söndag 18 oktober 2015

Vara mer jag

Jag önskar jag kunde förklara för er allt jag tänker på. Jag funderar, rensar och sorterar mina tankar. Tänker på vad jag vill ha ut av livet. Vad jag vill känna när jag blir riktigt gammal och tänker tillbaka. Jag tänker på vem jag är och vem jag vill vara. Vad jag vill förändra. Vad jag behöver. Vad jag kan ge till andra. Vad jag vågar stå upp för. Vad jag vill lägga min energi på. Vilken förebild jag vill vara för mina barn när det gäller livsval. Vad är lycka för mig?

Allt det där skulle jag vilja skriva om, men orden finns inte.

Det är som om jag måste tänka allt det här just nu, för något ska förändras. Jag behöver tänka stora tankar för att ta en ny riktning. Det låter nog förfärligt flummigt och så känns det inuti också. Det har hänt saker både i det stora och lilla som fått mig att sätta saker i perspektiv och jag funderar mycket på om jag är färdig här.

Jag vill skala av mig en del saker för att kunna vara den jag är, den jag är menad att vara. Vill leva på riktigt fast jag inte är på det klara med vad det är för mig exakt. Det är så lätt att ta till sig andras sätt eller drömmar utan att de är mina.

Jag dras till enkelhet och mer rum inuti. Mer tid i aktiv stillhet. Tänker på att ta bort och skala av och koppla ner. Vara mer jag.


onsdag 30 september 2015

Det vänder, det lättar!

Det har varit ett par tuffa, tunga månader. Som jag har slitit och stångat mitt huvud på nya jobbet! Jag har ångrat mig, sökt nya jobb och deppat ihop, om och om igen. Det har tagit all min tid och energi den här tiden och jag har skalat bort vänner, telefonsamtal, träning, aktiviteter och fokuserat på vila, barnen, yogan och meditationen. Jag har varit så trött, så trött, ända in i märgen och när jag fick världens dunderförkylning hade jag inget att stå emot, så jag är rätt sliten alltså.

Men så i början av veckan kände jag att jag var över puckeln. Min bättre hälft har märkt det. Jag känner mig lättare och gladare igen och jag börjar få kontroll på situationen på jobbet. Det känns till och med fantastiskt roligt på jobbet och de där personerna som inte hälsar bekommer mig inte längre. Jag har tagit mig igenom den här tuffa tiden och har lärt mig och utvecklats en massa och det är faktiskt lilla jag som har startat den nya enheten och på kort tid utan resurser fått igång en fin verksamhet. Stolthet är vad jag känner!

Det vänder. Det kan vända. Den insikten är härlig.

Allt i livet kan ändras trots att det känns nattsvart ibland, och jag märkte det så tydligt när jag återigen ville börja göra saker jag mår bra av. Den här veckan var min fokus-på-att-finna-ny-energi-vecka. Jag bokade in skogspromenader, ensamfika på stan, en taktil massage och en dejt med en snygg kille. Jag börjar längta efter kompisar igen.

Så blev det också så att jag började engagera mig lite i den lokala flyktinghjälpsfrågan och känslan av att orka och kunna hjälpa till med något är också väldigt härlig. Att äntligen orka med det. Det finns hopp. Och jag känner att jag börjar få livet åter.


Jo men lite har jag tränat, det går ju snabbt att ta några vändor i backen i skogen.


lördag 26 september 2015

Vill du börja meditera?

För tre år sedan hade jag aldrig mediterat. Det var ju jätteflummigt, tyckte jag då. Men så blev jag sjukskriven för utmattning för två år sedan och kan minnas exakt när jag förstod och kände med hela kroppen att jag behövde ta till meditationen. Varför vet jag inte. Sedan dess har jag mediterat ofta och senaste året exakt varje dag. För mig är meditationen en enkel stund på dagen, helst på morgonen. Meditation är för mig att hitta små glapp emellan alla tankar som flyger förbi hela dagen. Det är en liten stund bara för mig. Morgonmeditationen styr min dag och jag kan bestämma hur dagen ska bli. Det är som att äta frukost, klä på mig eller bortsta tänderna, och de sakerna skulle jag ju inte strunta i. Inte meditationen heller.

Men hur gör man då? Jag vet att många vill, men inte vet hur man ska starta. Många har inte ens provat att sitta stilla och blunda utan att hålla på med något annat. Många tycker det är svårt att hitta en rutin. Det tyckte jag med, men det är lätt om man börjar mycket enkelt och inte ställer för höga krav på sig själv. Krav och meditation går inte ihop.

1. För att smygstarta in i det, prova en app. En lättsam, guidad app. Jag började med Headspace (på engelska, den är enkel med kroppsscanning vilket kan vara enkelt i början och inte så flummigt). Jag har testat apparna Pausa, Mindfulness 1 och 2 och andra gratisvarianter som har guidade meditationer i olika många minuter. Testa dig fram tills du hittar något som fungerar för dig. Jag är lite känslig för röster eller bakgrundsmusik, det måste vara rätt.


2. På nätet finns jättemycket bra och gratis. Googla tills du hittar något som känns rätt för dig. Eller om du använder yogobe.se, balansonline.se, yogaforalla.se eller andra sidor på nätet, så finns det där. Innerstrengthblog har en bra guidad meditation. När jag har googlat på meditation (morning meditation) har jag hittat och använt följande senaste tiden:

Den sex minuters meditation jag gjort varje morgon sen i somras är denna (australiensiska Suzanne Kempken som guidar en till en positiv start på dagen):


Jag har också testat hennes "Boost your confidence" nu när min person fått sig en törn på jobbet:


3. När du känner dig redo, prova att ställa klockan i mobilen på några minuter. Sätt dig där du får vara ifred, med ryggen rak, blunda och bara sitt. När tankarna flyger igenom huvudet, sänd dem bara iväg och fokusera på att bara sitta. Tänk inte att du måste vara helt tom i huvudet, det stressar bara. Jag är glad om jag får luckor på några sekunder då jag inte tänker på en massa saker. Ta tankarna bara lugnt tillbaka till just ingenting, lägg ingen värdering i det.

Om du vill få in en bra rutin, välj en tidpunkt som är ungefär samma varje dag. Håll dig till den och låt inget annat komma emellan. Hitta gärna en plats, kudde eller matta att sitta på, som är samma varje dag.

Jag läste så jättebra hos Igor Ardoris om meditation, läs, det är kort och koncist!

Och det här med meditation är ju helt utan prestationskrav. Tänk inte att du ska sitta stilla i komplicerade meditationer a la 60 minuter sju dagar i veckan, för då kommer du att misslyckas. Tänk att det är för att stilla tankarna några minuter varje dag. Några minuter som bara är för dig och ingen annan. Om och när du blir redo så finns det en hel värld av längre meditationer att prova. Och vet du, meditation kan förändra ditt liv...

Sist men inte minst var det roligt att över 20 personer ville vara med och tävla om linnet i förra inlägget. Grattis Märta som vann!! 






Bilder från Google



fredag 18 september 2015

Fredagslistan

Det var längesen jag gjorde en lista! Denna är snodd från Underbaraclara, som snott den från nån, som snott den från... Sno den du med, vet ja!

