Taggig

Taggig och stickig, arg och frustrerad. Det är en sån dag idag. Irriterad och trött fast jag borde njuta av lovets första dag. Hummade åt sonens glada skratt hela morgonen, gick undan och stängde dörren. Knäppt. Vem kan vara sur på underbart barnaskratt, liksom?

Anade oråd när jag gick ner i källaren, tände lotuslyktan och skulle yoga. Kroppen ville inte. Huvudet ville inte. Alls! Körde ett par kortare pass lite halvhjärtat och gav mig istället ut i skogen. Men kroppen och huvudet ville inte här heller, och då förstod jag att något var tokigt. 

I öronen hade jag podcasten Motivationsmaskinen, avsnittet Mål overload-Det är ok med en paus. Jag har haft den redo några dagar, men inte lyssnat. Och precis där jag gick, och kände hela kroppen skrika stopp, hörde jag orden att man måste ibland vila från sitt mål, som en bil som måste pausa, tankas och servas. Och jag undrar det där med universum igen, det där om att saker och ting händer när man är redo. Det var så rätt, i precis den sekunden. Jag visste det själv undermedvetet men kunde inte formulera det själv.

Paus var ju det kroppen skrek efter. Fast den visade det genom  att sticka ut taggar, som jag inte riktigt kunde tolka. Jag behöver pausa på jobbet och i vardagen hemma, men jag behöver också pausa i mitt mål ibland, målet att hitta en ny livsrytm. 

Nu kan dagen fortsätta, fast i ett lugnare tempo. Acceptera, inte förändra.

Ingen kan pausa som en hund.