Tredje gången gillt?

Nyår blev inte som vi tänkt oss. Familjen vi skulle fira med fick kräksjuka och vi ställde istället in oss på en nyår hemma i mysbrallor med köpepizza. Jag hade i god tid innan nyår köpt tre kom loy-lyktor som vi skulle låta sväva upp över natthimlen. Har man en skotträdd hund får man göra vad man kan för att underlätta, och jag tänkte vi kunde skicka upp budskap med våra lyktor. Jag hade skrivit en lapp där jag ville skicka iväg dåliga vanor jag har. Sagt och gjort, vi åkte upp till kullen med utsikt över hela stan. Redan där började jag ana oråd när det blåste hårt och regnet piskade. Efter en stunds kämpande med att få eld på lyktorna tappade bebisen tålamodet och så småningom också resten av oss. Vi bestämde oss till slut för att fortsätta hemma. Väl hemma gick det också så där bra och bebisskriken fortsatte, högre och högre. Till sist fick vi fyr på första lyktan som åkte två meter... upp i äppleträdet där den fastnade och gick sönder. Vid det laget var vi alla griniga, våta, kalla och hungriga och inte ens pizzan kunde lösa problemet. Både godiset och champagnen blev kvar i skåpen. Nyår 2014 är väl ingen nyår som går till historien direkt om man säger så utan att gå in på detaljer.

Kloke lille store sonen kom på att vi kunde ha en rejäl fest på nyårsdagen i stället, en fest för att fira det nya året på riktigt. En "välkommen 2015-fest" ungefär. Och det var ju en kanonidé måste jag säga, mycket mindre press och en härlig avslappnad stämning. God, långlagad mat och efterrätt. Med den härliga middagen och ett riktigt bra humör i ryggen kände jag mig modig nog att testa nästa kom loy-lykta. Nu tände jag inomhus, kände på vindriktningen igen och släppte iväg min lykta med mitt nya budskap. Kanske hade jag underskattat (o)vädret även denna kväll då den flög några meter, touchade grannens hus och for på väg mot en fin Audi på gatan. Jag sprang och sprang, räddade bilen och skulle försöka en gång till innan jag insåg vädrets begränsningar och fick stampa och stampa på den för att få den att slockna. Denna kväll skrattade jag bara åt eländet.

Det slog mig verkligen att det här med att fira nyår, midsommar och jul är jobbigt för mig. Nyår är så ödesmättat. Man ska summera, tänka både bakåt och blicka framåt. Tänka stora tankar och göra upp planer. Jag gillar inte det här upphaussade, att det ska vara på ett speciellt sätt. Traditionella förväntningar har jag jättesvårt med och våra absolut bästa jular har vi firat utomlands. Det är nästan enda sättet för mig att slippa förväntingarna, för även om man är hemma och försöker låtsas som om det inte är någon big deal, så kommer man inte ifrån det. Vi har ännu inte lyckats få till de där helt avslappnade högtiderna hemma.

Nu har vi en lykta kvar. En chans till att lyckas. Har vi lärt oss något av de två första försöken, tro? När jag stod där på nyårsafton med lykta nummer ett kändes det som om det satte tonen inför det nya året. När lykta nummer två gjorde likadant på årets första dag började jag känna att året var ju redan kört. Ja, jättelarvigt, jag vet. Men så försöker jag tänka på alla ord som cirkulerat på Instagram och Facebook senaste dagarna, ungefär att man inte kan utvecklas utan misslyckanden. Och om man vänder på det så kanske det var bra med lyktorna. Om jag ser det metaforiskt så kan jag ju lära mig av livets misslyckanden. Jag kan utvecklas.

Så nu är bara frågan när jag vågar tända lykta nummer tre. Och risken finns ju att jag misslyckas igen. Men då tänker jag på Thomas Alva Edison, som misslyckades två tusen gånger innan han slutligen kom på en lösning för att få glödlampan att fungera. Jag kan ju bara köpa fler lyktor :-)