Jag kör faktiskt min bil

Syftar på Veronicas podcast och blogg där hon myntat uttrycket "Jag kör min bil". Satt på väg till Skövde och Spa Aqua Vitalis för min egodag. Då slog det mig på riktigt att det är ju faktiskt det jag gör nu, både bokstavligt och bildligt, kör min bil, för första gången på länge. Jag tog till och med ut den stora och fina av våra bilar, ur garaget, för att för första gången på länge, köra den. Jag cyklar och går annars överallt. Det var min dag, utan dåligt samvete. Jag är inget offer utan jag bestämmer och tar ut riktningen. Det är jag som bestämmer om jag ska gasa eller bromsa. Jag som bestämmer när det är dags att tanka och stanna och rasta. Både bokstavligt och bildligt brukar jag sällan stanna och rasta utan köra på, bara lite till, jag är ju snart framme. Och så är jag snart framme, men har kämpat på utan att njuta av resan.

Det är så lätt (för mig) att hamna i omständigheter, att det är någon annans fel, eller att det är synd om mig. Att andra har det lättare, att livet är orättvist. Men ändå, jag kör ju min bil. Eller är kapten på min egen skuta som jag läste någon annanstans igår. Jag vill inte behöva känna känslan när jag är i slutet av livet, att omständigheter bestämde hur mitt liv ska bli utan att jag aktivt valde hur det skulle se ut. Eller i alla fall att jag valde hur jag skulle förhålla mig till det som hände.