Var är din mobiltelefon? Alltid i min handväska, den slitna älsklingsväskan från Ceannis.
Var är din andra hälft? I köket och lagar pizza och tar hand om barnen samtidigt. Han tror att jag yogar.
Ditt hår? I hemmaknuten. Alltid när jag är hemma. 
Ditt humör? Fredagstrött! Men glad ändå, jag har längtat så efter helgen. Behöver vila! 
Din dagsplan? Jag bestämde mig för att ha roligt på jobbet, att vara glad, kreativ och sprudlande. Och det blev så! Jag skrattade mycket på jobbet idag. En kille från Somalia misstolkade ordet dam och pekade på mig för att illustrera. Sen var jag jorden och roterade kring solen (en kille från Syrien). 
Det bästa du vet? Barnskratt, så där som bara små barn kan. Idag skrattade mini åt att jag rev sönder ett papper (eller ja, en sida ur en bok som han hade rivit ur). Vardagsglädjeskratt! 
Din dröm inatt? Jag skulle hämta bebben på föris. På vägen in satt det en rumänsk tiggarkille. Jag störde mig jättemycket på att han skulle gå och kopiera saker inne på förskolan hela tiden och tyckte att måttet var rågat när han skulle kopiera i färg och i tyg (?) Han kysste mig på munnen innan jag gick in och jag tyckte inte det gjorde så mycket. Sen gick jag avdelning efter avdelning och letade efter min son men ingen kände till honom. På sista avdelningen kom jag på att han ju faktiskt inte hade börjat förskolan än. Där ungefär vaknade jag. (Jo, jag har tänkt mycket på när det är rätt att börja förskolan. Uppenbarligen har jag tänkt mycket på tiggare också? Och kopieringsmaskiner.)
Ditt livsmål? Jag håller på att fundera på mitt livsmål. På något oklart sätt vill jag hjälpa. Det kan vara mitt livsmål. Hjälpa oskyldiga, hjälplösa, stötta, finnas där. Just nu tänker jag mycket på flyktingar och ensamkommande. Sen tänker jag mycket på att vara en röst för introverta, att vara med på det tåget, att ändra synen på människan, hur den är och behöver vara. Och jag vill känna när livet tar slut att jag inte hållt tillbaka, att jag har levt, att jag gjorde det bästa av mitt liv. Inte väntade, inte fegade. Att jag inte ångrar.
Rummet du är i? I yogasalen (gillestugan) eftersom jag precis har yogat ett nedvarvande och avslappnande pass. 
Din hobby? Har nog ingen? Yoga? Träning? Hade jag mer tid och ork så skulle jag vilja säga trädgårdspyssel, snickrande eller målande.
Din skräck? Att något av barnen ska rövas bort och att jag aldrig mer ska få se dem.
Vem vill du vara om sex år? Då är jag 46 år. Jag har släppt alla borden, måsten, allt jag tror att alla kräver av mig, allt jag kräver av mig själv. Jag lever livet som bara jag vill och bryr mig inte om hur livet borde se ut. Jag lever i nuet och njuter av stunden. 
Var var du igår kväll? I soffan hemma, jag snorade och hostade och drack te med ingefära, citron och honung, och gick och lade mig 21. 
Vad är du inte? Mån om yta. Jag bryr mig inte särskilt mycket om hur jag ser ut eller hur saker jag äger ser ut. Skönt! 
En sak du önskar dig? Ett liv utan oro.
Var växte du upp? I samma stad som jag bor i nu. Jag har pluggat borta och flyttat tillbaka.
Det senaste du gjorde? Spelade Wii U med store sonen (hade ingen aning om vad jag gjorde, men tryckte på knapparna lite random och vann en match).
Din tv? Jag ser på tv en timme om dagen, mellan 20-21, oavsett vad det är, ibland ser jag ikapp på apple-tv:n sånt som går efter 21 när jag gått och lagt mig .
Dina husdjur? Inget just nu. Saknar fortfarande Walter så mycket att det gör ont i magen när jag tänker på det.
Din dator? En Macbook Air hemma och en likadan på jobbet. 
Saknas någon? Ja, min syster och hennes familj. De bor för långt borta! 
Din bil? Haha, en gigantisk pick up! Och just nu också en hyfsat stor suv som vi ska sälja.
Något du inte har på dig? Obekväma kläder, punkt slut.
Favoritaffär? Åhlens. Love it! Nu handlar jag inte så ofta, för det mesta jag behöver handlar jag online, men ibland åker jag dit och bara kikar, strosar och känner.
Din sommar? Kanske den bästa någonsin. Vi gjorde inget förutom en fin-fin födelsedagsfirar-resa till Jylland. 
Älskar någon? Oh ja!
Favoritfärg? Rosa och rött. Ändå är alla mina kläder typ svarta, gråa och bruna. Hm.
När grät du senast? Helt ärligt? Jag var och provade kläder, inget passade och jag kände mig förfärligt tjock. Japp, sån är jag i mina dystrastunder. 

Och så lite fredagsbilder:

Barnet med barn.

Jag kallar den "fyra skärmar: en scen ur en elvaårings liv"



onsdag 16 september 2015

Vinn ett linne!

Eftersom jag har världens allra finaste och peppigaste bloggläsare och de bästa och snällaste kommentatörerna så vill jag visa hur mycket det betyder för mig med en tävling. Ni som läser här, ni som kommenterar eller aldrig kommenterar men läser ändå, ni är anledningen till att jag utvecklas, mår bra och lär mig en massa saker. Ni får mig att bli en bättre människa! 

Världens finaste baslinne i grå bomull kan bli ditt. På magen är det ett peacemärke i grått och längst ner i svanken står det "Sit calm like a yogi". Storleken är M och passar den som är XS, S eller M (utan post-gravidmage). Kanske vore det perfekt till dig eller någon du vill ge det till.

Någon uppmärksam kanske minns min korta sejour på instagram i våras då jag stolt visade linnet jag hade designat själv och beställt, med citatet som Ulrika inspirerat till, i väntan på att min kropp skulle bli sig själv igen. Men linnet kommer inte att passa mig på länge, så det ligger alldeles oanvänt i skåpet och vill ägas av någon som kan ha det på sig. 

Om du vill vinna, fyll i kontaktformuläret i bloggens högersida, senast under söndagen. Lycka till! 

lördag 12 september 2015

Vänskap and stuff

Länge, länge har jag funderat fram och tillbaka på vänskap. Har velat skriva om det men ändå inte, för det är personligt och kan bli lite privat och de tankar jag har är sånt man inte pratar om. Men så resonerar jag så att här i min blogg brukar saker klarna när jag skrivit dem, de blir inte så stora när jag satt ord på dem och lyft ut dem i ljuset. Och när jag läste om vänskap hos Minaträningstajts så började jag omedvetet fnula på att skriva om det. För då förstod jag att många tänker på det här, på många olika sätt. Att det där med vänner inte alltid är självklart och lätt, det är inte bara hos mig. Minaträningstajts-Jeanna använde uttrycket "dåligt vänskapssjälvförtroende", och det har jag med, det är huvudet på spiken.

Jag har ett stort behov av att vara själv, tanka tid och tystnad och välja när jag vill umgås. Vill gärna träffa en vän i taget eller en liten grupp med såna jag kan vara mig själv med. Stora grupper tycker jag är obehagligt, jag vet inte hur jag ska bete mig och det slukar väldigt mycket av min energi. Jag är en trogen vän men om jag blir sårad vill jag inte vara med och tackar för mig (försvinner ljudlöst eftersom jag är rädd för att säga ifrån). Jag har svårt att förstå mig på "spel" och vill ha vänner som kör med raka rör, som jag vet var jag har. Annars kan det kvitta. Senaste åren när jag gjort en del förändringar i livet, har jag också valt bort en del vänner som jag inte mådde så bra av.

Jag har en skön, brokig liten samling vänner. Någon från tidig barndom där vi kan ta upp där vi slutade mitt i natten om det vore så. Ett litet gäng från en tidigare arbetsplats, jag kan vara som jag är med dem, behöver inte klä upp mig eller förställa mig. Ett par vänner att prata ut med och promenera med. Några som jag håller kontakt med, någon jag kan yoga eller träna med. Några nya, fina som jag fått kontakt med via bloggen, kontakter jag är jätteglad för. Någon eller några kommer jag förhoppningsvis att träffa och andra inte, men internet är fantastiskt för en sån som jag.

Jag har haft som mål under året som gått att våga fråga om någon trevlig människa jag träffat vill ta en fika eller promenera, för det inser jag ju att jag också behöver ta första steget ibland. Det har gått ganska bra, jag har varit lite modigare än vanligt och har provat både med och utan framgång, men på facebook tycker jag det har varit tufft. Jag har gjort några vänförfrågningar som inte har bekräftats, ni vet såna trevliga typer jag pratar mycket med på jobbet och så. Alltså inte tjejen i kassan på ica eller så. Och det här tar så mycket energi av mig, att fundera på varför de inte vill, och jag hamnar i en nedåtgående tankespiral. Jag ifrågasätter mig själv som vän, och som person, och det är inte särskilt upplyftande. Jag jämför, och det vet ju alla att det inte är någon bra lösning, och note to self: facebook är ju inte den riktiga världen.

När man är introvert på ett sätt som som jag är, så gillar man att tänka och skriva. De talade orden kommer inte lika lätt, men visst har jag också ett behov av att höras ibland. Kanske speciellt i svårare stunder som jag varit i nu ett tag. Och kanske är det så att många av mina vänner är raka motsatsen, och jag har gått många pratpromenader och lyssnat och lyssnat. Och hört den andra be om ursäkt när hon kommit fram för att hon nu har pratat hela rundan igen. Det har hänt många gånger genom åren och det är svårt att hitta balansen så båda blir sedda och hörda.

Vissa dagar saknar jag den där vardagskompisen väldigt mycket. Den man kan ringa och bara fråga något. Skicka ett sms bara för att. Ta en fika utan att vi båda behöver boka in det långt i förväg. Komma över och bara hänga eller ta ett glas vin fast det är vardag och stökigt hemma. Långa samtal om livet. Den vännen finns inte i mitt liv. Ännu. Och i alla nya sammanhang; på öppna förskolan, på nya jobbet, i den nya föreningen eller vad det kan vara, tänker jag "Kanske är det hon" (är lite stereotyp här och tänker inte så om killar jag träffar). Men sen kommer jag inte längre, vet inte hur man gör, vågar inte misslyckas. Kanske är jag rädd för att vara eller verka desperat.

