Våga vara operfekt (Boktips nummer 2)

Nu har jag läst nästa bok i min hög hemma: Våga vara operfekt av Brené Brown.

Jag lockades av titeln som verkade tala till en sån som mig, som jobbar med att inte behöva känna mig perfekt för att duga. Egentligen tycker jag att jag har kommit en liten bit på väg men jag ville läsa boken ändå och det är jag glad för att jag gjorde.

Brené Brown skriver boken ganska utelämnande och personlig men också roligt och igenkännande samtidigt som hon bygger på sin egen forskning kring livsmönster och skam. Jag tror att många egentligen går och funderar på såna här saker utan att berätta för andra som jag gör på den här bloggen men vad vet jag, det kanske bara är jag.

Boken handlar om mod, att känna att man duger, medkänsla, självmedkänsla, rädslor, intuition, perfektionism, trötthet och jämförelser bland mycket annat. Den är lättläst och jag har tagit ett kapitel eller två och smält det ett litet tag.

Jag tar med mig många bra saker från boken, bland annat att ju tryggare man är i sig själv, desto lättare blir det att sätta gränser. Att det går att förena medkänsla med gränssättande, trots att det ger jobbiga känslor. Jag har många gånger känslan av att jag är lätt att köra över och detta är något jag vill förändra.

Jag vill också ta med mig att det finns risker med att visa upp sitt sanna jag för världen men om man inte gör det så skadas självkänslan genom att man sätter upp en sköld och förminskar sig själv. Det här tycker jag är jobbigt och jag har satt upp en tjock sköld för att inte bli besviken, inte bli sårad. Vågar inte fråga för att inte få nej.

"När vi försöker modiga och sanna mot oss själva ska vi försöka komma ihåg att elakheter alltid svider, även om kritiken saknar grund. När vi vågar vara motvalls och visa upp oss själva och det vi åstadkommer för världen kommer somliga att känna sig hotade av oss och försöka angripa oss på det ställe som blir mest kännbart. // Problemet är att när vi struntar helt i vad människor tycker och gör oss oemottagliga för att bli sårade, då lyckas vi inte heller särskilt bra med att knyta an. Det modiga är att berätta vem man är, inte göra sig oemottaglig för kritik. Om vi vill knyta an till andra måste vi ta risken att vara sårbara. 

Om du är som jag skyggar du kanske inför att bli mer äkta - det finns risker med att visa upp sitt sanna jag för världen. Men jag tror att det finns ännu större risker med att undanhålla sig själv och sina gåvor från världen. Tankar, åsikter och insatser som inte får komma fram försvinner inte automatiskt. Risken är stor att de ligger där och jäser och skadar vår självkänsla. Vi människor borde födas med liknande varningsetiketter som de vi har på cigarettpaketen. Varning: Om du byter bort ditt sanna jag mot trygghet kan du drabbas av ångest, depression, ätstörningar, beroende, skuldkänslor, ilska, bitterhet och oförklarlig sorg." 

Det som känns skönt är att jag märker när jag läser att jag faktiskt har lärt mig en hel del redan. Hade jag läst den här boken för tre år sen, innan kraschen, hade jag inte kunnat ta till mig något utan det hade känts som ett oöverstigligt berg. Jag tycker att den här boken är väldigt läsvärd och jag tänker också läsa Brené Browns första bok "Mod att vara sårbar".

Surr i huvudet

Jag är sån att det inte är bra för mig att tänka för mycket. Den ena tanken ger den andra och så blir det en spiral av för många tankar. Hade det varit peppande tankar hade det väl varit fantastiskt men oftare blir det negativt. Jag tänker på hur jag uppfattas, om jag är annorlunda än andra (om jag passar in) och om jag är den enda som inte kommer överens med alla. Att jag inte trivs i min kropp, ja, att jag till och med är den tjockaste jämfört med alla (som om det vore viktigt).

