Vänskap and stuff

Länge, länge har jag funderat fram och tillbaka på vänskap. Har velat skriva om det men ändå inte, för det är personligt och kan bli lite privat och de tankar jag har är sånt man inte pratar om. Men så resonerar jag så att här i min blogg brukar saker klarna när jag skrivit dem, de blir inte så stora när jag satt ord på dem och lyft ut dem i ljuset. Och när jag läste om vänskap hos Minaträningstajts så började jag omedvetet fnula på att skriva om det. För då förstod jag att många tänker på det här, på många olika sätt. Att det där med vänner inte alltid är självklart och lätt, det är inte bara hos mig. Minaträningstajts-Jeanna använde uttrycket "dåligt vänskapssjälvförtroende", och det har jag med, det är huvudet på spiken.

Jag har ett stort behov av att vara själv, tanka tid och tystnad och välja när jag vill umgås. Vill gärna träffa en vän i taget eller en liten grupp med såna jag kan vara mig själv med. Stora grupper tycker jag är obehagligt, jag vet inte hur jag ska bete mig och det slukar väldigt mycket av min energi. Jag är en trogen vän men om jag blir sårad vill jag inte vara med och tackar för mig (försvinner ljudlöst eftersom jag är rädd för att säga ifrån). Jag har svårt att förstå mig på "spel" och vill ha vänner som kör med raka rör, som jag vet var jag har. Annars kan det kvitta. Senaste åren när jag gjort en del förändringar i livet, har jag också valt bort en del vänner som jag inte mådde så bra av.

Jag har en skön, brokig liten samling vänner. Någon från tidig barndom där vi kan ta upp där vi slutade mitt i natten om det vore så. Ett litet gäng från en tidigare arbetsplats, jag kan vara som jag är med dem, behöver inte klä upp mig eller förställa mig. Ett par vänner att prata ut med och promenera med. Några som jag håller kontakt med, någon jag kan yoga eller träna med. Några nya, fina som jag fått kontakt med via bloggen, kontakter jag är jätteglad för. Någon eller några kommer jag förhoppningsvis att träffa och andra inte, men internet är fantastiskt för en sån som jag.

Jag har haft som mål under året som gått att våga fråga om någon trevlig människa jag träffat vill ta en fika eller promenera, för det inser jag ju att jag också behöver ta första steget ibland. Det har gått ganska bra, jag har varit lite modigare än vanligt och har provat både med och utan framgång, men på facebook tycker jag det har varit tufft. Jag har gjort några vänförfrågningar som inte har bekräftats, ni vet såna trevliga typer jag pratar mycket med på jobbet och så. Alltså inte tjejen i kassan på ica eller så. Och det här tar så mycket energi av mig, att fundera på varför de inte vill, och jag hamnar i en nedåtgående tankespiral. Jag ifrågasätter mig själv som vän, och som person, och det är inte särskilt upplyftande. Jag jämför, och det vet ju alla att det inte är någon bra lösning, och note to self: facebook är ju inte den riktiga världen.

När man är introvert på ett sätt som som jag är, så gillar man att tänka och skriva. De talade orden kommer inte lika lätt, men visst har jag också ett behov av att höras ibland. Kanske speciellt i svårare stunder som jag varit i nu ett tag. Och kanske är det så att många av mina vänner är raka motsatsen, och jag har gått många pratpromenader och lyssnat och lyssnat. Och hört den andra be om ursäkt när hon kommit fram för att hon nu har pratat hela rundan igen. Det har hänt många gånger genom åren och det är svårt att hitta balansen så båda blir sedda och hörda.

Vissa dagar saknar jag den där vardagskompisen väldigt mycket. Den man kan ringa och bara fråga något. Skicka ett sms bara för att. Ta en fika utan att vi båda behöver boka in det långt i förväg. Komma över och bara hänga eller ta ett glas vin fast det är vardag och stökigt hemma. Långa samtal om livet. Den vännen finns inte i mitt liv. Ännu. Och i alla nya sammanhang; på öppna förskolan, på nya jobbet, i den nya föreningen eller vad det kan vara, tänker jag "Kanske är det hon" (är lite stereotyp här och tänker inte så om killar jag träffar). Men sen kommer jag inte längre, vet inte hur man gör, vågar inte misslyckas. Kanske är jag rädd för att vara eller verka desperat.

Och när jag tänker alldeles för mycket på det här så önskar jag ju att jag var så där härlig, spontan och sprudlande som jag inte är, så att alla gillade mig och jag hade 500 vänner på facebook. Fick spontana telefonsamtal "bara för att prata lite". Kunde ha haft en 40-årsfest med många gäster. Men så kommer jag på att jag ju skulle tycka det var riktigt jobbigt med en stor fest och telefonsamtal jag inte förstår mig på. Och jag vill ju vara själv rätt mycket och umgås på mina villkor, det vet jag ju. Så det finns ju en anledning att jag har det som jag har det. Och varför jag då inte kan vara nöjd, det är ju konstigt.

Jag är ju den jag är, och jag försöker att gilla det. Gilla mig. Men de här kringelikrokiga tankarna är inget bra. Jag vill så gärna släppa oron för att vara annorlunda, för att inte passa in, för att inte duga, för att inte vara accepterad. För dåligt vänskapssjälvförtroende. Och det är klart att det är svårt för andra att gilla mig om jag själv inte gör det. Ja, ni hör, det här är komplext för mig. Jag skulle helst vilja sluta tänka och bara gå rakryggad, stolt och nöjd genom livet. Over and out.

Det har varit en vecka med regnbågar. Känns som om det kanske betyder något.