Och när jag tänker alldeles för mycket på det här så önskar jag ju att jag var så där härlig, spontan och sprudlande som jag inte är, så att alla gillade mig och jag hade 500 vänner på facebook. Fick spontana telefonsamtal "bara för att prata lite". Kunde ha haft en 40-årsfest med många gäster. Men så kommer jag på att jag ju skulle tycka det var riktigt jobbigt med en stor fest och telefonsamtal jag inte förstår mig på. Och jag vill ju vara själv rätt mycket och umgås på mina villkor, det vet jag ju. Så det finns ju en anledning att jag har det som jag har det. Och varför jag då inte kan vara nöjd, det är ju konstigt.

Jag är ju den jag är, och jag försöker att gilla det. Gilla mig. Men de här kringelikrokiga tankarna är inget bra. Jag vill så gärna släppa oron för att vara annorlunda, för att inte passa in, för att inte duga, för att inte vara accepterad. För dåligt vänskapssjälvförtroende. Och det är klart att det är svårt för andra att gilla mig om jag själv inte gör det. Ja, ni hör, det här är komplext för mig. Jag skulle helst vilja sluta tänka och bara gå rakryggad, stolt och nöjd genom livet. Over and out.



Det har varit en vecka med regnbågar. Känns som om det kanske betyder något. 







tisdag 8 september 2015

Livshjulet

Jag har lyssnat på en lokal pod som handlar om det så kallade livshjulet. Det satte igång tankar hos mig. Hur står det till hos mig? Hur skulle jag svara? Var blir det full poäng och vad vill jag utveckla? Vad finns det för hinder?

När jag ritade mitt livshjul för ett par år sedan såg det helt annorlunda ut, det var ganska låga siffror på flera tårtbitar, och det är ju det härliga med personlig utveckling, att det går att förändra om man vill. Och att man ständigt utvecklas och förändras.

Sen kom jag på att i min Daily Greatness Yoga Journal (måste kalla den något kortare) har jag ju också med hjulet. Och nu när jag gjort ett nytt år och snart ska summera såg jag ju att jag utan att tänka speciellt på det har uppnått flera av livshjulets mål. För ett år sedan yogade jag t ex de flesta dagar och målet i september 2015 var att yoga varje morgon. Check på den! Ibland är det bra att stanna upp, tänka till, fundera över målet, bryta ner vägen dit, och sen släppa det.

Livshjulet kan säkert ses på olika sätt men oftast består det av åtta tårtbitar:

1. Ekonomi: Vi klarar oss. Vi har det till och med riktigt bra. Ekonomi är inte viktigt för mig alls men kanske är det så för att vi har möjligheten att göra det vi vill, eller så rättar vi vår vilja efter det vi har, jag vet inte. Pengar är helt ärligt inte viktigt! Jag har ingen alls önskan att tjäna mer, äga mer eller längtar efter att kunna köpa det eller det. Jag ger det en 10.

2. Boende: Vi bor precis perfekt i ett hus som är lite halvskruttigt men lagom stort för oss och våra behov. Det finns att göra men det är inte viktigt att bo i ett hur som ser skinande nytt ut eller som i en inredningstidning (jag lägger ingen värdering i det, det är ett val jag gör). Jag älskar hur vi bor, i stan men ändå nära skogen och cykelvägar som leder till hela staden och en liten stund med bil för att komma till berg, stränder och vidare ut på sjön. Vi har underbara grannar. Jag ger vårt boende en 10.

3. Fritid: Just i detta nu är den ganska fattig. Jag är hemma med familjen, laddar, promenerar, yogar och ser till att orka allt med det nya jobbet. Men det här är ju en ganska kort period, så om jag tänker på hur jag brukar ha det, så innebär det mer träning, mer tid för vänner och aktiviter ibland på helgerna. Jag är ganska nöjd med det, då jag är en person som behöver mycket återhämtning, så det är ett val jag gör. Jag ger det en 8 för jag slits ibland med att jag "borde" göra fler saker eller träffa fler personer fast jag vet att jag mår bra av mycket tid utan aktiviteter.

4. Kärlek och närhet: Utan att bli privat så ger jag det här området en 10. Kort och gott är jag gift med världens bästa man och vi tar oss tid för en dejt varje månad, vi yogar ihop varje helg och kramas i förbifarten i vardagen. Han peppar, hjälper, tröstar, stöttar och gör mig galen ibland. Barnen ger ju också livet ännu en dimension.10, helt klart.

5. Personlig utveckling: 10, 10, 10! Hela mitt liv handlar om personlig utveckling, jämt, varje dag. Sen jag insåg att jag själv kör min bil så har hela mitt liv ändrats. Jag är på en resa som kommer att pågå resten av mitt liv.

6. Fysisk hälsa: Jag är frisk. Jag är stark så till vida att jag kan göra allt jag behöver i vardagen. Till exempel köra en fullastad barnvagn med ena handen, bära barnet med andra armen och ändå inte bryta ihop av tröttma. Jag kan springa, hoppa, cykla och lyfta så mycket jag vill. Jag sover oftast gott och som sagt, jag känner mig frisk och pigg och har inga krämpor. Det blir en 9 för min kropp vill att jag rör mig lite mer än vad jag hinner just nu.

7. Familj och vänner: Jag ger det en 7. Jag kommer utveckla detta mer i ett kommande inlägg.

8. Jobb/karriär: Jo, ja, hm. Jag har ett jobb, som för närvarande är mycket spännande. Men som sagt, det pågår lite (läs: mycket) hjärnverksamhet. Vill jag, vill jag inte? Ska det vara så här? Kommer det att bli annorlunda? Var går gränsen för vad jag orkar? Hur många arbetsuppgifter kan man klämma in? Hur mycket motstånd orkar jag möta? Jag när andra drömmar, lite odefinierbara. Vill att det ska gnistra. Vill prova saker! Inte dö som lärare och bara ha provat en sak på riktigt. Är ibland sugen på att utbilda mig igen, men inte tillräckligt. Jag när en liten dröm om att bli sotare. Kanske för friheten, varierade arbetsuppgifter, att få vara ute. Jag sökte faktiskt utbildningen till nu i höst men tidpunkten var inte rätt och jag ville ändå testa det nya lärarjobbet jag fått. I den här tårtbiten finns det utrymme för utveckling. Jag ger det en 7.

Härligt ändå att det finns saker att utveckla och härligt att det finns många tior i mitt liv. Det gjorde det verkligen inte förr. Brukar du fylla i ett livshjul? Har du testat? Är du nöjd med ditt hjul?

Här kan du skriva ut ett tomt (men danskt) livshjul att fylla i om du skulle vilja.


lördag 5 september 2015

Fritt ur hjärtat

Det är höga berg och djupa dalar på jobbet. Gråt och skratt om vartannat. Jag vill både säga upp mig och vara där för alltid.

Att vara med eleverna är något av det roligaste jag gjort. Jag ser utveckling som går så fort, som man inte ser hos svenska elever. Lampor tänds hela tiden, ni vet när ljuset går upp. Jag ser en otrolig vilja att kämpa och lära sig och drivkraften att komma till en riktig klass, med svenska elever är så stark. Vi jobbar som i en frizon, där vi hux flux kan ge oss ut på utflykt, därför att vi pratade om vad en utflykt är. Vi kan gå upp i vattentornet för att någon undrade vad det där höga var. Vi äter kanelbullar. Vi pratar om fritid och vad som är roligt att göra, och nästan ingen förstår: vad då fritid, vad då roligt? Att sen få lön för mödan och se innerliga skratt för första gången på tre veckor. Det är fantastiskt. Unga utan föräldrar eller med trauman i bagaget, som skrattar trots allt, på utflykt med oss. Vi ser Pippi Långstrump och det dånar av skratt i rummet när hon inte gör som man ska.

Det finns baksidor också. Bara för att man kommit till Sverige blir inte allt bra. Man kanske har tagit sig hela vägen ensam från Afghanistan, till fots och liftat. En lång och farlig väg ensam, har ni sett på kartan hur långt det faktiskt är? Och när man kommer fram till säkra Sverige, då blir man trakasserad, hotad och vågar inte gå ut. Folk som försöker köra över en när man går över övergångsstället vid grönt. Svenskar som inte vill ha en här. Motsättningar mellan folkgrupper. Gnistor som slocknar. Det är inte klokt. Kan man inte bara få vara säker här? Det gör mig så ont.


