söndag 28 december 2014

Viktig och värd

Julen har varit väldigt fin och fri från måsten. Vi har mest bara varit. Promenerat, varit ute. Sett fragment av dåliga åttiotalsfilmer på TV. Läst en massa. Ätit fräsch mat förutom julmaten på julafton då. Och satt upp en vägg, för lillen ska få ett rum så småningom. Åh, så fint det kommer att bli!

Under jullovet har det inte bara varit perfekt. Vi är inte vana att träffas så mycket och vara hemma tillsammans allihopa. Så här brukar det bli på våra lov och det brukar ge sig efter de första dagarna när vi kommer in i lunken. Det här lovet kunde vi efter en del friktion till slut identifiera varför det var lite mer operfekt än vanligt.

När man har ett spädbarn är det ju helt självklart att sätta det först. Att svara på dess behov direkt, lära sig tyda signalerna, lugna, trösta, mata, söva. Det går liksom först. Och har man fler barn gäller det också att ge det eller dem det behöver. I vårt fall prata, spela spel, läsa för och bara finnas där för storis. Att han ska känna att han är lika viktig som han alltid varit.

Och så är vi ju två vuxna som har egna behov. Vi har hund som måste ut. Vi har ett hus och saker som måste göras som tvätt, disk och sånt trist som vi alla fixar med, ni vet. Och hux flux hade jag satt mig själv allra längst ner på listan av prioriteringar utan att jag märkt det. För det är så lätt när man har barn att tro att man inte är viktig, i alla fall känner jag så. Fast det så klart är helt tvärtom, för om inte jag mår bra och får mina behov uppfyllda, så kan jag inte ge något bra till mina barn. Liknelsen med livvästen  till en själv först, och sen till barnen, är uttjatad men väldigt bra.

Vi kom överens om att jag ska berätta varje dag vad jag behöver göra och när jag ska göra det, för att få en plan. Det är ju inga stora saker, men t ex att jag direkt efter frukost går ner i gymmet och gör min mammamage-träning, min yoga och meditation, något som tar ca 15-30 minuter. Någon gång under dagen går jag också ungefär en timme, med barnvagn eller hund eller med hela familjen. Det är vad jag behöver just nu för att fungera fint resten av dagen.

Men tänk vad det sitter hårt inne, just nu i alla fall. Jag tänker omedvetet att jag inte är värd den tiden. Att min man behöver komma iväg och träna, att det går före. Att jag måste fixa allt det där andra tråkiga först. Martyr, check. Jag kände också att om jag tog mig min tid så blev jag skyldig min man den tiden och behövde "betala igen" och så blev det inte värt det i slutändan. En sån tur att jag gifte mig med rätt man, som klargjorde att så inte var fallet.

Nu har vi hittat problemet, kommit på en lösning och så får vi hitta ett nytt sätt när ledigheten tar slut och vi bara har kvällarna ihop igen. För mig är det en träningssak att inte halka tillbaka utan att hitta och stå för mina behov. Åka och träna. Åka och yoga. Träffa en kompis. Ta en promenad. Komma ihåg vad jag tycker om att göra och göra det. Ingen av oss tjänar på något annat. Men det är en riktig utmaning för mig att jobba med varje dag, att ta mig tiden, att sätta mig själv först. Små steg, varje dag. Alla är viktiga och jag med.


Viktig person och viktig hund.




16 kommentarer:

  1. Så fina! Klart du måste tänka på dig själv i första hand. Fast jag vet hur lätt det är att glömma det.
    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack, visst är de! Det är så lätt gjort... Kram!

      Radera
  2. Heja dig! Det är ibland svårt att prioritera sig själv, men tänk så viktigt det är ändå.
    Man måste börja någonstans och det gör du nu. :-)
    Kram på dig!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Japp, jag börjar om (hade ju kommit en bit på väg där)! Försöker tänka "Om ett år kommer jag önska att jag börjat idag"... Kram!

      Radera
  3. Det känner jag igen, senast idag hade jag dåligt samvete då jag stängde in mig och mediterade trots att lilltjejen var dålig, men hon har en pappa med. Bra att du har en plan. När stortjejerna var små gick jag på yoga två kvällar i veckan och hade barnvakt då mannen jobbade kväll. Det tycker jag var lite strongt gjort när jag tänker tillbaka, även av barnvakterna... Allt blir lättare när man får lite egentid. Kram♥

    SvaraRadera
    Svar
    1. Du ger mig verkligen inspiration att våga göra så, ha barnvakt för yogan eller träningen. Tack <3 Kram!

      Radera
  4. Känner så igen, allt det du skriver! Jag är likadan. Sätter mig själv längst ner med pyrande irritation som följd. Inget bra alls. varför inte bara klargöra att jag behöver en timme skrivtid så är resten av dagen frid och fröjd sedan! Måste bli bättre på det där. Tack för att du påminner :)
    God fortsättning!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Konstigt att det är så skönt att läsa att du är likadan :-) Nä, det gagnar ju ingen och vi får bli bättre på det! Kram!

      Radera
  5. Klokt att du/ni tänkte igenom och saker föll på sin rätta plats. Alltför lätt att släntra in på martyrspåret, ingen blir liksom gladare för det. Tror det ligger i vår (jag skriver 'vår', för jag är likadan) prestationspersonlighet att vi hela tiden på något sätt vill ligga på topp, ha koll och rädda världen på samma gång. Sköt om dej nu och prioritera med ♥:t!
    Kramen!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Martyrspåret, det kan jag och det barkar alltid åt fel håll ;-) Du har nog rätt där med personlighetstypen. Men nu är jag lite tillbaka på banan igen, gäller att inte släppa det nu. Prioritera med hjärtat, det ska jag göra!! Kram!

      Radera
  6. Som jag också känner igen mig, men ingen i familjen mår bra om en bortprioriteras, vem den än är. Bra gjort av er att hitta en lösning! Kram och heja för barnvakter :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Helt rätt! Det där med barnvakter är svårt, jag har nästan aldrig haft någon annan än min mamma. Hur hittar och litar man på dem, liksom? Vet att det vore bra för mig dock! Kramar!

      Radera
    2. När våra barn var små och vi inte hade någon släkt i stan så satte vi ut en annons (mannens förslag) och hade sedan en tjej en gång i veckan. Hon hade varit au pair 2 ggr men det bästa var att barnen tyckte om henne direkt! Man får gå på magkänslan :)

      Radera
  7. Så fint att ni tillsammans hittar lösningar! All förändring behöver utrymme åt flera håll s.a.s. :)
    Jag vill tacka dig Lotta för det här året, för att du delar med dig av det som är både lätt och svårt. För att jag kan känna igen sökandet, fixandet med att hitta igenom, tro mig när jag säger att jag gjort och fortfarande gör massor med krumbukter för att få plats...Mamma och kvinna, ställer ofta stora krav på mig själv, blir ibland blöt yllefilt om jag inte får lite utrymmen:)
    Tack för att du lät oss vara med här på bloggen på den magiska resan tills du fick den lilla efterlängtade skatten!
    Hos dig finns så mycket värme och kraft och insikt. Gott Nytt År, kram <3

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det var nog en av de finaste kommentarer jag någonsin fått 💛 Tack för dina fina ord och för att jag fått följa dig på din blogg. Ibland (oftast) känns det mest som om jag skriver om elände och då är det så skönt att känna att det är ok och att fler kan känna som jag. Ser verkligen fram emot din nya blogg! Gott nytt år själv, stor kram!

      Radera