Jag har ju lärt mig så mycket bra senaste åren; att bara tänka på en sak i taget, att andas djupt, att bara hänga med och inte kämpa emot, att säga nej till sånt jag inte måste och plocka bort allt onödigt. Jag vet att ju mer jag försöker få kontroll på läget, desto värre blir det. Och att det jag fokuserar på får jag mer av. Allt det där vet jag. Och det är lätt att tänka smart när man är på rätt sida av stressberget, men nu är jag på andra och vill mest bara skrika och sparka. Jag vill ju njuta av att vara föräldraledig, vill njuta av juni, och i stället är det precis tvärtom.
Och mitt i allt det här försvinner en 17-årig flicka i vår lilla stad, från cafet där jag var och fikade några dagar innan, och oron är med mig precis hela tiden. Förmodligen är hon bortförd. Det ger perspektiv så klart, för det går inte att föreställa sig hur familjen har det, hur hon har det. Jag tänker på det hela tiden.
Och även om jag längtar tills efter midsommar så är det svårt för en sån som mig att njuta av hemester. Nu under våren har vi skjutit upp en massa saker här hemma för att prioritera livet. Men när jag är hemma och är ledig så ser jag allt det där som vi aldrig gjorde och som nån gång behöver tas hand om.
Så. Nu har jag spytt lite och särskilt synd är det inte om mig, inte om man sätter det lite i perspektiv. Så jag ger mig själv en hemmahjältemedalj för att jag kommer att fixa även det här. Och vet ni, jag tror jag ska unna mig en belöning när allt lagt sig. Det känns helt rätt med en halvdag på stan och en halvdag på spa. Det får bli min morot.
Jo men det gäller ju att prioritera. Ta fåniga kort på sig själv och så.
Men det blir ju inte roligare än man gör det.
Fina fåniga kort♥. Ja det är så otäckt med hon som försvunnit. Min dotter är ju sjutton och jobbar på en restaurang ibland på helgerna. I helgen fick hon cykla hem (vid tio) för mannen & jag tog ett glas vin. Tänk om det hade hänt något sånt då, det hade man aldrig förlåtit sig. Man vill bara vara som en stor hönsmamma. Stackars den familjen, gör ont i hjärtat. Ja man får gnälla och jag minns hur det var att bära omkring på snorig bäbis och bara längta egentid och drömma om att åka på spa...Stor styrkekram
SvaraRaderaUsch, ja, man tänker Tänk om... hela tiden, det är så fruktansvärt alltihopa.
RaderaOch för mig känns allt lite bättre idag. Kram <3
Åh, gnäll, oro, rädslor och olika nyanser av mörker, det måste få komma ut. Det går liksom inte att kapsla in. Skitviktigt att ventilera och prata ut, skriva av sig. Låta det mänskliga i en få vara precis som det är. Kram och kram igen!
SvaraRaderaPS. Helt klart värd varje medalj! ;) DS.
Nu är det ute :-) och så kom världens bästa make hem och styrde upp allt och åkte senare till jobbet idag så jag fick träna imorse, allt känns bättre. Förutom försvunna flickan, då.
RaderaTack för dina ord, kändes jätteskönt! Kram <3
Jag vet, jag tänker också på flickan hela tiden. Och hennes familj.
SvaraRaderaVisst är det galet mycket så här i början av juni men snart blir det lugnare. Man får försöka fokusera på det och ta en sak i taget.
Kram <3
Idag! Idag har vi passerat och bockat av precis ALLT! Nu känns det bara så härligt. Och imorgon ska jag få mig en dag på stan -lyx! Kram <3
RaderaJag är fortfarande lyckligt ovetande om skolavslutningar mm men jag känner igen det där med allt som en borde ta hand om här hemma, och faktiskt vill gör om delbara funnits mer energi och fler timmar på dygnet. Det blir ju extra tydligt när en spenderar mycket tid hemma. Samtidigt är prioriteringen lätt när alternativet är att umgås med sin familj. Andas och ta en sak i taget så fixar du/ni det galant. Kram!
SvaraRaderaDet är helt galet med alla uppvisningar och avslutningar, och då har vi ändå bara ett barn i den åldern... Men vi tog en i taget och sista var idag och nu är racet över för i år. Ska fundera över en strategi för nästa för att inte gå under... Kram!
Radera