Rädd om mig

Det är lite radiotystnad här just nu. Jo, det var ju nytt jobb, ja. Jättespännande, roligt och utmanande. Massor av jobb med att starta upp en ny enhet på en ny skola, jag tror inte att jag hade förstått vidden av det. När det dessutom är något jag aldrig tidigare gjort så blir det ännu större utmaning. Drygt 40 nya kollegor att lära känna. En uppstart i två dygn i härlig kustmiljö men som en mardröm för en sån som jag; att vara på helspänn i ny miljö, med nya personer, alla tentakler ute hela tiden och inga vilopauser att kunna gå undan. Sova tillsammans många, med såna man inte känner.

Huvudet har varit igång lite väl mycket den här veckan och jag har varit tvungen att stänga av allt runt omkring mig. Har fått plocka fram allt jag har i min verktygslåda för att ta mig igenom det, och jag har undrat om jag egentligen skrev förra inlägget som en påminnelse till mig själv, utan att veta om det då. Jag har fått vara supernoga med min tid, med min sömn, med att avgränsa. Att åka hem och vara med familjen, även med huvudet närvarande. Att välja bort träning den här veckan, men att prioritera meditationen varje dag. Att strunta i all input, inte läsa bloggar eller blogga, knappt ens maila, sms:a eller ringa. Och jag känner mig hyfsat ok men behöver vara rädd om mig själv hela hösten för att klara det här.

Jag har också märkt hur jag har förändrats. Nu arbetar jag med två kollegor som jag jobbade ihop med för många år sedan. Och jag tänker mycket på att jag är en helt annan person idag än då. Jag har känt mig väldigt säker i min yrkesroll på ett sätt jag inte känt tidigare. Jag har sagt ifrån till mina nya chefer både en och två gånger när det gäller den tuffa uppstarten av den nya enheten och känt att min erfarenhet verkligen tas till vara och lyssnas på. Jag är ingen gröngöling längre utan en viktigt person. Och jag har känt mig lätt, glad och social med mina nya kollegor, jag som brukar tycka det är svårt att vara den där pratsamma. Det är högt i tak på nya jobbet och en positiv stämning och jag älskar det. Första dagen på kursgården startade med en runda runt i rummet, ni vet, stå upp, säga sitt namn och en sak som varit bra under sommaren. Något jag har typ dött av tidigare, eller i alla fall blivit så nervös att rösten spruckit och jag har flämtat av nervositet. Och nu, fast jag var nästan sist runt och ny i gänget, inte en hjärtklappning. Va!?

Hade det inte varit för att min man är föräldraledig och jag känner att jag kan satsa helhjärtat just nu, skulle jag nog dragit öronen åt mig. Och hade det inte varit för att själva jobbet som jag kommer att göra, känns så viktigt, hade jag sagt upp mig på stört. För er som inte vet håller jag på att starta upp en ny högstadiegrupp för mottagande av nyanlända till Sverige, som så småningom ska slussas ut till riktiga klasser.

På bara några dagar har jag träffat ett gäng små, fina människor som varit med om saker som man inte ska vara med om. Jag blir ödmjuk inför livet och inser att vi inte har en aning om hur människor som kommer hit har haft det. Hur bra jag har det, hur priviligierad jag och mina barn är. Det är därför jag gör detta, därför jag sliter just nu. För jag vill vara med och göra skolgången bra för de här tonåringarna som kommit till Sverige, en del med sina föräldrar och en del alldeles på egen hand. Det är en hisnande tanke, att ens barn skulle ta sig på egen hand från en del av världen till en annan, och hur illa det nog är när man kommer dithän. Och här är jag, och får privilegiet att ta hand om dessa modiga barn, som bara drömmer om att lära sig en massa saker.

Det blir en höst av hårt arbete, säkert av tårar, men främst av stora och nya erfarenheter, för detta är inget jag kan, inget jag gjort tidigare. Som jag behövde det! Jag behövde våga, behövde det nya och okända, behövde göra något viktigt! Det blir en höst med noggranna rutiner, och att verkligen bara välja russinen ur kakan, att bara göra det som ger energi, och strunta i det andra. Har redan tackat nej till både kräftskiva och bröllop, men den här hösten är jag rädd om mig. Träning blir det, så klart. Lugn och natur. Meditation och yoga, dag ut och dag in. Tacksam för mitt fina liv och den här möjligheten.