Att suga ut det sista

Jag ligger lågt. Myser, njuter, umgås, hänger och lever. Känner varken leda eller tristess eller ångest över att sommaren går mot sitt slut. Den har varit jättebra! Kanske den bästa sommaren, utan att vi har gjort något speciellt. Eller kanske just därför. Trots väder, eller kanske just därför. Kanske för att jag inte behövde komma ner i varv efter skolavslutningen utan redan var nere i varv. Kanske för att jag låtit varje morgonmeditation har styra min dag. Vilken kraft det ligger i det!

Det har varit yoga och meditation varje morgon och så en massa rörelse. Inte ett enda bad har det blivit och inte har vi ätit ute på altanen så himla mycket men vi har haft en massa tid tillsammans. Varit en del i skogen. Tagit cykelturer, lagat mat ihop. Små tänder har kommit, nån har lärt sig att gå. Nån dejt har det blivit och jag har tagit igen tid med kompisar jag inte hunnit träffa på ett tag. Och just det ja, fyllt fyrtio.

Nu har jag varit hemma i tio månader och på måndag börjar jag jobba igen, på mitt nya jobb. Förra veckan kände jag hur det började spira i mig, ni vet så där så man får tusen idéer och vill börja pronto. Jag har läst på, googlat, tagit hjälp, diskuterat, antecknat och beställt saker som vi kommer att behöva första veckorna på jobbet. Jag kastar mig huvudstupa in i det nya okända som jag egentligen inte vet något om, men jag är sugen på att testa och ge allt jag har. Det känns spännande, mycket utmanande och precis vad jag behöver efter åren i elände på jobbet.

Vi brakstartar på måndag klockan 07 med avresa till kursgård, och hur det känns för en sån som mig (ni vet, introvert och så) behöver vi ju inte gå in närmare på men låt säga att det inte är det jag ser fram emot allra mest. Åka iväg med ett fyrtiotal människor jag inte känner och dela rum med någon jag aldrig träffat. Diskutera i smågrupper, tvärgrupper och sen redovisa. Jag tar ett djupt andetag och tänker att två dygn går ju fort. Och sen, sen får jag börja med det jag verkligen gillar.

Nu är det ju lite kvar innan dess och det är så härligt. Jag njuter in i det sista med vetskapen om att jag gjort mitt allra bästa på den här föräldraledigheten. Jag har verkligen njutit av alla småstunder och varit närvarande i livet, jag skulle inte göra något annorlunda. Och nu bara vi är tillsammans och cocoonar oss lite till.

Jo, jag sydde en Mei Tai-sjal också, på en timme. Är mäkta stolt faktiskt! Och någon verkar trivas excellent i den.