste till utseendet och det är rätt enkelt och spartanskt. Länge levde vi efter devisen "En sak in, en ut", som vi har slarvat lite med, men vi köper inte mycket nytt ändå. Grejer tar tid. Ju mer man äger, desto mer tid tar det. Vi hade båt ett tag men sålde den för det kräver tid som vi inte vill lägga på det. Två bilar, som vi har, kräver också sin tid och pengar. Det krävs också en del mod för att våga stå för att man inte har det finaste och senaste, både när det gäller hemmet, kläder, bilar eller vad det nu kan vara. Att det inte handlar om pengar alltid utan om något annat, ett aktivt val.


Vi har nästan helt slutat åka till köpcenter så där bara för att, på en helgdag till exempel. Det gjorde vi ofta förut. Eller åkte in till stan när vi hade tråkigt och kikade i affärer. Snacka om att framkalla ett behov man inte visste att man hade och tänk vad tid man sparar på att inte göra det så ofta. 

Jag önskar att vi kunde våga downshifta ännu mer. Jag vet inte riktigt hur men det finns en längtan hos mig. Att skala av, klara sig på mindre. Jag tänker som känslan när man rensar bland grejer hemma och skänker bort, så lätt man känner sig. Och fri. Så vill jag känna ännu mer. 

Och snart är det jul och jag kan nästan må illa av konsumtionen man uppmanas till. Så glad att vi slutat köpa julklappar till oss vuxna för vi har ju oftast allt vi behöver. Glad också för att vi dragit ner lite på ambitionsnivån över lag. Jag blir lite beklämd när jag ser bekanta som redan innan första advent julstädat hela huset, bakat sju sorters kakor, bullar, gjort julgodis, satt upp julgardinerna, gjort paketkalendrar till barnen och slagit in julklapparna. Och lägger ut infon om det på facebook. Pust.

Jag vill att mina barn (wow, plural, första gången!) ska lära sig att det inte är prylar som gör dem lyckliga. Jag tänker att vi ska bli ännu bättre på att sortera vad vi köper, att lära sig när man behöver något och när man bara får ett ha-begär. Att man inte måste ha för att andra har. Att bara köpa och äga det man verkligen, verkligen behöver och så några få saker som betyder mycket för en. Att äga mindre för att känna sig friare. 

Jag drömmer om ett ännu enklare liv helt enkelt. 

Miami 2014