Och så mina dilemman jag inte var beredd på. Det svåraste i mitt nya jobb. Att ses som ett hot, som kommer med en förändring. Strunt samma att någon annan, högt uppe i Sverige, har bestämt att vi ska ta emot barnen, att de ska få gå i skola. Säkert tycker många att det är bra att vi tar emot, bara det inte drabbar en själv, att de är någon annanstans. Utan att för den sakens skull vara rasister. Men när det ska in en elev i någon annans klass och klassrum, då kan det bli jobbigt. Och jag blir ansiktet för förändingen. En del hälsar inte när jag kommer på morgonen. Samma personer ställer mig till svars inför alla när jag äter lunch eller i korridoren på min rast. Man motarbetar i det tysta, svarar inte på mail.  Absolut inte alla, men tillräckligt många. Det här hade jag inte räknat med, och är anledningen till att jag inte vill fortsätta. Vuxna människor.

Men vet ni, jag längtar efter att det ska komma en massa nya unga, de som är på väg hit nu. Jag hoppas de kommer till mitt klassrum, så att de kan få känna lite normalitet, lite struktur och lite vanligt liv inanför klassrummets väggar. Det är så mycket elände nu att det behöver vara lite bra. Jag är så otroligt ledsen över hur människor behandlas och hur det kommer att bli. Ledsen över alla människoöden, både de som är kvar i sina länder, de som flyr och de som kommit hit men ändå inte tillhör. Vill kunna göra mer, vem vill inte det? Önskar att världen var ett varmare ställe och skäms för att vara europé.


Varje morgon tänker jag att jag bor på världens vackraste plats. Älven som ser olika ut varje dag, den ena vackrare än den andra. Tänk vilken tur just jag fick.


fredag 28 augusti 2015

Hänger och slänger

Jag faller fortfarande fritt och stora tankar snurrar. Jag ska dela med mig när det börjar klarna.

Just nu är det inte läge för träningssatsningar eller formtoppningar. Det är ok så. Just nu är det jobb, familj och återhämtning som gäller, men ändå behöver ju kroppen få sitt på något sätt. Just nu underhåller jag bara på vardagsmotionsnivå.

Maken tävlingssatsar och tränar på en helt annan nivå än jag. Varje vecka utökas därför hemmet med något träningsrelaterat redskap och garaget är halvvägs till en crossfitbox. Ute på husgaveln hänger numera en pull-up-stång. Helt plötsligt står det ett rack i garaget "fast bara på prov". Jo, tjena. Jag vågar knappt öppna dörren dit längre.

Just nu njuter jag av att klippa gräset i full fart, det tar en halvtimme. Passar på att göra någon pull up när jag ändå går förbi. Innan magen började växa gjorde jag tio pull ups och det är coolt att kunna lyfta sig själv så. När bebisen var född kom jag inte upp en centimeter och nu kan jag göra två eller kanske tre igen. Jag är på väg alltså, och det går alldeles utmärkt att bli starkare utan stänger och på gym, utan bara genom att dra sig upp några gånger per dag.

Jag njuter av att jobba lite längre bort än tidigare och av cykelturen till och från jobbet. Frisk luft, motion, syre i blodet och att kunna ställa om tankarna från jobb till ledigt och tvärtom.

Nu blir det också yoga såklart. Jag tummar inte på det, inte en enda dag, för yogan är min livlina som håller mig någorlunda på jorden. Varje morgon mediterar jag och ibland kan jag varva ner med någon yoga efter jobbet. Vi har också börjat utöka tiden med vår gulliga barnvaktstjej som bor några hus bort. Då kommer hon en halvtimme-timme på helgen och så går jag och crossfit-token ner i yogarummet och yogar ihop. Det är kärlek det! (Och jo, det gamla gymet blev ett yogarum när garaget på något mystiskt sätt blev crossfitbox).

Storkillen gillar att cykla och det är något vi kan göra ihop. Vi tar en lång tur ihop på tumanhand och får lite prat och tid tillsammans. Och motion och frisk luft.

Jag fick en fin påminnelse från Jessica att jorda mig med skogspromenader och det känns viktigt. Skogen helar och ger energi som inget annat.

Jag vet att andra tider kommer och det är skönt med lite erfarenhet i bagaget, nu när det är som det är. Jag kommer att kunna träna på riktigt igen, men under tiden blir det vardagsmotion. För just nu pågår livet och vad jag inte behöver är extra stress över att jag inte hinner träna. Det är ok ändå och magrutorna får vänta lite.

Paus i gräsklippningen.





torsdag 20 augusti 2015

Faller fritt

Har ni någonsin känt att ni är ute på stora okända vatten? Att ni lämnade er comfort zone för länge sedan? Att marken försvann och att all trygghet är borta? Allt man kunde och kände till? Där är jag nu.

Jag som har längtat så länge efter nya utmaningar borde ha förstått att man ska vara försiktig med att önska, för det man önskar brukar komma till en. Bara inte exakt som man föreställt sig. Jag fick utmaning som hette duga och har verkligen tappat fotfästet. Jag tvivlar på mig själv, vad jag kan, på om uppdraget är rätt för mig, rätt för mig nu med en bebis och om jag vill utsätta mig för detta stora. En liten livskris är det nog faktiskt. Med potential till stor utveckling, om jag orkar och vill. 

Jag bär med mig jobbet alla dygnets vakna minutrar och kan inte slå det ifrån mig. Livsöden, ansikten, rutiner, människor och inte minst mina egna och andras förväntningar på det jag gör. Jag har lagt bort allt annat i livet än jobb och familj och det är ett måste fast jag inte vill ha det så resten av hösten. 

Jag försöker att ta en dag i taget. Sätta ena foten framför den andra och se vart jag kommer. Ser om jag vill fortsätta gå den här oupptrampade stigen. Det är spännande att vara den som går först på en sån stig men också snårigt, speciellt utan bra redskap. 

Jo, hjärtat är lite tungt idag. Imorgon kan vara euforisk som igår, men det går minst sagt upp och ned. Jag försöker lyssna inåt vad magkänslan säger till mig. Kanske har någon av er någon klok tanke eller bara lite kärlek att dela med er av till mig, ute i en liten, liten jolle på ett stort, stort hav. 



lördag 15 augusti 2015

Rädd om mig

Det är lite radiotystnad här just nu. Jo, det var ju nytt jobb, ja. Jättespännande, roligt och utmanande. Massor av jobb med att starta upp en ny enhet på en ny skola, jag tror inte att jag hade förstått vidden av det. När det dessutom är något jag aldrig tidigare gjort så blir det ännu större utmaning. Drygt 40 nya kollegor att lära känna. En uppstart i två dygn i härlig kustmiljö men som en mardröm för en sån som jag; att vara på helspänn i ny miljö, med nya personer, alla tentakler ute hela tiden och inga vilopauser att kunna gå undan. Sova tillsammans många, med såna man inte känner.


Huvudet har varit igång lite väl mycket den här veckan och jag har varit tvungen att stänga av allt runt omkring mig. Har fått plocka fram allt jag har i min verktygslåda för att ta mig igenom det, och jag har undrat om jag egentligen skrev förra inlägget som en påminnelse till mig själv, utan att veta om det då. Jag har fått vara supernoga med min tid, med min sömn, med att avgränsa. Att åka hem och vara med familjen, även med huvudet närvarande. Att välja bort träning den här veckan, men att prioritera meditationen varje dag. Att strunta i all input, inte läsa bloggar eller blogga, knappt ens maila, sms:a eller ringa. Och jag känner mig hyfsat ok men behöver vara rädd om mig själv hela hösten för att klara det här.

Jag har också märkt hur jag har förändrats. Nu arbetar jag med två kollegor som jag jobbade ihop med för många år sedan. Och jag tänker mycket på att jag är en helt annan person idag än då. Jag har känt mig väldigt säker i min yrkesroll på ett sätt jag inte känt tidigare. Jag har sagt ifrån till mina nya chefer både en och två gånger när det gäller den tuffa uppstarten av den nya enheten och känt att min erfarenhet verkligen tas till vara och lyssnas på. Jag är ingen gröngöling längre utan en viktigt person. Och jag har känt mig lätt, glad och social med mina nya kollegor, jag som brukar tycka det är svårt att vara den där pratsamma. Det är högt i tak på nya jobbet och en positiv stämning och jag älskar det. Första dagen på kursgården startade med en runda runt i rummet, ni vet, stå upp, säga sitt namn och en sak som varit bra under sommaren. Något jag har typ dött av tidigare, eller i alla fall blivit så nervös att rösten spruckit och jag har flämtat av nervositet. Och nu, fast jag var nästan sist runt och ny i gänget, inte en hjärtklappning. Va!?


Hade det inte varit för att min man är föräldraledig och jag känner att jag kan satsa helhjärtat just nu, skulle jag nog dragit öronen åt mig. Och hade det inte varit för att själva jobbet som jag kommer att göra, känns så viktigt, hade jag sagt upp mig på stört. För er som inte vet håller jag på att starta upp en ny högstadiegrupp för mottagande av nyanlända till Sverige, som så småningom ska slussas ut till riktiga klasser.