Länge har jag grubblat och funderat på hur jag ska få in träningen i hela mitt liv just nu. Jag har inte hittat något sätt där allt får plats: meditationen varje morgon, yogan, knipövningarna, träningen och tiden med familjen som jag inte är så himla beredd att tumma så mycket på. Lite tid själv och lite tid för att vara social. Och till slut tog det över, det där. Jag kom in i spinn och tänkte att jag borde träna mer, att jag borde äta mindre för att jag inte hinner träna så mycket. Och DET föder inga bra tankar i min värld. Men idag läste jag en så himla bra kommentar på en blogg (hos en tjej med liknande funderingar):

"Det är ok att träna lite grann när man hinner ( om man inte behöver sova eller bara ta det lugnt ) under några år när man har fullt upp med småbarn. Att stressa och pressa sig, oavsett vad det gäller, är bevisat skadligt och många kvinnor drabbas av stressrelaterade sjukdomar just för att allt skall proppas in i ett redan pressat schema. Den som tycker om att träna och mår bra av det kommer sannolikt tillbaka till träningen när tid finns igen. Att träna innan jobbet, eller hoppa över en behövlig lunchrast med sina kollegor eller i ett lugnt hörn för sig själv för att sedan jobbajobbajobba och efter det hem och vara supermamman är inte så hälsosamt som det låter och kan mycket väl får motsatt effekt. Ja det är härligt att röra sig och känna sig i form men glöm inte vila och återhämtning!"

Det var så skönt att läsa! Jag behöver vara lite snäll mot mig själv just nu. Livet kommer inte alltid vara så här och jag njuter och gläds verkligen av att ha fått tillökning i min familj efter att ha väntat så länge. Jag njuter ju! Jag skulle inte bli så himla mycket lyckligare av att träna klockan 5 på morgonen eller hoppa över lunchen på mitt nya jobb. Jag vill röra mig så att det känns roligt och inte ger någon kroppshets. Jag släpper det nu. Amen. 

Det är mycket som finns där bak i huvudet och skapar jobbiga tankar. Saker att slutföra med flaggan i topp. En gigantisk privat sak att styra upp, som dessutom oroar mig jättemycket. Mycket att planera och boka in. Jag tänker långa listor men även även ett stort virrevarr av allt jag behöver få kontroll på inom en snar framtid. 

Vad behöver jag då för att få kontroll över tankarna igen? Jo, för mig är det superviktigt med de tre minutrarna på morgonen. Skippar jag dem blir dagen annorlunda. Men de tre minutrarna kan vara så svåra för det är inte alltid den fine elvaåringen känner för att passa sin lillebror och jag kan inte riktigt slappna av. Jag behöver en liten stund varje dag för mig själv med att sitta tyst, skriva eller kanske promenera. Jag behöver också prata med nån kompis eller träffas och promenera nån gång varje vecka för att tanka energi. Jag behöver frisk luft och syre i blodet, gärna promenader. En sån som jag mår heller inte bra av att isolera mig för då går tankarna igång. Ibland behöver jag bara snacka lite skit. Men mest av allt behöver jag nog låta mig vara ok som jag är utan att fundera så förbenat mycket över hur kass, annorlunda, konstig och asocial (och allt annat jag tänker) jag är. Acceptera mig själv som jag är och stänga av inre-monolog-knappen.

Själv - Kraften i egentid (Boktips nummer 1)

För två och ett halvt år sedan jag boken "Introvert-den tysta revolutionen" av Linus Jonkman, och som för många andra introverta var det första introduktionen till förståelsen om min introversion. Många introverta som läser den beskriver den som en aha-upplevelse. Den boken är lättsam och rolig och fick mig att förstå vem jag är och varför jag alltid känt mig anorlunda. Boken och upptäckten har förändrat min syn på mig själv och sedan dess har jag blivit mycket snällare mot mig själv och hittat personer och forum som jag kan känna mig hemma med och i.

Nu har Linus Jonkmans nya bok "Själv-kraften i egentid" kommit ut och nu har jag läst den också.  Först skummade jag igenom och sen läste jag den igen på ett annat sätt. Den här boken har lite mer tyngd i sig, mer forskning och fakta, varvat med Linus Jonkmans träffsäkra egna exempel och underfundiga formuleringar. Jag skrattade för mig själv i soffan även den här gången och gjorde maken väldigt nyfiken på vad det var för rolig bok jag läste. Till varje kapitel finns också en övning man kan göra själv. 

En sån här bok stärker en introvert person som jag mycket. Allt mer landar jag i att det är sån här jag är och det är ok. Boken handlar mest om självsamhet, att trivas i sitt eget sällskap och varför det är så. Det finns också många bra kopplingar till arbetslivet, och jag får lusten att kopiera sidor och skicka till varenda chef i hela landet för att visa att det finns alternativ till meningslösa möten och hur man kan inhämta ideer istället för att brainstorma i grupper.

