24 oktober

Okej, det gick inte att ropa hej än. Så klart. Allt gick så bra, och jag har verkligen berättat för alla att jag mår bra, allt går bra. Jag har kört på precis som vanligt på jobbet, haft möte med chefen och berättat att allt känns som vanligt. Så jag smög igång lite mer än jag hade planerat. Jobbade några timmar på kvällen hemma i tisdags. Bockade av en jättelång lista igår, i stället för de tre som är rimligt just nu, och stannade kvar en timme extra när jag ändå var igång. Det gav en enorm tillfredsställelse då, men igår kväll sa kroppen ifrån igen. När jag skulle gå och lägga mig kände jag mig yr och ostadig och tankarna började snurra. Svårt att somna, svårt att sova mer än ytlig sömn. Varningstecken. Jag blev övermodig och idag får jag sota för det, med påsar under ögonen och en oro i magen. Jag har ju läst om det, bakslagen, men tänkte inte att det kunde hända när man skulle "bara". Det skulle jag ju märka, trodde jag.

Jag behöver hålla rutinerna ett långt tag framöver. Måste ha fler pauser och kanske säga nej till saker även privat. Igår var det en underbar konsert där sonens klass sjöng tillsammans med en världskänd musiker, klart "man" måste gå, även om det innebar att jag inte vilade förrän 20.30. Eller? Just nu kanske jag måste sätta pauserna och vilan före allt annat, för annars kanske detta inte går, roliga saker eller inte.

När allt kändes så bra, tänkte jag åka med en kompis till Crossfit Skövde idag, på min lediga dag. Jag har ju inte tränat riktigt hårt på en dryg månad, och eftersom allt "var som vanligt" kändes det helt rätt. Men hon skulle jobba och kunde inte åka med. Var det universums sätt att säga till mig att det var ok att inte åka? Hur som helst kände jag en riktig lättnad, inte för att jag inte ville träna eller träffa henne, utan för att jag kunde fundera över vad jag egentligen ville göra med min dag. Min dyrbara torsdag.

När jag tittar i kalendern, är idag den enda tomma dagen på hela oktober. Jag har ingenstans jag måste vara, inget ärende att åka, ingen att träffa. Regnet öser ner och jag är trött i hela kroppen. Idag blir min egen underbara lustdag. Jag ska göra det kroppen känner för rakt av. Jag är rätt säker på att det blir ett yogapass och en promenad, men i övrigt, vem vet? Baka, bädda ner mig under en filt framför något dag-tv-program, läsa en massa bloggar eller läsa. Eller inget av det.

 

24 oktober-tom!

24 oktober-tom!

 

Det var kanske bra att detta hände, så jag fick mig en knäpp på näsan, en påminnelse om att jag bara tagit några små steg än. Det går inte så här fort, jag får inte bli övermodig. Det syns inte på mig men allt är inte som vanligt än, och det måste få ta tid.

 

Idag tänker jag ha den lataste, underbaraste dagen på länge, för i helgen väntar roliga saker igen. Världens underbaraste lilla kusin kommer, tillsammans med min syster som jag sällan träffar, och hennes man. Och då ska jag komma ihåg vad jag skrivit nu, och planera in vila också.

 

Ha en fin dag.