måndag 6 november 2017

Yogalärarutbildning del 2

Jag ska erkänna att det har varit det svåraste och tuffaste jag någonsin gjort.

Jag visste så klart att det inte skulle vara superenkelt men jag hade inte kunnat förbereda mig på vad som skulle komma. När man går en sån komprimerad och intensiv utbildning kommer man inte undan. Den första veckan sov jag nästan ingenting alls tack vare jetlagen. Allt blev för mycket, den långa resan, tidsomställningen, värmen och alla nya intryck, gjorde att jag inte kom ner i varv. Så jag bara grät och grät och grät i början. Lärarna ordinerade vila och köpte melatonin åt mig för att få dygnsrytmen rätt. Efter ett par nätter med sömn började jag känna mig som vanligt igen, och långsamt anpassade jag mig till nya mattider och värmen.



Att umgås i grupp 12 timmar om dagen, att berätta för andra ens innersta rädslor och blotta sig själv är supersvårt. Inte bara för mig, som både är introvert, behöver mycket återhämtningstid och är rätt blyg och nervös av mig, utan för de flesta. Det som hände var att när vi avslutade dagarna med yinyoga låg jag allt som oftast och hulkade av gråt. Det bara kom, och min lärare sa att det var min lärarutbildning, att acceptera och inte kämpa emot. Att låta det som är, vara.



Jag känner mig ju allt som oftast utanför och annorlunda och medans alla andra verkade njuta jättemycket och uttryckte tacksamhet att få vara där, kände jag mig arg och frustrerad och höll mig min vana trogen lite utanför. Det där har jag reflekterat mycket över, varför jag gör så. Varför jag ställer mig längst bak, låter de andra gå först, varför jag inte känner mig värd att få vara med på riktigt och att ingen riktigt vill vara med mig om de får välja.



Första veckan kom jag hem varje rast och på kvällarna och sa till familjen att jag ville ge upp. Grät! Jag ville verkligen inte fortsätta! Jag försökte övertyga mig själv om att jag inte var tvungen att göra detta. Andra veckan likadant, men jag höll av någon anledning i. När vi passerade två veckor åkte vi till kusten en natt och bodde på lyxhotell för att fira, och där någonstans började jag väl känna att jag kanske kunde slutföra utbildningen ändå. När fjärde veckan började visste jag att det skulle gå, och då vände det, jag började känna stolthet och glädje över att få vara där i den fantastiska miljön och gå den utbildningen.



Störst problem hade jag med min fysiska kropp. Förutom sömnlösheten drogs jag med huvudvärk och så ont i höfterna och bäckenet att jag periodvis varken kunde sitta, stå eller ligga. Jag var så frustrerad att tårarna bara kom när jag tänkte på det. Min lärare sa som slutfeedback till mig att hon visste hur jag kämpat med eller mot min kropp och att jag kunde använda det i framtiden, att hjälpa andra att yoga utifrån sina förutsättningar, att yoga speciellt för kvinnor. Att jag hade fått värdefull kunskap som inte alla andra har. Och då kändes det ju lite lättare.


På examen sa huvudläraren Simone: "Ni trodde att det här skulle handla om yoga, va?" Ingen hade kunnat tänka sig att vi skulle dyka så djupt in i oss själva tror jag, även om vi nog alla var där av anledningen att vi ville förändra något, utvecklas, låta livet ta nya vändningar.




5 kommentarer:

  1. Åh Lotta! Du skriver så vackert om dina upplevelser. ❤
    Jag är så glad för din skull, att du tog chansen att gå utbildningen! Och att du är tillbaka här och skriver.
    Det känns ändå hit att du förändrats på djupet. Nu är du på G, precis som jag skrev på Fb.
    Varm kram och lycka till med yogan

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack! Jag känner mig förändrad på något sätt även om det är svårt att sätta fingret på hur. Känns som om det är en stor livsförändring på gång... Stor kram och tack för pepp!

      Radera
  2. Känner igen så mycket. I allt från all jädra ;) gråt, ont i kroppen och tvivel. Beundrar dej som tog dej igenom ♥ En månads yogaintensiv är verkligen inget att leka med. Och precis som läraren sade, om ni trodde det skulle handla om yoga, ja herregud, hur många gånger har man inte insett att yoga är livet, livet är yoga, kroppen är yoga är jag, jag är yoga... allt bara flätas ihop!
    Kram och Sat Nam ♥♥

    SvaraRadera
  3. Har under månaden ofta tänkt på er mina yogavänner här som också gått igenom utbildningen. All respekt! Det är som om livet fått så många fler dimensioner, och att det aldrig går att gå tillbaka,bara framåt (fast det ibland vore så mycket lättare). Så glad för din kommentar och att du förstår. Stor varm kram <3

    SvaraRadera