Fritt ur hjärtat

Det är höga berg och djupa dalar på jobbet. Gråt och skratt om vartannat. Jag vill både säga upp mig och vara där för alltid.

Att vara med eleverna är något av det roligaste jag gjort. Jag ser utveckling som går så fort, som man inte ser hos svenska elever. Lampor tänds hela tiden, ni vet när ljuset går upp. Jag ser en otrolig vilja att kämpa och lära sig och drivkraften att komma till en riktig klass, med svenska elever är så stark. Vi jobbar som i en frizon, där vi hux flux kan ge oss ut på utflykt, därför att vi pratade om vad en utflykt är. Vi kan gå upp i vattentornet för att någon undrade vad det där höga var. Vi äter kanelbullar. Vi pratar om fritid och vad som är roligt att göra, och nästan ingen förstår: vad då fritid, vad då roligt? Att sen få lön för mödan och se innerliga skratt för första gången på tre veckor. Det är fantastiskt. Unga utan föräldrar eller med trauman i bagaget, som skrattar trots allt, på utflykt med oss. Vi ser Pippi Långstrump och det dånar av skratt i rummet när hon inte gör som man ska.

Det finns baksidor också. Bara för att man kommit till Sverige blir inte allt bra. Man kanske har tagit sig hela vägen ensam från Afghanistan, till fots och liftat. En lång och farlig väg ensam, har ni sett på kartan hur långt det faktiskt är? Och när man kommer fram till säkra Sverige, då blir man trakasserad, hotad och vågar inte gå ut. Folk som försöker köra över en när man går över övergångsstället vid grönt. Svenskar som inte vill ha en här. Motsättningar mellan folkgrupper. Gnistor som slocknar. Det är inte klokt. Kan man inte bara få vara säker här? Det gör mig så ont.

Och så mina dilemman jag inte var beredd på. Det svåraste i mitt nya jobb. Att ses som ett hot, som kommer med en förändring. Strunt samma att någon annan, högt uppe i Sverige, har bestämt att vi ska ta emot barnen, att de ska få gå i skola. Säkert tycker många att det är bra att vi tar emot, bara det inte drabbar en själv, att de är någon annanstans. Utan att för den sakens skull vara rasister. Men när det ska in en elev i någon annans klass och klassrum, då kan det bli jobbigt. Och jag blir ansiktet för förändingen. En del hälsar inte när jag kommer på morgonen. Samma personer ställer mig till svars inför alla när jag äter lunch eller i korridoren på min rast. Man motarbetar i det tysta, svarar inte på mail.  Absolut inte alla, men tillräckligt många. Det här hade jag inte räknat med, och är anledningen till att jag inte vill fortsätta. Vuxna människor.

Men vet ni, jag längtar efter att det ska komma en massa nya unga, de som är på väg hit nu. Jag hoppas de kommer till mitt klassrum, så att de kan få känna lite normalitet, lite struktur och lite vanligt liv inanför klassrummets väggar. Det är så mycket elände nu att det behöver vara lite bra. Jag är så otroligt ledsen över hur människor behandlas och hur det kommer att bli. Ledsen över alla människoöden, både de som är kvar i sina länder, de som flyr och de som kommit hit men ändå inte tillhör. Vill kunna göra mer, vem vill inte det? Önskar att världen var ett varmare ställe och skäms för att vara europé.

Varje morgon tänker jag att jag bor på världens vackraste plats. Älven som ser olika ut varje dag, den ena vackrare än den andra. Tänk vilken tur just jag fick.