Att mista en vän

Livet är förunderligt. Höga berg och djupa dalar och man vet aldrig vad som finns runt nästa hörn. Det är ju lite tjusningen med livet på något sätt, i alla fall oftast, och man kan egentligen bara hänga med.

Och från skrattfest till gråtkalas gick det på två dagar. Det är livets gång, men lika tungt ändå. Fine, rolige, brune hundkompisen Walter är borta och det är så tomt hemma. Inga höga snarkningar hörs från hundsängen, det är inget nytt slajm nånstans och inga stora tassar som vandrar runt hemma. Inga pussar, inget gos i sängen, inget tiggande vid bordet, bara tomt. 

Baksidan med kärlek är det tunga när den rycks bort, sådär så att man lovar och svär att man aldrig ska utsätta sig för det igen. Att älska någon är att öppna hjärtat och riskera att bli sårad. Och man vet ju med djur att det inte är för alltid, men det är lika jobbigt ändå när dagen kommer då det är dags.

Och det blir en bra påminnelse att faktiskt leva varje dag för man vet inte vad som finns runt kröken. En påminnelse att kramas och vara där både fysiskt och mentalt. Tänka på vad som betyder något och ta sig tid för det. Inte stressa runt med en massa oviktigt. Kramas, pussas, mys, prata, uppskatta dem ni har omkring er. Man vet aldrig vad som händer och det är jobbigt att mista en vän.