Känner ni andra så också, även ni som är utbildade och håller klasser? Att det känns som om man lever i en stor bluff, som när som helst kan avslöjas? Jag känner mig inte särskilt yogisk. Lever ju ett helt vanligt liv med vanlig vardagsstress, vanlig mat, går runt i träningskläder, äter kött och dricker vin, ja, jag är mer som en helt vanlig Svensson-människa. Som gillar yoga då. När blir man en yogi? Sitter det i huvudet?
För mig finns det superyogagurus som mr Iyengar och Yogi Bhajan, de mer mänskliga och levande yogagudarna som Yoga girl, Malin Berghagen och Janesh Vaidya och så de andra som instruerar, inspirerar och utbildar. Sen finns det såna gräsrötter som jag, som bara yogar. Eller? Är det så? Vad räknas? Funkar det även om man bara tänker lite yogiskt i vardagen? Om man går på gymyoga var tredje vecka? Om man bara yogar framför datorn? Om man bara läser om yoga?
I alla fall har jag känt att jag inte är värdig att få uttala mig om yoga. Har inte vågat skriva Sat Nam i mina inlägg eller när jag kommenterat andras bloggar. "Vad har jag för rätt, jag som bara fuskar?" Så har jag känt. Men sen en dag kände jag att men jo, yogan genomsyrar hela min vardag, mina tankar, leder min utveckling. Jag yogar eller mediterar precis varenda dag, så det är nog ok att tycka, men långt ifrån självklart för mig.
För det är lite klurigt det här med yogavärlden. Den är både inkluderande och exkluderande utan att det går att sätta fingret på varför. Inte alls så att någon har gett mig de tankarna eller knäppt mig på näsan, nej, det är mer en känsla jag själv har inom mig.
Jag upplever detta fenomen till och med på forum på nätet, som #beyoga365 på Facebook (Yogobes community) att det finns en rangordning av yogis. Vissa räknas mer än andra. Eller så är det jag, som är expert på att känna stämningar och grupperingar, som övertolkar. För visst är det lite så numera, att syns man inte, då finns man inte? Om man inte är aktiv på sociala medier och postar bilder och tankar, så är man ju ingen. Förstår ni hur jag menar? För mig spelar det i och för sig ingen roll, för jag behöver inte hävda mig, inte synas, inte vinna tävlingen. Yoga för mig är ren och skär personlig utveckling och välmående, den behöver inte visas upp och få likes (som jag förmodligen inte skulle få för den är så totalt osexig, se bara den fantastiska selfien här nedan).
Som ni märker är det här mer ett virrevarr av frågor. Jag klurar rätt mycket på det här. Lite som vem är jag i allt det här stora som är yogavärlden? Nu är jag nyfiken på om ni tänker så, eller hur ni tänker.
Sat Nam :-)
Ha ha, känner precis likadant. Jag är en stor jäkla bluff som inte kan leva som man borde. Inte tusan kan jag stå på huvudet heller...fast jag lyckats med det innan jag blev sjuk. Jag satte bilder på instagram på mig när jag yogade och hunden störde, sen ångrade jag mig nästan när jag såg hur o-snygga mina kläder var. Tänker ofta att jag ingenting kan. Förresten är jag så krokig så man kan knappast ta mig för en yogis...men vet du vad? Jag mår bra när jag yogar punkt slut! Kramar
SvaraRaderaOm du visste vad glad jag blev för dina ord! Vet inte hur jag skulle tänkt och varit om inte ni kloka härliga människor fanns här och kommenterade. Världens största kram!
RaderaSå skönt att du skriver om det här. Känner igen på många punkter även om jag inte känner mig som en bluff. Sat Nam betyder just att jag är sann och det är ju det du är! Jag har också många punkter som inte är yogiska.. äter kött & dricker gärna ett glas rött. Men jag älskar yogan, har levt med yogan ständigt närvarande i så många år nu, älskar att dela med mig till andra av den, har botat min ångest med den..osv. Sen kan jag ibland känna mig exkluderad på nätet kanske inte den man länkar till (gäller inte dig:-). Men jag tror att det beror på att jag är sann om mina tillkortakommande & att jag inte skriver bloggen från en lärarsynpunkt. Supergurun Yogi Bhajan ville ju att alla skulle dela med sig om det de kunde om kundaliniyogan, att alla kan vara lärare och att vi är en del av helheten .Om yogan får ditt hjärta att sjunga har du all rätt att skriva om den/dela den & vara en stolt yogi. Kram och Sat Nam
SvaraRaderaJag läser vad du skriver om och om igen. För även om jag halvt om halvt skämtar om det så är det ändå lite jobbigt för mig. Men jag uppskattar verkligen att allt känns så bra när jag läser dina ord. Tack, tack, tack! Kramar och Sat Nam :-)
RaderaFörst vill jag säga att jag verkligen tycker om att du delar med dig av hur du tänker även när det gäller det som är lite jobbigare, det är ju så man växer tänker jag. Och jag tror också att vi är mer lika varandra än olika, även om vi inte pratar eller skriver om allt. Så all heder till dig. Tycker det handlar om olika saker dels själva blufftanken och sedan yogan. Måste bli en lång kommentar :)
SvaraRaderaBluffsyndromet. Ja det dyker upp i alla möjliga sammanhang. Vet att jag skrivit om det en gång för länge sen, hade läst en artikel där bland annat Stellan Skarsgård kände sig som en bluff - snart kommer de på att jag inte kan något om skådespeleri och en hjärnkirurg som tänkte - herregud här står jag och opererar, snart kommer de på mig!
