Om att ta plats

Jag har med åren blivit en fegis, som tycker att det är bekvämast om man bara håller med. Om alla håller sams. Om ingen säger ifrån och ingen blir upprörd. Bara tanken på att någon kan tänkas tycka något annat än vad jag gör får mig att vrida och vända på varje tanke och ord och deras potentiella svar redan innan jag sagt, tänkt eller hört dem. Jag säger nästan aldrig ifrån. Jo, självklart hemma, där säger jag ifrån, eller vad säger du J? Men ni vet, på jobbet, eller om jag eller någon blir orättvist behandlad. Det är lättare att undvika en situation än att ta tag i den.

Så vad händer då? Om man gör så år efter år efter år och aldrig vågar vara besvärlig? Jo, man hamnar där jag är idag! Och jag inser att jag för min egen skull vill skapa nya regler för mig själv. För om jag blir en viktig person så måste jag ju få ta plats. Så det är ett av mina fokus just nu. 

Igår gjorde jag det ordentligt. Företagshälsan tyckte jag skulle "känna på det" (jobbet) på måndag. Gå dit och se om det gick. Hon tyckte verkligen det, mer än 10 gånger. Men hela min kropp skrek att jag inte är klar än, att jag behöver sova en hel natt och gråta lite till för att komma tillbaka med bättre förutsättningar, så jag ringde chefen och sa som det var. Förväntade mig orden "Du pallrar dig hit!" eller "Du får sparken!" Men möttes i stället av en förståelse av ett helt annat slag. Jag vet ju att jag har en toppenchef. Min oro hade varit det värsta och nu kunde jag ta helg med ett lugn i kroppen och veta att det blev rätt för mig. 

För några dagar sen var jag på väg ut i skogen med Walter och en pod redo i mobilen. Då kom mitt pratglada grannbarn och följde mig hela vägen till skogen. Trevligt, men det var inte vad jag kände för då. När det var dags att kliva in på spåret sa min mun "Nu vill jag gå ensam. Jag har lite att tänka på." Jag som brukar knyta näven i fickan och sen vara frustrerad efteråt. Så har jag aldrig sagt förut och jag var förvånad över mig själv. Började genast grubbla om han blivit arg eller kanske ledsen. Om han aldrig skulle vilja prata med mig igen. Men jag stoppade mig själv, gick vidare, och självklart var det ingen deal för honom. Han var tillbaka redan dagen därpå. 

Tack gode gud eller någon annan för att jag får chansen att förändra detta mönster. Det är SÅ dags! Dags att jag låter mig själv bli lika viktig som jag tycker att alla jag bryr mig om är. Klart jag får ta lika mycket plats. Jag måste bara träna lite till. Och sen kanske lite till.

Fredagkväll med utsikt över "det blommande berget".

Ibland undrar jag varför jag längtar mig bort över hela världen, när en sån här plats finns rakt framför näsan på mig jämt.