Jag som har längtat så länge efter nya utmaningar borde ha förstått att man ska vara försiktig med att önska, för det man önskar brukar komma till en. Bara inte exakt som man föreställt sig. Jag fick utmaning som hette duga och har verkligen tappat fotfästet. Jag tvivlar på mig själv, vad jag kan, på om uppdraget är rätt för mig, rätt för mig nu med en bebis och om jag vill utsätta mig för detta stora. En liten livskris är det nog faktiskt. Med potential till stor utveckling, om jag orkar och vill.
Jag bär med mig jobbet alla dygnets vakna minutrar och kan inte slå det ifrån mig. Livsöden, ansikten, rutiner, människor och inte minst mina egna och andras förväntningar på det jag gör. Jag har lagt bort allt annat i livet än jobb och familj och det är ett måste fast jag inte vill ha det så resten av hösten.
Jag försöker att ta en dag i taget. Sätta ena foten framför den andra och se vart jag kommer. Ser om jag vill fortsätta gå den här oupptrampade stigen. Det är spännande att vara den som går först på en sån stig men också snårigt, speciellt utan bra redskap.
Jo, hjärtat är lite tungt idag. Imorgon kan vara euforisk som igår, men det går minst sagt upp och ned. Jag försöker lyssna inåt vad magkänslan säger till mig. Kanske har någon av er någon klok tanke eller bara lite kärlek att dela med er av till mig, ute i en liten, liten jolle på ett stort, stort hav.
Här kommer massor med kramar och kärlek. Du är så stark och lysande, även om du inte kan se det. Tänker på en yogaövning med Kristina Kumlin som heter move on, hoppas du kan se den här: http://kristinakumlin.com/category/video/kriya/
SvaraRaderaTänker att det är skönt med ett redskap så du kan skaka av dig allt när du kommer hem och bara vara i bäbisbubblan. Stor kram igen♥
❤️ Tack, det betyder jättemycket. Idag ska jag prova din yogaövning, behöver alla redskap jag kan få. KRAM!
RaderaÅh Lotta, dina ord väcker liv i egna gamla minnen från tidigare jobb. Jag tror dock inte att det går att jämföra med detta. Jag är inte heller rätt person att ge dig några kloka råd (det är nog inte vad du behöver heller) eftersom jag själv så lätt ger upp vid mötet med stora motgångar och när utmaningen är alltför stor.
SvaraRaderaJag vet ju hur mycket du sett fram emot det här och tänker att allt det nya såklart blir kaotiskt så här i början. I sinom tid vänder det och du känner dig mer säker och trygg i det du gör. Åtminstone hoppas jag det, för din skull!
Det jag kan ge dig är i alla fall en stor bunt med kramar och kärlek! Tänker på dig! <3
Jag är ju också en som brukar ge upp. Just nu vet jag inte om det är för svårt eller om jag inte känner glädje i själva jobbet (ungefär samma känsla). Tack snälla du för pepp, jag uppskattar det ❤️ Kram!
RaderaKärlek och kraft i stora lass! Ingen säger att det ska vara enkelt och det är det inte för någon när man börjar på nya utmaningar vad de än består av. Du är inte ensam om att känna som du gör, tror vi alla varit där du ärnågon gång. Andas djupt och fråga dig själv vad som är det värsta som kan hända just nu. Det brukar lätta lite. Ta fram den där energin du har, prioritera, first thing first. Du kan! Försök stäng ute jobbet när du inte är där. Lilleman bordevara perfektför det. ❤️️
SvaraRaderaVet du, igår när jag läste vad du skrev plockade jag fram det där. First things first, jag kan, prioritera. Tvingade mig själv att stänga av när jag cyklade hem, och det gick bättre då. Jag kan. Tack❤️ och kram!
RaderaLotta. Jag tror att du är precis rätt person på rätt plats nu. För ditt jobbs skull alltså. De du möter behöver nog möta en sådan varm och omtänksam och klok person som just du. Sedan får det ju förstås inte ta allt annat ifrån dig men tänk på att det är nytt och det tar tid att hitta nya rutiner och vad som funkar och inte. Men du måste försöka släppa tankarna på jobbet och dess öden, annars äter det upp dig. När du går hem, går du hem. Punkt. Och kraven också. Du är så himla bra! Kram
SvaraRaderaÅh, Emma, det är som bomull för hjärtat att läsa vad du skriver. Tänk om jag är rätt person på rätt plats, har inte tänkt på det så. Ska försöka släppa kraven, för det är omänskligt att klara allt det här på ingen tid. Tack fina❤️
RaderaInte tänk om... Du ÄR rätt person på rätt plats. Jag är övertygad. <3
RaderaDet finns en berättelse som kallas "Fjärilen" som jag brukar tänka på när något är kämpigt:
SvaraRaderaEn man hittade en gång en kokong, en plats där fjärilen precis hade påbörjat den mödosamma kampen för att göra sig fri. Mannen satt fascinerad och betraktade detta naturens drama i flera timmar. Men det gick ett bra tag och ingenting hände på en lång, lång stund.
Det verkade som att fjärilen inte hade några krafter kvar och att den omöjligt skulle kunna ta sig igenom den sista biten av kokongen. Mannen som studerade fjärilen ville så hemskt gärna hjälpa den kämpande fjärilen, så han gick och klippte försiktigt upp den sista delen i kokongen som just hindrade fjärilen. Nu var fjärilen fri och kunde enkelt frigöra sig.
Men dess kropp var svullen och vingarna små och skrumpna. Mannen väntade och väntade därför på att få se vingarna bli större så att de kunde bära kroppen och fjärilen flyga iväg. Men så skedde inte. Fjärilen fortsatte att kravla på marken.
Mannen hade tydligen inte förstått att kampen i kokongen var nödvändig för fjärilen. Genom kämpa så skulle vingarna växa sig starka så att fjärilen var redo att flyga när den blev fri.
Ibland önskar vi kunde gå genom livet helt utan att möta några svårigheter, men ett liv utan kamp skulle göra oss handikappade. Vi skulle aldrig bli så starka som vi kunde ha blivit och vi skulle då aldrig heller kunna flyga." Författare: okänd.
kramar till dig och glöm inte att jorda dig med ex skogspromenader
Åh, den påminnelsen behövde jag. Jag brukar tänka på den berättelsen ibland när det gäller mina barn (att inte alltid hjälpa dem även ifall det verkar jobbigt, man behöver möta motståndet också) men har aldrig tänkt på det till mig själv. Men det hjälper helt klart. Skogspromenader, ja, självklart, det har jag tappat bort senaste veckorna, men oj så viktigt. Tack och kram!
SvaraRaderaVi tänker på dig hela tiden, du är fantastisk för detta uppdrag! Men man får tvivla ibland! Kram M+P
SvaraRaderaVi saknar er med! Ah, jag vet inte om jag är så fantastisk egentligen för detta... Men jag gör mitt bästa varje dag, mer kan jag inte göra. Kram på er!!
SvaraRaderaSå länge du känner att det ger mer än det tar så kör. Jag tror också att släppa på kraven hade varit super, fast jag vet att det är lättare sagt än gjort. Häng på Johannas yoga så ska du se att det ordnar sig. :) Stor KRAM!
SvaraRadera