Mänskligt alltså. I alla sammanhang och inte minst det som är viktigt för en själv. Något som alla med lite lägre självkänsla kan drabbas av. Ibland har jag slagits av att jag faktiskt står och undervisar vecka efter vecka, herregud - vem tror jag att jag är egentligen?? Så det finns där ibland. Men genom yogan och meditationen tycker jag man landar. Som du har gjort. Att du en dag känner att jo, jag kan visste skriva Sat Nam. Jag använder inte det uttrycket mer än att jag svarar på det, jag använder det inte i min yoga, men det är ett vackert uttryck och ska användas av den som känner att det är rätt tänker jag.
Yogan. Ja det finns gurus och så finns det resten av oss. Du har ju gjort en egen liten uppdelning här där du skriver om yogagurus och sedan några till som Yogagirl och Malin Berglanden och Janes Vaidya. Och så resten. De här tre personerna i mitten de är nog precis som resten av oss bara mer mediala och har blivit bra på att dela med sig medialt på olika sätt. Här skulle jag kunna breda ut mig mer men avstår :)
Yogobe har jag avstått från liksom olika yogaforum och på IG. Jag väljer bort det helt enkelt. För jag känner precis som du, det räcker med prestation och jämförelser. Jag vill inte ha det tänket någonstans i mig. Det räcker med det jag själv kämpat med. Jag skriver lite om det i början på min bok, hur fel jag kände mig många gånger. För stor. För stel. För skadad.
Att leva sin yoga, det är ju det som det hela handlar om som jag ser det. Sedan är vi alla mänskliga och lever inte som asketer. Mina lärare säger: vill du äta kött en dag gör det, vill du dricka vin en dag gör det, det mesta handlar ju om vilken inställning man har till hela livet och hur man behandlar andra och sig själv. Jag är nöjd med att vara mänsklig men det har varit en krokig väg dit, känner igen allt du beskriver så väl och vill skicka en stor famn av "du duger, du yogar, du är sann för dig själv"-kramar!
Fy sjutton vad bra ni är, ni är så jäkla fina som svarar så bra!
RaderaAnnika, jag är så tacksam över att du tar dig tid att skriva allt det här till mig. Jag tar in allt och tänker till ett varv till. När jag läser vad du skriver om nätet blir det självklart för mig att gå ur yogobes forum, för de hjälper mig inte. Redan gjort, en så lätt åtgärd, har bara inte tänkt på det själv! På IG har jag redan tagit bort yogaflödet.
Visst känns det som om det är en krokig väg, ibland upp och ibland ner, men jag vet ju att utan krokarna föds det ingen utveckling, även om det är jobbigt. Önskar ibland att jag alltid kunde vara inspirerande och sprudlande, men i alla fall jag har även de här sidorna, och om jag inte får bolla dem med någon, ja då blir det överhettat i huvudet :-) Det här med jämförelser kommer jag tillbaka till i ett inlägg som finns i huvudet, men som du skriver räcker det ju med det man själv kämpar med, det tar jag med mig. Och oftast står jag hyfsat stabil och säker, men ibland rubbas jag och börjar jämföra. Tack igen och en himla massa kramar för att du lyfte upp mig idag <3
Jag hoppas du inser nu, efter fantastisk feedback här ovan, att du redan ÄR en yogi! Att allt är som det ska, inget behöver sättas till eller tas ifrån. Jag kämpade i många år med att "bli" en yogi, utan att jag ens själv visste vart jag var på väg och vad jag egentligen strävade efter. Det var först när jag vågade sluta tänka så mycket, som det lugnade ner sig.
SvaraRaderaAlla ska få dela med sig, oavsett. Vi är ju alla individer och ser på livet och yogan på olika sätt. Du utgår från din punkt och jag från min, ändå kan vi förenas hur bra som helst.
Så sannerligen - Sat Nam, jag är sann - du är sann.
Kram och fortsätt vara du, du, du ♥
PS. Jag har rensat flitigt i sociala medier senaste tiden, verkligen. Kvar finns det som inspirerar och ger näring. Sen kan man ju revidera framöver, sätta till igen och/eller ta bort. DS.
Fantastisk feedback, verkligen! Av fantastiska människor! Vet inte varför detta snurrat i huvudet så mycket. Men nu känner jag lite mer lugn, att det som är, är. Jag är jag, oavsett etikett, och som du skriver, att alla -till och med jag- får dela med sig, och det känns skönt. Jag känner mig mer och mer sann och därför känns det lilla Sat Nam:et så viktigt (men också ganska heligt om du förstår). KRAM!
