Att gå all in

Igår satt vi och pratade, maken och jag, om det här att det så lätt blir att man måste gå all in i allt. Att man måste nischa sig. Ha rätt prylar och kläder för sporten man utövar. Att man är en i gänget, köper hela konceptet liksom.

Han tränar och tävlar i crossfit, är jättebra på det. Crossfit var ju från början sporten för alla, en allroundträning som kunde anpassas för allas förutsättningar. Man kunde vara i garaget och träna, ute eller inne, och ha på sig sina vanliga urtvättade t-shirtar och shorts. Det är ju själva ursprunget. Men nu, redan efter bara några år, ska man VARA crossfit. Man ska ha rätt skor, kompressionsstrumpor, rätt shorts och tröja. Gärna en t-shirt från en box man besökt, i någon cool stad. Man ska svänga sig med alla termer och äta paleo, i alla fall om man håller sig på internet. Och det är ju inte alls crossfits tanke.

Likadant med mycket annat. Jag var tidigare en gymtjej som tränade och instruerade. Då var det det man gjorde, och man klädde sig därefter och levde därefter. Jazzbyxor, linne och rätt skor. Jag kunde alla termer och koder, åt rätt mat. Löpning är ju också en vetenskap, en kult. Läser man Runners World inser man att det inte bara är att snöra på sig skorna. Likadant med yoga, dans eller bollsporter. Det finns så många måsten, borden och koder inom alla sporter, och man måste alltid gå all in, känns det som. Leva hela paketet. Jag gissar att det är så här inom många sporter, även dem jag inte provat.

Men jag gillar inte riktigt det här. Jag tycker om tanken på att ibland känner jag för crossfit och ibland vill jag yoga. Jag kanske känner för att testa något nytt. Jag gillar att träna, punkt slut. Måste man nischa sig? Ofta får jag känslan att om man inte gör det, gör man det inte helt rätt. Men vad är rätt? Mina träningskläder ska passa för alla sporter, oavsett om jag vill springa backintervaller, träna ensam nere i vårt gym, eller åka till boxen. Jag älskar dans och jag gillar zumba. Ibland som nu promenerar och yogar jag bara. Konstig kombo kan tyckas, men sån är jag. Jag äter mat, punkt slut, mat jag mår bra av.

Vad jag vill komma fram till i mitt luddiga resonemang, är att för mig är träning och glädjen i det som är det viktiga. Träning som är rolig ger resultat. Jag har slösat bort allt för många år på att tvinga mig igenom planerade pass, men som känns helt fel och ger ångest. Träningsplaner som jag gjort upp för att nå ett visst resultat. Med åren har jag insett att jag inte måste välja, utan jag är allt det där, precis som i livet. Jag lever inte crossfit eller löpning utan jag tränar det ena eller det andra om det känns roligt. Och jag struntar i att hänga med i kulterna kring. Det syns inte på mig vilken sport jag håller på med, men jag är stark, hälsosam och vältränad ändå.

Det är ju en skön känsla när man passar in i "gänget" men tillfredsställelsen är större i det långa loppet om man hittar hem i sitt eget "gäng", hittar det paket som passar en själv, och står för det.

Eller?