Jag tycker boken är en oerhört viktig bok för introverta i Sverige, lika viktig som Introvert-den tysta revolutionen. Samhället utgår mycket från den extraverta normen och det känns som om det är dags att förändra det. Introverta står inte på barrikaderna och strider men kan få en enorm styrka bara genom att förändra små situationer och vanor, privat och i arbetslivet. Och det kan ju bara hända om man 1)vet om att man är introvert och 2)känner sig trygg i det.

Boken riktar sig helt klart främst till introverta men kanske även till extraverta som vill förstå bättre hur vi fungerar, i parrelationer eller på arbetsplatser. Många gånger när jag läser kommer jag på mig med att önska att min make skulle känna till det eller det och får bita mig i tungan för att inte ropa och berätta om allt smart som står i boken. 

Jag tycker den är riktigt bra! 

Den där bäckenbotten...

Vi måste prata lite om den. Kvinnokroppen är så komplex och jag kan inte riktigt förlika mig med tanken att min kropp är begränsad och att jag behöver välja bort aktiviteter för att kroppen inte hänger med. Dels har det att göra med att jag är kvinna och jag vill inte vara begränsad av just det, och sen kanske det har lite med ålder att göra också. Bäckenbotten syns inte och det är svårt att förstå problemet om man är man, yngre eller lycklig nog att inte ha några problem med den.

Jag har googlat och googlat och hittar inte särskilt många personliga berättelser om bäckenbotten. Det är faktiskt rätt osexig läsning om man ska vara ärlig. Väldigt personligt. Kan vara pinsamt. Ja, ni fattar. Inte är det något man pratar med så många heller, och somliga barnmorskor verkar inte vara så insatta i det heller. Svaret på mycket är ofta "det är bara att knipa" och om man frågar om träning och bäckenbotten så kommer inte direkt några moderna svar.

Under min första förlossning för elva år sedan fick jag en förlossningsskada som gjorde att jag fick en hel del problem med min bäckenbottenmuskulatur. Men jag har knipit, tränat och knipit lite till och kunnat röra mig och träna på i princip som vanligt. Nu är det snart 18 månader sedan jag fick barn nummer två och det har varit betydligt svårare den här gången. Jag har varit riktigt noggrann med min Mamma-mage-träning och försiktigt stegrat min träning från promenader, till träning med kroppsvikt, till lättare konditionsträning och lite tyngre träning. Men jag kommer inte längre. Hjärnan och kroppen vill, men bäckenbotten säger nej. Det är svårt att förklara det här, för jag kan vara vältränad utan att det syns att bäckenbotten stoppar mig. 

Många gånger under de här 18 månaderna har jag provat att jogga lite kortare svängar. Jag har väntat och väntat på att kunna springa lite längre och i helgen var det dags. På lördagen började jag med att springa några intervaller i backe. Ingen fara där, det gick bra för det går ju så fort. På söndagen var allt var klart för utmaningen: vi hade barnvakt, solen sken och vi skulle springa en mil som går i ojämn terräng på stigar och kringelkrokar. Jag knep och sprang och efter 5-6 kilometer orkade jag inte knipa längre. Musklerna tog slut och började krampa. Ja, inte lårmusklerna då, utan bäckenbottenmusklerna. Har ni fått kramp där nån gång? Inte jag heller, men det var ruskigt obehagligt. Längst bort i ingenstans i skogen fick vi traska tillbaka till bilen. Jätteledsen och deppig kände jag mig.

Om någon (av er män, yngre eller lyckliga problemfria) undrar vad som händer, så blir vävnaderna i underlivet försvagade och organen där inne sjunker ner. Utan att gå in på det för detaljerat så känns det som om något ska komma ut där det inte ska komma ut. Eller, det kommer ut, det inte bara känns så. 

Jag har funderat väldigt mycket på det här. Dels är jag så ledsen för att min kvinnokropp stoppar mig. Jag funderar kring om det är helt slut med mina chanser att springa längre och lyfta tyngre. I mitt fall verkar inte knipträningen hjälpa när jag kommer så långt. När jag har läst på lite grann nu verkar det som om de nya rönen säger att det kan vara ärftligt och att knipträning inte hjälper alla fullt ut. Och det riktigt ledsamma verkar vara att det inte finns någon lösning på problemet. Man kan operera men det är vanligt att problemet återkommer. Suck. 

Igår på jobbet pratade några om Tough Viking och några andra om Tjejmilen och frågade om jag inte skulle med, och dels kände jag mig ledsen för att inte kunna vara med, och dels kände det pinsamt att behöva förklara varför jag inte kunde. Går det inte att vara både kvinna och träna? Det blir lite jämförelse, för jag läser ju om jättemånga som fått flera barn och ändå kan springa långt och lyfta tungt. Varför inte jag?

