Jag lever med en man som kan vara bortrest väldigt mycket längre än två veckor men det var längesen storis var ett drygt år och det här var pustigare än jag kunde komma ihåg. (När storis var lika gammal var vi ensamma i tre och en halv månad, men det överlevde jag ju så jag tänkte detta var en peace of cake).
En ettåring kräver total hängivenhet och kontroll hela tiden och kan inte lämnas ensam ens några sekunder. Allt är ett äventyr och livet består av tvära kast mellan innerliga skratt och vansinnesutbrott. Man får tänder, som i det här fallet fyra stora kindtänder samtidigt som gör att det är svårt att sova på nätterna. Icke att förglömma, dock, så är de de underbaraste, kramigaste pussgurkorna också. Ibland. Om de inte får utbrott eller vaknar fjorton gånger och skriker på nätterna.
I alla fall har jag fått jobba stenhårt med min inställning. Jag har i princip fått fokusera på nuet, nuet, nuet, hela tiden. Har jag börjat tänka tankar som att det är 12 dagar kvar har jag känt paniken smyga upp mot bröstet. Eller tanken på att varje dag från gryning till läggdags är så lång, så lång att jag nästan inte står ut. Visst har vi gjort saker men ändå är det många timmar på ett dygn som ska slås ihjäl.
Jag har fått bestämma mig för att det där jag jobbar med i yogan är det jag ska använda nu. Att när jag gör yogaövningar som stärker mitt nervsystem så gör jag det för att klara mer än jag tror mig om. Man gör ju det, klarar mer än man tror.
Jag har försökt att hitta några små stunder varje dag då jag har satt mig på mattan. Tre minuter på morgonen med elvaårig barnpassare. En kvart på kvällen när lugnet lagt sig. För att hålla mig normal i huvudet. För att andas lugnt och fokusera. För att det inte fins något annat alternativ. Nu när jag är medveten om min introverta sida vet jag hur mycket jag behöver en liten stund med mina egna tankar varje dag. Och när jag lämnade bort mini på söndagkvällen för första gången över natten, för att få mina egna 90 minuters älskade kundaliniyoga, då var jag som i koma av att kunna släppa kontrollen för första gången på länge.
Det är ju lätt som en plätt att vara positiv, utveckla sig och vara sprudlande och härlig när man är två och man får sova på nätterna. Men det är när det inte är så som yogan och meditationen verkligen behövs och sätter en på prov. Det går ju, det gör ju det. Bara någon gång har jag fallit ihop, tappat hoppet, gråtit och skrikit och velat kliva av tåget (men det går ju inte där och då).
Yogan är för livet.
Och så vill jag bara säga: STÖRSTA respekt till alla ensamstående föräldrar. Ni är värda all uppmuntran, respekt och guldmedaljer i hela världen.