På bara några dagar har jag träffat ett gäng små, fina människor som varit med om saker som man inte ska vara med om. Jag blir ödmjuk inför livet och inser att vi inte har en aning om hur människor som kommer hit har haft det. Hur bra jag har det, hur priviligierad jag och mina barn är. Det är därför jag gör detta, därför jag sliter just nu. För jag vill vara med och göra skolgången bra för de här tonåringarna som kommit till Sverige, en del med sina föräldrar och en del alldeles på egen hand. Det är en hisnande tanke, att ens barn skulle ta sig på egen hand från en del av världen till en annan, och hur illa det nog är när man kommer dithän. Och här är jag, och får privilegiet att ta hand om dessa modiga barn, som bara drömmer om att lära sig en massa saker.

Det blir en höst av hårt arbete, säkert av tårar, men främst av stora och nya erfarenheter, för detta är inget jag kan, inget jag gjort tidigare. Som jag behövde det! Jag behövde våga, behövde det nya och okända, behövde göra något viktigt! Det blir en höst med noggranna rutiner, och att verkligen bara välja russinen ur kakan, att bara göra det som ger energi, och strunta i det andra. Har redan tackat nej till både kräftskiva och bröllop, men den här hösten är jag rädd om mig. Träning blir det, så klart. Lugn och natur. Meditation och yoga, dag ut och dag in. Tacksam för mitt fina liv och den här möjligheten.


söndag 9 augusti 2015

Mina bästa tips för mindre stress

Om man skulle skriva en handbok i hur man stressar allra bäst så skulle jag finnas med där, intervjuad och med bild. Jag lovar. Eller jag skulle i alla fall ha gjort det, det har blivit bättre, jag har faktiskt ändrat mitt liv lite grann. Och jag vet att när man är som mest speedad så kanske man inte är mottaglig för tips hur man stressar mindre (för det blir ännu en sak att stressa med), men ibland vill man kanske göra något åt sin situation. Och då tänkte jag dela med mig av sånt som jag har lärt mig under resans gång. Googlar man på "minska stress" så kan man lära sig att det är viktigt att sova bra, äta nyttigt och röra på sig, men dels är det sånt man redan vet och så kan det vara provocerande när man är som mest stressad. Hur sover man bra när tankarna bara snurrar, liksom? Det var det ingen som skrev. Jag behövde mer råd om små saker man kan ändra på i vardagen. Det finns massor av saker man kan göra men här är några av mina mer handfasta tips:

På arbetet

Ta rast! Och har du inte möjlighet att ta rast, gör det ändå. Sätt dig i personalrummet eller som jag i ett tyst mörkt rum, och bara sitt en stund. En gång på förmiddagen och en gång på eftermiddagen. Och ät lunch, för guds skull (sitt ner och ät lunch vill jag tillägga). För att du inte ska lura dig själv, gör en plan över dagen och skriv när du ska ta rasterna (för är du som jag är du plikttrogen och gillar att följa ett schema, har jag rätt?).

Du hinner inte allt! Bestäm dig för tre saker på morgonen som du vill hinna med. Gör dem och bara dem. Och skulle du hinna något mer så är det ju bra, eller så har du tid att gå lite långsammare eller ta en extra kopp kaffe med kollegorna.

Gå långsammare. Under lång tid småsprang jag på jobbet vart jag än skulle. Jo, det var jättestressigt på mitt jobb men hellre kommer jag för sent än riskerar min hälsa. Utmana dig själv att strosa.

Mobil/dator/mail/sociala medier etc.

Stäng av push-notiser och ljud, på annat än ringsignalen. DU väljer när du vill bli avbruten av sms, mail och notifieringar.

Bestäm dig för att kolla mobilen under vissa tillfällen under dagen, speciellt på jobbet. Kanske sluta kolla sociala medier och mobilen efter ett visst klockslag på kvällen. Varför inte bryta helt och ha en skärmfri dag i veckan? Det går! För mig är det viktigt att inte kolla mobilen efter att jag gått och lagt mig och ska läsa. Då går hjärnan igång.

Ta dig tid och avbeställ alla sms- och mailprenumerationer och från alla företag du nånsin handlat av och nyhetsbrev från alla möjliga ställen. Inte behöver du få en massa mail och sms från dem? Jag själv blir stressad över att det hela tiden kommer erbjudanden (som jag egentligen inte behöver och blir triggad att handla eller göra något). Jag handlar när jag behöver något och söker upp när jag själv vill.

Blir du stressad över att hänga med, över att ha koll på allt och alla? Ta och rensa i dina flöden. Rensa personer, rensa sidor du gillar och rensa i bloggar. Ha kvar endast det som ger dig något på riktigt. Och fundera över varför du känner att du måste ha koll på allt och alla. Måste du?

Hemmet

Listor. Om du är en kontrollmänniska älskar du förmodligen listor som jag. Att få ur sig sakerna och få ner på papper är en skön känsla, likaså att bocka av. Men gör listorna med någon du gillar och som inte är av samma skrot och korn som du. Så funderar ni ihop på vilka av sakerna på listan som är allra viktigast och vilka ni kan vänta med eller strunta i. Eller, ännu bättre, så tar den andre parten på sig några av sakerna, så delar ni ansvaret. Släpp lite av ansvaret så kan axlarna automatiskt åka upp lite.

Det är säkert olika men jag blev stressad över att ALLTID gå och plocka, dammsuga lite där och tvätta lite där. Vi bestämde oss för att städa en förmiddag på helgen, och storhandla och vika tvätt. Fundera över vad som passar dig och din familj. Var kan du lägga din lägstanivå på städningen hemma? Gå inte över den sen. Min vän sa en gång " Om jag har det lite stökigt hemma så kan ju andra få känna sig jättebra". Eller så känner man som jag att mina egna krav sänks.

Ta tag i saker direkt. Sätt in papper i pärmar, släng de gamla tidningarna eller vad det nu kan vara. Det blir inte lättare för att de får ligga kvar på köksbänken.

Träning

Om redan är mycket stressad eller på väg att bli, undvik träningsformer som triggar stressen. Sånt där man tävlar och sånt med hög intensitet. För mig var det crossfit och sånt som tog lång tid att utföra.

Yoga. Gör yoga. Punkt slut. Varje dag, om så bara 3 minuter. Just do it. Varje dag. Och dagarna kan faktiskt bli helt förändrade om du gör det på morgonen, det är helt sant, jag vet. Och med yoga menar jag nog här  enkel meditation (googla eller skaffa en app), eller sitt i tystnad.

Vistas i skogen, så får du både lugn i kroppen och motion. Skogen är magi och medicin, och alldeles gratis.

Avslappning

Se till att du får en liten stund varje dag där du verkligen inte gör någonting. Återhämtning kallas det, och jag visste inte vad det var förrän det var för sent. Att göra ingenting betyder inte se på tv, kolla mobilen eller rensa ogräs utan det betyder verkligen gör ingenting.

Lyxa till det för dig själv med det som gör dig glad. Ett långt varmt bad, en massage, fotvård eller vad det nu är för dig. Livet ska njutas, inte bockas av så att man somnar med andan i halsen. Gör det härliga först ibland, och sen det du tror att du måste.

Kram på er och en extra stor kram till alla superstressade där ute. Jag vet hur det är och det ska inte vara så. Ta över rodret på din skuta och ändra dina vanor, ingen kommer styra båten dit åt dig. Nu är det ny årstid, nya möjligheter. Livet ska levas. Du är värd det ❤️


Det är svårt att illustrera stress, men hos mig var det på slutet en känsla av att arbetsuppgifterna aldrig tog slut. Att livet var i gråskala. Att helgen eller semestern inte räckte till för återhämtning. Att jag inte fick ordentligt med luft när jag andades. Ingenting var roligt. Jag såg livet som en enda lång arbetsuppgift. Jag kände att jag kämpade för att hålla näsan över vattenytan. Samtidigt som jag såg ut precis som vanligt och jobbade på precis som vanligt, så ingen annan visste. Känner du igen dig? Då kan det vara dags att göra något annorlunda i höst. 




tisdag 4 augusti 2015

Att suga ut det sista

Jag ligger lågt. Myser, njuter, umgås, hänger och lever. Känner varken leda eller tristess eller ångest över att sommaren går mot sitt slut. Den har varit jättebra! Kanske den bästa sommaren, utan att vi har gjort något speciellt. Eller kanske just därför. Trots väder, eller kanske just därför. Kanske för att jag inte behövde komma ner i varv efter skolavslutningen utan redan var nere i varv. Kanske för att jag låtit varje morgonmeditation har styra min dag. Vilken kraft det ligger i det!