Är jag ensam om det här problemet? Och är det någon som har några tankar kring detta? Eller tips? Jag tar gärna emot :-)

Edit 9 månader senare ifall någon skulle klicka sig in till det här inlägget: 

För ett halvår sedan tog jag kontakt med sjukvården då jag funderade på om det verkligen var så här jag skulle ha det. Efter att blivit runtskickad utan att någon kunde remittera gjorde jag en egenremiss till KSS i Skövde och dit fick jag komma några månader senare. Ganska direkt konstaterade läkaren att den gamla förlossningsskadan (bland annat en sfinkterruptur och muskler som gått av) jag hade, hade gjort att jag nu efter graviditet nummer 2 fått både främre och bakre framfall och definitivt skulle behöva opereras. Det hade jag inte varit beredd på! Alls! Jag tackade för mig och sa att jag ville vänta ett år eller två då jag bär ganska mycket på den lille personen, och så fick jag en prolapsring så att jag skulle kunna leva lite mer normalt.

Efter en del vånda insåg jag att det är lika bra att få den där operationen gjord, så jag ska nu göra den inom ganska snar framtid. Jobbigt men behövligt och förhoppningsvis blir livet bättre efteråt. Om någon nu läser det här och har skador av förlossning och tankar kring det, eller kanske som jag, framfall, så kan jag verkligen rekommendera bloggen bakingbabies.se, där finns kanske den mesta och bästa informationen man kan få just nu. Gå dit, vet, ja! 

Nu jäklar ska här springas (ser ni peppen?)

(Här var båda mina skor alldeles klafsiga och jag fick strax säga att jag inte kunde springa mer. Ridå. Dags att försöka hitta tillbaka.)

Berlin

Jag har ju glömt att berätta om Berlin! Jag och elvaåringen var i London förra påsklovet och bestämde oss för att ta en storstad varje påsk. Vara bara vi ett par dagar nu när sladdisen har kommit till familjen. Jag var inte så där speciellt sugen på Berlin men det visade sig vara en riktigt härlig stad. Berlin är avslappnat, enkelt att resa till och i. Tänk att flygresan bara tar 50 minuter! Folk är generellt sett väldigt hjälpsamma och trevliga och även om man bygger precis överallt i Berlin liknar det London väldigt mycket. Det finns otroligt mycket spännande att se och som i alla storstäder, massor av gott att äta.

Vi hade tre nätter på oss, och det blev två och en halv dag att använda, vilket var perfekt. Vi köpte ett Berlin Welcome Card och åkte enkelt och smidigt hela tiden och fick rabatter till inträden. Vi gjorde allt en riktig turist skulle ha gjort men hann ändå med att njuta av att bo på hotell med ett litet spa med pool, gym och två sorters bastu. Berlin har ju en fascinerande, om än sorglig historia, och det är lite nyttigt att påminnas om hur det var för inte alls längesen och vad som hände.

Att resa med en tweenie-kille innebär att det här med shopping går bort. Vi har istället besökt Zoo och Naturhistoriska museet och såna ställen, men jag insisterade i alla fall på att vi skulle ta oss till Prenzlauer Berg. Det ligger i gamla öst och är lite mer bohemiska, tysta och gröna kvarter med små butiker och ekologiska mataffärer. Underbart var det där, så dit åkte vi tillbaka.

Att resa med en hungrig växande tweenie innebär också att det blir många matstopp. Helt i min smak! Vi har ätit så gott och lyxigt och jag har fått min dos av bra latte. Kaffe, bröd, ost, korv och yoghurt är de bra på, tyskarna. Jag säger bara hotellfrukost så förstår ni.

Innan resan hade jag svårt att förstå var centrum var och var som var bäst att bo. Nu hamnade vi i Charlottenburg, ganska nära Zoologischer Garten och KaDeWe, och det var helt ok. Det är otroligt smidigt och lätt att åka tunnelbana vart man än ska, och buss nummer 100 och 200 tar en förbi nästan alla sevärdheter i Berlin.

Jag kan varmt rekommendera Berlin. Elvaåringen har redan bestämt sig för Paris nästa år men jag vill suga lite på den karamellen för tänk att så många härliga ställen ligger för ens fötter. Jag har fortfarande yrsel efter resan, så jag lutar åt att vi bara åker till grannstaden här. Nej, skämt åsido, yrseln ska nog gå över och res-suget kommer tillbaka.