RaderaPs. Jag har också rensat idag, det är en härlig känsla :-) Behöver inte bara vara rensa i garderober som är härligt :-) )
Jag kan inte låta bli att lämna en kommentar till dig. Skulle vilja skriva mer, men får göra det en annan gång.
SvaraRaderaJag vill bara säga som de andra - du är ingen bluff, du ÄR en yogi! Och därtill en så fin och positiv människa att du inte kan vara annat än sann. <3
Samtidigt känner jag igen mig på många plan, men vi peppar ju varandra här. Och tillsammans kan vi hjälpa varandra att våga utmana våra taskiga självkänslor.
Fortsätt med det du gör fina du! Du inspirerar och peppar mig!
Stor KRAM
Först när jag såg i mobilen att du lämnat en kommentar tänkte jag "Men Carina, du skulle ju inte...", lite förmanande så där :-) Men vet du, jag är så glad ändå att du gjorde det för jag somnade med en varm känsla i kroppen och jag är så glad att vi peppar varandra. Vet ärligt inte vad jag skulle göra utan peppen. När en är nere drar de andra upp, och vice versa. Love it! Bamse-helgkram till dig!
RaderaKära Du, vad bra att du skriver om detta, att du har modet att dela för det här är något vi alla känner av då och då, i perioder och ögonblick. Och ja, feedbacken du fått lämnar knappt något övrigt att säga, men jag gör det i alla fall :)
SvaraRaderaJag har ofta känt av "bluffkänslan", men efter att ha jobbat med mig själv och då tänker jag också på yogan, sat nam du vet, man blir liksom sann eftersom man får "syn på sig själv" och kan se sig själv med kärleksfulla ögon.
Och för mig rent personligen, herre-min-je, de sju månader som gått sedan helvetet bröt ut har varit så hemska på alla plan och jag har tyvärr fått skopa in saker jag "borde sett" tidigare och bluffkänslorna har varit min bästa, j*kla judaskompis, jag har fallit och fallit, men efter hårt arbete och stöd så har jag aldrig varit sannare och närmare mig själv än vad jag är nu. Jag är fri, jag är lugn, jag är lätt och våren är såå vacker! Jag är. Jag är sann. Precis såhär.
Och det finns inte utrymme för att se åt sidan, på fel sätt. Jag bryr mig mycket om andra, det är liksom det friska med mig, men jag mår bäst av att acceptera mig som jag är och jag märker att andra tycker om mig för det.
Jag och yogan är nära, och då ska du veta att jag "harvar på" med mina små steg, min lilla sadhana, men den är sann. Jag upplever mig som en yogi, i min lilla värld.
Du delar med dig av tankar och erfarenheter som kanske kostat dig möda, det är stort och ödmjukt att vilja berätta, att ge ut och att få andras syn, andras upplevelser och tillsammans stärks vi!
Tack! (och kommentaren blev som så ofta låång..;) Sat Nam sister! <3
Alltså. Först blir jag så glad bara av att du skriver. Sen blir jag så glad för att du mår så bra. Och så klart jätteglad för VAD du skriver. Att det är ok att vara en yogi i det lilla och harva på med små steg. När jag skrev inlägget var det bara en massa flum-flum som ville ut men efteråt förstod jag att det hade kostat mig massor av energi. Nu har mycket av funderingarna landat och jag med, tack vare er. Jag tänker också att om du tagit dig igenom allt det där med sinnet i behåll så är alt möjligt, och det är en sån tröst och inspiration. Jätteglad för att du tog dig tid <3 Sat Nam!
SvaraRaderaDet här är skitbra skrivet. Själv är jag yrkesfotograf sedan drygt trettio år. Samma funderingar har jag haft många gånger tidigare, innan yogan fick mig att se vem jag var, och är nu. jag var bara en GWC som det heter ibland. ( Guy with Camera) alla andra var riktiga fotografer. Man bländades av deras bilder och självklara sätt att briljera med teknik och utryck. När nätet kom eskalerade det till ohållbara proportioner. De forum jag är med i kommenterar jag aldrig i, jag ser igenom ytan och fiskar upp ett guldkorn ibland, men förskräcks över de ton och stil som råder där och posörerna regerar i kommentarsfälten. Att i vänskap, kärlek och sanning skala av allt som inte är jag, och bara göra mitt jobb, som fotograf och på mattan har blivit den största glädjen i mitt liv. Tack yogan för det. Jag har yogat mer än tio år och jag ser mig som en nybörjare varje dag, och är nöjd med det.
SvaraRaderaDan
Vad enkelt det låter när du beskriver det så. Avskalat och enkelt, och det vill jag gärna ta till mig. Skala av allt osm ite är jag och bara göra mitt jobb. Att vara nöjd med det och att vara nybörjare. Det är så himla härligt att få andra perspektiv på saken ibland (som att det förekommer på andra plan i livet också), och skönt att du sätter ord på det här med nätet, ibland blir jag galen på det. Tack, Dan, jag blev jätteglad för din kommentar!
RaderaKram du fantastiska människa! Så glad att jag hittade hit en gång i tiden <3
SvaraRaderaDet var bara det.
<3<3<3
SvaraRadera