Vi måste snacka om sociala medier

Jag var ju senare än senast med facebook. Hade ingen smartphone förrän för något år sedan. Instagram hajade jag ju för bara några månader sedan. Twitter? Nej, tror inte det.

Det var ju inte bara för att jag var trög som jag väntade med facebook. Visste redan innan min krasch att jag skulle tycka jämförelsen där skulle bli jobbig. Det här med hur många vänner man har, hur många likes man får, hur många som grattar på födelsedagen. Vad de andra gör för spännande saker. Och jag vill egentligen inte dela med mig så mycket av det privata på nätet. Jag skriver om en del på bloggen, personligt, men inte så mycket privat. Lägger sällan uppbilder på barnen och maken, och i så fall bara om de godkänner. Gillar inte tanken på att man fläker upp sitt privatliv på nätet, och att alla vet vad jag gör, var jag befinner mig. Men jag gick med, för det är ju ett riktigt bra sätt att vara delaktig i organisationer och aktiviteter. Få kontakt med företag, kolla öppettider, såna saker. Det jag använder allra mest är Köp och sälj-grupper, där jag köper jättemycket bra begagnat.

Men jag leker med tanken flera gånger i veckan att ta bort allt från facebook och radera mitt konto. För visst är det som jag befarade, och med Instagram likaså. Jag tycker det är riktigt jobbigt att jag inte kan sluta jämföra mig med alla andra där. I mitt "riktiga" liv har jag blivit bättre på att inte jämföra mig, men det är så attans svårt på nätet. Där står det ju svart på vitt hur många likes det är. Hur många som grattade mig, hur många som grattade den och den. Jag var så himla ledsen min senaste födelsedag då det inte kommit ett enda grattis långt in på dagen...tills jag upptäckte att jag inte slagit på visa min födelsedag. Ja, det är ju så larvigt alltihopa, men jag har svårt att hantera sånt. Och det finns absolut viktigare saker att lägga sin energi på, som de där barnen jag skrev om för ett tag sedan. Eller mina egna barn.

Såna som jag, introverta alltså, tycker ju också oftast att det är rätt smidigt att ha kontakt via nätet. Att ringa kan ibland vara lite jobbigt, och kontakt på nätet är ett rätt lätt sätt att hålla kontakt med människor man kanske inte skulle ha kontakt med annars.

Det som stör mig jättemycket är hur mycket energi jag låter det negativa ta, att det inte bara kan få vara. Att jag går och grubblar på varför den och den inte tryckt på gillaknappen när jag i stället kan vara totalt närvarande med mina älskade barn. Att jag värderar mig själv utifrån andras gillande och åsikter. Totalt stört.

Bloggen är oftast bara positiv för mig. Men likadant där, ibland tar det en del energi att fundera på om det jag skrivit blev tokigt på något sätt. Oro ingen ska svara. Oro för att någon ska ta illa upp. Men bloggen är ju min ventil och jag är så oerhört tacksam för dialogen som blir här. Om jag inte hade den, vem skulle jag då föra den med? Här får jag stöta, blöta och ventilera det jag tänker på. Ibland i riktiga livet finns det inte utrymme för att prata om sånt. Jag behöver inputen och outputen bloggen ger mig. Jag behöver dialogen SÅ mycket. Jag behöver bara träna mer på att det är ok även om det skulle bli fel och att det jag skriver inte är beroende av att någon svarar, för så är det ju.

Jag drömmer om att våga vara utan sociala medier i en vecka. Eller för att vara mindre drastisk, kanske två dagar. Skulle du våga? Vad missar man? Finns jag ens då om jag inte är där? Vem ska jag då ha den dagliga kontakten med? För det här med att vara föräldraledig är inte helt lätt alla dagar. Jag klättrar på väggarna de dagarna jag inte har något inplanerat, längtar så efter mänsklig kontakt. När jag normalt sett jobbar är jag i en extremt social miljö hela dagarna och möter kanske ett drygt hundratal elever som jag pratar med nästan allihopa varje dag, och så mina kollegor så klart. Jag pratar och samspelar så jag är helt slut när arbetsdagen är slut. Riktigt så är det inte nu, och jag törstar verkligen efter samvaro.

Jag rensade i mitt flöde på sociala medier ordentligt för några dagar sedan. Skönt var det. Ska klura lite till på om Instagram verkligen är för mig, vad den faktiskt tillför mig. Mobilen ska få vila lite mer ett tag. Jag måste faktiskt inte ha koll på allt, hela tiden. Jag existerar ändå. Fick mig många bra tankar av kommentarerna i mitt förra inlägg, som jag tagit med mig. Vissa saker är ju rätt lätta att åtgärda, som att inte vara med i grupper och flöden som tar energi i stället för att ge.

Nu lämnar jag och storis landet ett litet tag. Bara han och jag åker till London, massor av tid för upplevelser, stros och närvaro. Jag har väntat på att han ska bli stor nog för en storstadsresa och nu var det dags. Och jag tar lite sociala medier-detox, ser hur det känns. Ser om jag klarar mig utan att hela tiden kolla, lajka, svara. Bara finnas i det vanliga livet.

Stor vårkram till er som läser och finns där ute!