Mammaträning

Nu har träningen verkligen kommit igång. För att undvika RS-viruset har jag velat vänta med att ta med plutten till samlingar med andra människor under februari (vabruari) men när han passerade fyra månader och vi gick in i mars började jag lite smått. Och det är ju fantstiskt vilket utbud som öppnar sig, även i min lilla stad!

Jag har testat mamma-barnträning på en dansskola, där vi dansar till afrikanska och latinamerikanska rytmer, och tränar lite core och bäckenbotten. Mysigt och kul, men jag märkte att jag blev lite frustrerad av att vilja ta i lite mer.

På Friskis och svettis finns det både mamma-core-pass och två gånger i veckan träning i gymmet bara för oss föräldrar med pyttisar. Då stänger de av delar av gymmet och sänker belysningen och musiken, så att bebbarna kan vara med. Oftast är vi ensamma i gymmet eller så är det någon enstaka annan person där. Perfekt då man vill ta töntiga selfies av sig själv och avkomman. Han sitter i vagnen, kollar och skrattar, och när han tröttnar får han vara med och användas som vikt. Det går utmärkt att mata och byta bajsblöjor även i ett gym.

I min kommun finns också ett fin-fint träningsutbud, gratis för alla kommunanställda. När både jag och maken jobbar hinner jag nästan aldrig ta mig till något pass, men nu, nu öppnas fler möjligheter. Dessutom har vi fri tillgång till kommunhusets gym, som är perfekt utrustat med allt man kan tänkas behöva i form av maskiner och vikter bland annat. Och på dagen när jag är ledig, jobbar ju alla andra, så då kan jag och mini vara där. Sen är det ju fantastiskt roligt att ta med storis ner i vårt gym hemma och träna ihop. Det är härligt att verkligen se träningsglädjen när han får använda alla saker utan krav och han är jättenoga med tekniken med skivstång och hantlar.

Det allra bästa är ändå all tid ute med vagnen, sjalen eller selen. Det jag saknar mest när jag jobbar är möjligheten att vara ute dagtid och få mig lite dagsljus eller ta en promenad på lunchen. Nu riktigt vräker jag på och går, går och går. Det är det överlägset bästa sättet att ta sig fram när man bor hyfsat nära det mesta! Och nu när våren är här går jag mest och ler, ofta med min nya favorit i lurarna och så sjunger jag med för mig själv.

Det enda som sätter stopp är egentligen min kropp som fortfarande protesterar när det blir lite för mycket. Då får jag tänka att det är ok, att jag lovat mig själv att bygga upp kroppen på ett helt år. Detsamma gäller när jag ibland känner mig frustrerad över att kroppen inte ser ut som jag vill. Jo, så tänker jag titt som tätt, men jag kan oftast landa i att det ska få ta tid och att jag inte ska jämföra mig med andra.

Den största skillnaden i träning från förr är att jag har ändrat mitt tankesätt. Förr var träning egentid. Bara det i sig skapar stress och frustration. Nu ser jag träningen som en del av vardagen, där man får ta möjligheten när den ges, och visst man blir avbruten och det blir inte alltid (ok aldrig) som man tänkt sig, men det kan bli lika bra för det. Eller bättre. Definitivt mer spännande och roligt.

Mamma välter däck och jag poserar glatt på ett