Det har varit yoga och meditation varje morgon och så en massa rörelse. Inte ett enda bad har det blivit och inte har vi ätit ute på altanen så himla mycket men vi har haft en massa tid tillsammans. Varit en del i skogen. Tagit cykelturer, lagat mat ihop. Små tänder har kommit, nån har lärt sig att gå. Nån dejt har det blivit och jag har tagit igen tid med kompisar jag inte hunnit träffa på ett tag. Och just det ja, fyllt fyrtio.

Nu har jag varit hemma i tio månader och på måndag börjar jag jobba igen, på mitt nya jobb. Förra veckan kände jag hur det började spira i mig, ni vet så där så man får tusen idéer och vill börja pronto. Jag har läst på, googlat, tagit hjälp, diskuterat, antecknat och beställt saker som vi kommer att behöva första veckorna på jobbet. Jag kastar mig huvudstupa in i det nya okända som jag egentligen inte vet något om, men jag är sugen på att testa och ge allt jag har. Det känns spännande, mycket utmanande och precis vad jag behöver efter åren i elände på jobbet.

Vi brakstartar på måndag klockan 07 med avresa till kursgård, och hur det känns för en sån som mig (ni vet, introvert och så) behöver vi ju inte gå in närmare på men låt säga att det inte är det jag ser fram emot allra mest. Åka iväg med ett fyrtiotal människor jag inte känner och dela rum med någon jag aldrig träffat. Diskutera i smågrupper, tvärgrupper och sen redovisa. Jag tar ett djupt andetag och tänker att två dygn går ju fort. Och sen, sen får jag börja med det jag verkligen gillar.

Nu är det ju lite kvar innan dess och det är så härligt. Jag njuter in i det sista med vetskapen om att jag gjort mitt allra bästa på den här föräldraledigheten. Jag har verkligen njutit av alla småstunder och varit närvarande i livet, jag skulle inte göra något annorlunda. Och nu bara vi är tillsammans och cocoonar oss lite till.


Jo, jag sydde en Mei Tai-sjal också, på en timme. Är mäkta stolt faktiskt! Och någon verkar trivas excellent i den. 


onsdag 29 juli 2015

Augustidrömmar

Snart är det ny årstid och tankarna börjar sprudla när jag tänker på saker jag drömmer om. Jag älskar ju augusti och känslan av nystart, av att ett oskrivet blad ligger framför mig. Sen fick jag mig en liten tankeställare av Micke Gunnarsson, en av mina förebilder, som presenterar klokheter om barn och ungdomar varenda dag:
- Följ ditt hjärta mitt barn!
- Förverkliga dina drömmar!
- Jobba med saker du älskar!
Dessa vackra och kloka meningar kan vi ofta bjuda våra barn på. Vi vill de så väl, att de ska få leva i lycka. Underbart! Men har vi visat de hur man gör? Jag menar inte att denna fråga ska pressa oss eller få oss att med omedelbar verkan ta en cykel och dra till Mount Everest ( om du nu inte verkligen vill det:). Men ärligt, visar jag mitt barn hur jag själv tar det ansvar över mitt liv som jag önskar att hon ska göra? Eller lägger jag till den där meningen efteråt att jag sagt ex :
- Lev din dröm! Va inte lika dum som pappa!
Återigen, dessa ord ska inte pressa eller ge dåligt samvete och märklig eftertanke. Tvärtom! Jag vill inspirera till nytanke:) Det är aldrig för sent...
Det som återkommer om och om igen och starkare varje gång är att bo utomlands, i USA, en period. Det kommer tillbaka varje gång jag lyfter mina drömmar, det liksom finns där hela tiden och pirrar i magengropen när jag tänker på det. Kanske är det dags att börja ta tag i det, så vi har börjat nysta lite i om och hur det skulle kunna bli verklighet. Inte nästa vecka kanske men vi har berättat för universum att inom fyra år skulle vi vilja göra detta.

Jag drömmer fortfarande om att äga ännu färre saker, om att downshifta. Sälja sånt som inte är absolut nödvändigt. Leva mer på mindre. När vi sålde ena bilen för några veckor sedan kände jag mig tusen kilo lättare. Jag har lekt med tanken att sälja precis allt och resa jorden runt, vilket jag kanske egentligen inte vill, men det finns något där i den tanken att prova att klara sig utan mer än det som ryms i en resväska.

Jag drömmer om en lång, härlig, regnig och ruskig höst med mycket skog, promenader, utflykter, grillningar, picknickar och kanske en övernattning i skogen. Bärstol, gummistövlar, svamp och bär. En himla massa frisk luft.

Jag drömmer om en eller ett par nya äkta vänner att gå långa promenader och prata om både viktiga saker och strunt med eller bara skicka ett sms med i perioder. Som hittar mig under den blåa, introverta ytan. Med skratt-fniss-humor och ett djup.

Jag drömmer ju alltid om resor och jag låter drömmen om Florida vila lite medans bebisen är just bebis. Nu drömmer jag om Shetlandsöarna, Skottland, Lofoten och Island. Drömmer om Montana och Colorado och nationalparker fast det kanske inte är läge just nu. Vandring, kargt väder och varma stugor. Jag drömmer också om svenska höstfjällen som varje år, Sälen, Idre, Kebnekaise och Härjedalen. Ser mig mätt på program om vildmark, natur och äventyr, har ni sett Lars Monsen på villovägar  och Drömturen på svt? Jag vill bara se mer sånt!

Förra gången jag skrev ner mina drömmar lät det så här och så här. Många saker på de listorna har blivit verklighet sedan dess, eller kommer att bli innan året är slut. Jylland var så magiskt som jag trodde och Playitas ska bli spännande i vinter. Hip hop-kursen var jätterolig och den 26 september åker jag på träningskonventet Träningsmagi i Trollhättan. Det ska bli så himla roligt och jag är så glad att äntligen händer det något liknande i mina hoods. Ja, det är ju fortfarande en liten bit att åka men absolut inte så långt som till huvudstaden. Jag och maken militären har fortfarande dejtat en gång i månaden och faktiskt, tro det eller ej, så har jag satt mig själv lite mer först. Med hjälp av min bättre hälft så klart, som har hjälpt mig att ta tid för sånt jag vill göra. Jag har bara behövt göra det.

Jag tänker på Micke Gunnarssons ord ganska ofta. Man vill ju allt för sina barn, men hur ska de lära sig att allt är möjligt, att man själv väljer och bestämmer över sitt liv, om man själv inte lever så?




fredag 24 juli 2015

I ❤️ rörelse

Bästa tipset för att få fart på livet är helt enkelt att röra på sig. Om man fastnar i trött-vinkelvolten så kan det ta emot att röra sig, man blir lite trött och seg, äter lite sämre... och vips har man gått ner sig och tappat sugen. I början av juni kände jag inte alls igen mig själv. Jag var seg, kände inte för att träna, sov dåligt och var sugen på saker jag inte mår bra av.

Men det finns ett superenkelt knep! Rör dig! Cykla till stan, gå istället för att ta bilen, lyft och bär saker, hoppa bara för att du kan, sitt på huk när du läser, skaffa en pt eller gör vad du vill bara du använder kroppen som den är skapt att användas. Det är verkligen så enkelt!

När man får fart på systemet så är det så självklart att kroppen är en maskin som behöver användas för att inte rosta. Och det fina är att när man sätter igång maskinen blir hela systemet lättare, gladare, fräschare. Om man kollar på barn så ser man glimten i ögat tändas när de ser ett rep, en låda, en bänk eller en bra byggd lekplats. De skrattar när de springer, hur många vuxna gör det?

Ja, jag kanske är lite inspirerad efter att ha maraton-sett Svett&etikett. Kalle Zackari Wahlström får i alla fall mig att vilja testa olika saker och verkligen använda kroppen. Springa, hoppa, cykla, ro, lyfta saker. Han gör mig sugen på att utmana mig själv fysiskt och tänka på rörelse på ett spännande sätt.

Vi har en tweenie som gillar sina skärmar. Nog sagt om det, men många som har killar (och kanske tjejer, vad vet jag, jag har inga) kanske gissar vad jag menar när jag säger Minecraft och Youtube. Jaja, vi är inte överens med avkomman om hur mycket man kan nyttja skärmar, men samtidigt har vi inte haft så många mer spännande alternativ att erbjuda än studsmattan, gräsmattan och lite uteleksaker. "Gå ut och lek", mutor och förbud i all ära, men kanske måste man tänka till lite.

I ett stort träd hängde vi upp ett klätterrep, en repstege, två par romerska ringar, en knappgunga och ett tjockt klätterrep, och det tog inte lång stund innan sonen och alla kompisar hängde där, helt frivilligt. Det klättras, hängs, utmanas eller bara pratas där och det är ju otroligt att det är så enkelt.

