Ett steg fram

och två tillbaka. Så känns det idag. Och trots att jag visste att det skulle bli så känner jag mig oförberedd.

Allt har gått bra på jobbet idag, men jag orkar inte riktigt hela långa dagen. Jag är så trött. Jag glömmer elevernas namn. Jag ser lite suddigt. Jag orkar lektionerna men inte mer. Och utöver lektionerna är arbetsuppgifterna oändliga. Vad ska jag prioritera när allt måste göras nu, fort, helst igår, för någon annans öde hänger på att jag gör det? Och det är svårt för andra att förstå, när jag ser ut som vanligt. Hur ska de veta att jag inte är som vanligt, inte okej än. Och när ska jag förresten bli det?

Jag antar att det måste vara så här ett tag, men jag vill så gärna orka. Orka även när jag kommer hem till dem jag älskar. Orka tacka ja till träningsdejten i helgen. Orka sånt som ger energi, när jag vet att jag måste välja bort även sånt.

 Insikten och tröttheten knäckte mig lite. Så jag planerar för en bättre kväll, med bad med badbomb och sen Greys Anatomy under en filt. Kanske, kanske man kan få sig en fotmassage av någon speciell.