Fortsättning följer

Ja, men jag var nog inte färdig med förra inlägget. Har fortsatt tänka mycket kring det jag skrev, eller jag har tänkt väldigt mycket de senaste veckorna på det här med olika personlighetstyper.  Det gnager i mig och jag vet inte om det har med att jag ska börja nytt jobb om ett par veckor eller vad det är.

Flera gånger under mitt yrkesliv har jag varit med och gjort personlighetstest på olika sätt. Det har varit vad man är för färg (röd, gul, grön eller blå) och andra typer av tester. Jag har länge suttit i ledningsgruppen i mitt arbetslag och då fått gå djupare i testen och själv lett liknande saker i arbetslaget.

För mig är det helt enkelt så att vi alla är väldigt olika, och att alla behövs på en arbetsplats. Vi har olika behov och sätt att fungera ihop på jobbet. Till exempel hur man agerar under möten, hur och vad man säger och hur man samspelar med varandra. Det är jättebra, tycker jag, att veta om hur de andra fungerar och lyfta det i arbetsgruppen så att alla kommer fram och kan känna sig sedda och lika viktiga.

Men. Det som jag tror skaver i mig är att det (i alla fall i min yrkesgrupp) är mer ok att vara vissa typer av människor, kanske för att många inom lärarkåren är lite likadana eftersom man står inför grupper och pratar varje dag. Många lärare är den mer öppna, pratsamma och sociala typen, men såklart inte alla. Och det blir inte alltid att man ser och lyfter varandras styrkor utan måste påtala om någon (jag) inte följer normen.

När jag satt på en utbildning med ledningsgruppen för många år sedan skulle vi testas vilken färg vi var. De allra flesta i gruppen var utpräglat gula (pratsamma, sociala men kan uppfattas egenkära), chefen röd (målfokuserade, handlingskraftiga men kan uppfattas som krävande) och jag och en tjej till var blå (logiska, systematiska men kan uppfattas som känslokalla). Ingen var grön (lojal, empatisk men kan uppfattas som förändringsobenägna). När vi gick igenom blå utbrast en av de gula tjejerna "Åh, herregud, vilken tur att jag inte är en sån hemsk!" Det har liksom följt med mig sedan dess. Är jag hemsk? På vilket sätt? Kan inte jag vara jag? Då måste jag alltså förställa mig. Jag måste bli som de andra. Måste bli bättre. 

Idag träffade jag en god vän. Vi pratade om att jag ska starta upp på mitt nya jobb snart och att det känns lite pirrigt att starta upp på kursgård när man är ny. "Berätta inte att du är blå då, du minns väl hur alla uppfattade dig då." Alltså som en vänlig uppmaning, men jag blev alldeles kall i magen. Jag som hade tänkt starta mitt nya jobb med att verkligen spela med öppna kort och inte försöka förställa mig till någon som jag verkligen inte är. Jag har ju kommit så långt sedan dess, tycker jag.

Men ändå gnager det, för jag är ju jag, med mina egenheter. Med min personlighetstyp, som jag vet är viktig på flera sätt på arbetsplatser som lärare. Det behövs struktur, logik och motvikt till allt prat ibland. Och jag tänker att det skönaste vore om ingen skulle behöva berätta för en sån som mig hur jag är (för det är sällan de berättar om mina härliga sidor). Kanske har det med var jag arbetar med att göra, kanske inte. Kanske skulle ingen reagera om jag arbetade med fler såna som var som jag, eller som låt säga hantverkare eller forskare. Eller där det var uttalat viktigt att man anställde många olika för att få dynamik.

Jag vet inte varför det känns så viktigt för mig att jag inte kan sluta tänka på det. Kanske för att jag är i processen att hitta och acceptera mig själv eller för att jag önskar att nästa arbetsplats blir bra för mig. Jo, visst är jag blå, introvert, högkänslig, blyg och en himla massa saker, men jag är också glad, rolig, påhittig, snäll, lojal, sportig, klok, effektiv, omtänksam, kreativ, och pålitlig. Om jag bara får vara det.