Och det bästa är ju att lekträdet inte bara är för barnen. På första försöket tog jag mig hela vägen upp för repet, trots att jag aldrig i min vildaste fantasi hade trott att jag kunde. Wow, det är funktionell styrka det! Har ni testat sen i gympasalen i skolan, att göra det? Får ni chansen, prova!


Och om ni har lyxen att äga en studsmatta, har ni testat att köra rumpstudstävling med barnen? Växla studs på rumpan med upp och studsa på fötterna (utan att ta i händerna i mattan). Vem klarar flest? Glöm inte att knipa när du hoppar så klart.

I sommar fokuserar jag lite extra på rörlighet. Jag var ganska orörlig som gravid, med diverse krämpor, men nu tänker jag lite extra på rörlighet. Jag tränar på att sitta på huk. Jag övar på att öppna upp mina tajta höfter och speciellt gör jag övningen musslan. I sommar har yogan varit mer fysisk och morgnarna har också inneburit en uppmjukande yoga utöver meditationen. Kroppen älskar det!

Det är verkligen så att rörelse ger energi. Rörelse behöver inte vara träning på det sättet att man måste byta om och åka till gymmet. Ibland känns det som att man krånglar till det i onödan. Bara gå ut och häng lite här och hoppa där. Svårare än så måste det inte vara.


onsdag 22 juli 2015

Fortsättning följer

Ja, men jag var nog inte färdig med förra inlägget. Har fortsatt tänka mycket kring det jag skrev, eller jag har tänkt väldigt mycket de senaste veckorna på det här med olika personlighetstyper.  Det gnager i mig och jag vet inte om det har med att jag ska börja nytt jobb om ett par veckor eller vad det är.

Flera gånger under mitt yrkesliv har jag varit med och gjort personlighetstest på olika sätt. Det har varit vad man är för färg (röd, gul, grön eller blå) och andra typer av tester. Jag har länge suttit i ledningsgruppen i mitt arbetslag och då fått gå djupare i testen och själv lett liknande saker i arbetslaget.

För mig är det helt enkelt så att vi alla är väldigt olika, och att alla behövs på en arbetsplats. Vi har olika behov och sätt att fungera ihop på jobbet. Till exempel hur man agerar under möten, hur och vad man säger och hur man samspelar med varandra. Det är jättebra, tycker jag, att veta om hur de andra fungerar och lyfta det i arbetsgruppen så att alla kommer fram och kan känna sig sedda och lika viktiga.

Men. Det som jag tror skaver i mig är att det (i alla fall i min yrkesgrupp) är mer ok att vara vissa typer av människor, kanske för att många inom lärarkåren är lite likadana eftersom man står inför grupper och pratar varje dag. Många lärare är den mer öppna, pratsamma och sociala typen, men såklart inte alla. Och det blir inte alltid att man ser och lyfter varandras styrkor utan måste påtala om någon (jag) inte följer normen.

När jag satt på en utbildning med ledningsgruppen för många år sedan skulle vi testas vilken färg vi var. De allra flesta i gruppen var utpräglat gula (pratsamma, sociala men kan uppfattas egenkära), chefen röd (målfokuserade, handlingskraftiga men kan uppfattas som krävande) och jag och en tjej till var blå (logiska, systematiska men kan uppfattas som känslokalla). Ingen var grön (lojal, empatisk men kan uppfattas som förändringsobenägna). När vi gick igenom blå utbrast en av de gula tjejerna "Åh, herregud, vilken tur att jag inte är en sån hemsk!" Det har liksom följt med mig sedan dess. Är jag hemsk? På vilket sätt? Kan inte jag vara jag? Då måste jag alltså förställa mig. Jag måste bli som de andra. Måste bli bättre. 

Idag träffade jag en god vän. Vi pratade om att jag ska starta upp på mitt nya jobb snart och att det känns lite pirrigt att starta upp på kursgård när man är ny. "Berätta inte att du är blå då, du minns väl hur alla uppfattade dig då." Alltså som en vänlig uppmaning, men jag blev alldeles kall i magen. Jag som hade tänkt starta mitt nya jobb med att verkligen spela med öppna kort och inte försöka förställa mig till någon som jag verkligen inte är. Jag har ju kommit så långt sedan dess, tycker jag.

Men ändå gnager det, för jag är ju jag, med mina egenheter. Med min personlighetstyp, som jag vet är viktig på flera sätt på arbetsplatser som lärare. Det behövs struktur, logik och motvikt till allt prat ibland. Och jag tänker att det skönaste vore om ingen skulle behöva berätta för en sån som mig hur jag är (för det är sällan de berättar om mina härliga sidor). Kanske har det med var jag arbetar med att göra, kanske inte. Kanske skulle ingen reagera om jag arbetade med fler såna som var som jag, eller som låt säga hantverkare eller forskare. Eller där det var uttalat viktigt att man anställde många olika för att få dynamik.

Jag vet inte varför det känns så viktigt för mig att jag inte kan sluta tänka på det. Kanske för att jag är i processen att hitta och acceptera mig själv eller för att jag önskar att nästa arbetsplats blir bra för mig. Jo, visst är jag blå, introvert, högkänslig, blyg och en himla massa saker, men jag är också glad, rolig, påhittig, snäll, lojal, sportig, klok, effektiv, omtänksam, kreativ, och pålitlig. Om jag bara får vara det.





söndag 19 juli 2015

Som att komma hem

För knappt två år sedan förstod jag att jag var introvert. Klicka på ordet om du är nyfiken på vad det innebär. Det hela började med att jag läste boken Introvert-den tysta revolutionen av Linus Jonkman, skrattade högt och checkade i precis allt i hela boken. Aha-upplevelse var det verkligen! Jag kunde börja att förstå att allt som var jag inte bara berodde på knasighet utan att det fanns en hel del där som var allmäna drag hos väldigt många människor som kallade sig introverta.

Jag hittade sidan blygamyran och ytterligare fler sätt att se saken på uppenbarade sig. Jag kände mig ännu mindre ensam och har hittat människor som är som jag. Inte för att jag måste läsa/träffa/känna bara introverta människor, men har man känt sig ensam och konstig hela sitt liv så kan det vara rackarns härligt att känna gemenskap i allt det konstiga. Som inte är konstigt, bara i en dels (eller för all del sina egna) ögon. Och det är skönt att bit för bit börja förstå sig själv och hur man fungerar ihop med andra, oavsett vem man är.

Sen hittade jag till introvertspring.com, en fantastisk sida och källa för introverta. Underbart härliga inlägg om man vill förstå och tycka om sig själv som introvert. Om man vill utvecklas och hitta tips och tricks för att fungera lite bättre i t ex sociala sammanhang. Och återigen, för att känna sig mindre ensam.

Innan drygt två år tillbaka har man inte talat så mycket om introversion i Sverige, och nu har det i det närmaste exploderat, till stor lycka för mig och säkert andra, som kan börja förstå sig själv och acceptera sig själv. För mig har det inneburit att jag kunnat sätta ord på och förklara vad jag behöver vilket har lett till enklare kommunikation hemma, och min man kan förstå varför jag reagerar som jag gör. Och samma åt andra hållet, naturligtvis. Det underlättar att känna sig själv och att vara tydlig.

Ofta sätter man felaktigt etiketter som blyg, asocial, inåtvänd, tystlåten och tråkig på introverta människor. Jag tror att det kan vara frustrerade för extroverta att umgås med och inte förstå sig på såna som jag. Jag tycker inte att man behöver sätta in sig själv eller andra i fack, så att det blir vi, dem och dem. Hela poängen tycker jag med att försöka förstå sig på sin egen typ är att om man gör det så förstår man ofta andra lättare. Och att man lär sig hur man samspelar så att alla i ett gäng, klass, grupp eller familj får komma till sin rätt och må bra.

Jag börjar landa lite i och känna mig ok med den jag är. Börjar med små steg leva så som jag mår bra av och lyssna på hur min personlighet är, även om det är svårt. Kan mer och mer sätta ord på vad jag behöver för att må bra. Lär mig hur jag kan förändra mitt kroppsspråk i vissa situationer.

Sen tror jag också att yogan har hjälpt till väldigt mycket, både genom att hitta till kärnan av vem som är jag och att tillåta sig att vara den personen och att lyssna inåt och vara den man är, i nuet.

Har du koll på vad du är för typ av person? Lever du på det sätt som du mår allra bäst av?

Slut fred med dig själv.     

onsdag 15 juli 2015

Allt är perfekt

Idag är det min dag. Jag njuter i fulla drag av att fylla 40 fast det nästan låter förbjudet att säga så. Man ska liksom ha lite ångest och kris, men den finns verkligen inte, jag känner bara ro. Vi är på resa på ett underbart ställe med stränder, sol och vindar. Familj, kärlek, skratt och kramar. Tid. God mat. Allt man kan tänka sig. Och allt är perfekt. Mitt liv och allt jag har runt omkring mig är perfekt.

Om nån hade frågat mig för några år sen hur det perfekta livet skulle se ut hade jag definitivt inte svarat detta. Men detta är så mycket bättre än vad jag trodde var det perfekta då.

Jag är jag, strunt samma om jag är 40 eller hur gammal jag är. Jag har den här kroppen och den får väl puta lite eller fladdra lite. Den bara är. Inuti känns det lugnt och mjukt. Jag har min personlighet med alla egenheter, lika bra att acceptera. Min familj är den den är, fast den inte blev som de flesta andras. En bebis när man är 40 och en tweenie, vad spännande det är, fast vi inte följer normen.

Och det fina i att förstå att mitt liv är mitt. Jag bestämmer. Jag känner i min kropp vad som är rätt och fel och jag behöver stå upp för det. Omge mig med folk som betyder. Leva som jag behöver. Och här och nu betyder det att ta allt som det kommer, det som är meningen blir. Allt blir bra, allt är som det ska. Allt är perfekt.



Min egen meditationshörna i lägenheten, smygfotad. 

tisdag 7 juli 2015

Min pt-månad: utvärdering

Kanske vill jag mest sammanfatta för min egen skull, eller så kan det ju vara någon som läser som är lite sugen på att själv testa pt online någon gång. Hur som helst känns det viktigt att summera.

Först och främst känns det som om jag har lärt mig väldigt mycket på fyra veckor och det hade jag nog inte tänkt på. Jag tänkte nog mer "få träningsinspiration och mat-tänk" av någon annan. Men jag har varit tvungen att se på mig själv utifrån i fyra veckor, har skrivit varje dag till Caroline. Skrivit om min träning, min mat och hur tankarna gått. Jag har lärt mig mycket om hur jag fungerar i vissa situationer, har fått fundera över vissa invanda tankar och saker jag gör. Jättenyttigt! Det bästa kring maten jag tar med mig är alternativ till mellanmål, att jag äter för lite och för lite protein.

Sen har jag ju faktiskt fått in en himla massa träning! Både den jag har fått av Caroline, men så har jag också blivit sugen på annan träning som jag petat in mellan den andra. Jag stack ut och sprang backintervaller, en annan dag ville jag prova att springa vanligt fast lite längre och så har jag testat en hel del lite mer fysisk yoga igen. Alltså: träning föder träning (eller rörelseglädje som jag tycker är en bättre beskrivning). Och när jag räknar på det fick jag till 25 pass på fyra veckor, det är bra!

Mitt mål var ju att få igång rörelsen mer igen för att så småningom känna mig lite mer tajt kring mage och höfter efter förlossningen igen. Och det förstår ju jag också att det händer inte på fyra veckor, men det som har hänt är nog inställningen (till magen och höfterna). När man rör på sig och äter fräscht och bra, så spelar magen och höfterna ingen roll. Det bra föder det bra: win-win!

Nu är jag så sugen på att fortsätta så här, och jag tar med mig mat-tänket och tänket kring rörelse. Att det är superlätt att få in träning varje dag om man så vill. Det handlar om vilja, inställning, planering och priotitering. Och att det är ok att vara lite schysst mot sig själv så här under småbarnsåren (eller annars också för den delen) och inse att livet gör att man inte alltid kan prioritera det här, men det är ok. Man fortsätter nästa dag, eller nästa ändå. Det är ok. Att ge sig själv cred.

Något mer jag tar med mig är att hålla ut, att fullfölja. Jag har hela tiden min första 40-dagars meditation i bakhuvudet. Klart jag klarar detta om jag klarade det, även fast det inte är roligt alla dagar! Och nu när månaden har gått så är den tiden heller ingenting. Alla klarar det.

Alla borde ha en pt som kunde peppa och stötta varje dag. Om inte i träningen så på jobbet eller hemma. Det är jättenyttigt att bolla invanda saker med någon utomstående.



Bollträning i hetta. Bland tvätten som väntar på att vikas. 



söndag 5 juli 2015

Hur man tar sig en icke-särskilt-yogisk dag

1. Man bestämmer sig i god för att besöka den stora flyguppvisningen på flygflottiljen. Skoj tycker alla!

2. Inför den stora dagen har man handlat och förberett till picknickmaten.

3. På morgonen vaknar man, jättestressad över allt som ska fixas innan man ska iväg (ja, man har ju bebis som ska med och det är typ årets varmaste dag=lite extra fix).

4. Man hoppar över morgonmeditationen för att spara 5 minuter. (Note to self: dumt)

5. Man fräser, stressar ännu mer och smittar av sig på de andra. Store sonen vill inte följa med då han har hört kompisens mamma säga att det kommer bli en varm, jobbig dag med mycket folk. Man peppar (tvingar) honom att följa med. Det ska ju bli skoj.

6. Man skyndar sig så mycket att man får sitta och vänta 1,5 timme när bebisen bestämmer sig för att sova extra länge just den här dagen. Under tiden stressar man inombords för att man borde komma iväg.

7. Man kommer iväg och suckar lite extra när maken säger att han behöver ta ut pengar innan man åker.

8. Man kör iväg för att hinna till den största flygshowen, men sätter i halsen när man inser att köerna är de längsta och mest stillastående man sett i hela sitt liv. Och då är det en mil kvar. Och man läser på facebook att folk har suttit i kö i flera timmar. Efter 45 minuter rusar hjärtat. Och bebisen börjar tröttna i baksätet. Och alla är lunchhungriga.

9. Man kör ur kön, vänder och hittar ett fint ställe där maten kan inmundigas. Man äter jättesnabbt i 40 graders värme utan skugga, orolig för att bebisen ska få solsting.

10. Man får ny energi, gör ett nytt försök, tar en annan väg, köar en stund, men är ändå på väg in på området. Liksom 50000 andra. Man börjar känna att det där med flyguppvisning kanske inte var en sån bra idé i alla fall. Människor över allt. Högt ljud (note to self: det är det på flyguppvisninger). Köer in.  Kö till vattnet. Kö till glassen. Kö till allt och jättevarmt.

11. Man beslutar att efter en liten stund åka hemåt innan alla 50000 ska bege sig. Kö för att hämta bilen, kö ut. Nu börjar samtliga i utflyktsgänget få lågt blodsocker och behöver mellanmål. Bebisen skriker högljutt.

12. Man inser att vi måste få något i sig och kör till närmaste lantcafe där man springer in och nästan skriker ut sin beställning: smörgåsar, paj, glass, vad som helst, bara vi får mat. Man äter under tystnad och beger sig hemåt.

13. Alla sover en stund när man kommer hem.

14. Alla är lika hungriga, matta, arga och behöver middag väldigt snabbt. Man bestämmer sig för att aldrig åka på utflykt igen. Man bestämmer sig för att hålla sig inne vid ac:n under de varmaste dagarna. Man bestämmer sig för att aldrig, aldrig, aldrig prioritera bort de 5 minuterna av morgonmeditation igen.

15. Man skriver ner sina erfarenheter så att man kan gå tillbaka och titta när man känner för att göra likadant igen.

16. Man tar nya tag. Ny dag. Nya möjligheter. Morgonmeditation och en helt härlig, vanlig dag utan utflykt.


måndag 29 juni 2015

Att mista en vän

Livet är förunderligt. Höga berg och djupa dalar och man vet aldrig vad som finns runt nästa hörn. Det är ju lite tjusningen med livet på något sätt, i alla fall oftast, och man kan egentligen bara hänga med.

Och från skrattfest till gråtkalas gick det på två dagar. Det är livets gång, men lika tungt ändå. Fine, rolige, brune hundkompisen Walter är borta och det är så tomt hemma. Inga höga snarkningar hörs från hundsängen, det är inget nytt slajm nånstans och inga stora tassar som vandrar runt hemma. Inga pussar, inget gos i sängen, inget tiggande vid bordet, bara tomt. 

Baksidan med kärlek är det tunga när den rycks bort, sådär så att man lovar och svär att man aldrig ska utsätta sig för det igen. Att älska någon är att öppna hjärtat och riskera att bli sårad. Och man vet ju med djur att det inte är för alltid, men det är lika jobbigt ändå när dagen kommer då det är dags.

Och det blir en bra påminnelse att faktiskt leva varje dag för man vet inte vad som finns runt kröken. En påminnelse att kramas och vara där både fysiskt och mentalt. Tänka på vad som betyder något och ta sig tid för det. Inte stressa runt med en massa oviktigt. Kramas, pussas, mys, prata, uppskatta dem ni har omkring er. Man vet aldrig vad som händer och det är jobbigt att mista en vän.