Och det som hände ungefär direkt när han kom var märkligt. Kroppen liksom smällde till och berättade att det var stopp. Gav mig en massa väldigt tydliga signaler som inte gick att misstolka. Jag har ju blivit bättre på att lära mig att lyssna, tack och lov. Det kanske var skillnaden nu, varför jag har klarat flera långa utlandsperioder men inte denna. Och jag förstår att det var för att jag kunde slappna av, lämna över och förstå att jag behövde ta hand om mig igen. Det sa verkligen pang.
Yrsel, allt snurrade. En smällande huvudvärk bara strax efter att han kom. Molande, odefinierbart ont i magen. Det där trycket över bröstet jag kände igen. Och värst av allt egentligen: en oro som var jättejobbig. Jag har senaste veckorna när jag varit själv börjat tänka på döden, på livets förgänglighet och oroa mig över att dö ifrån barnen. Har känt efter om det inte gör ont i brösten och börjat googla (urdumt, google borde vara förbjudet för såna som mig).
Först accepterade jag läget och bara vilade ett dygn, trodde nog kanske egentligen att jag hade ett virus i kroppen eftersom barnen varit sjuka. Hasade runt som en zombie. Sen insåg jag att det som hände i kroppen och knoppen kanske var symptom på stress. Inte den stressen jag upplevt på jobbet utan en kroppslig stress utan återhämtning; att inte sova på nätterna och vara i ständig beredskap och hugga i. Jag brukar kunna återhämta bra av yogan, meditationen och framför allt andningen, men det jag har gjort har inte riktigt räckt den här gången.
Jag både är glad och förbannar att jag har lärt mig mer om mig själv för det innebär också att jag har fått ett mjukare skal och öppnat dörren till självkännedom. Och jag som introvert behöver självstunder, något jag inte kunnat få dessa veckor.
Nu är jag väldigt rädd om mig och ska ta några viktiga steg. Idag åker jag på dag-spa och laddar upp där med bland annat konstgjort solljus och en varm stenhäll som jag längtat till länge. Djup, djup avslappning. Lite tid för mig själv på stan och en köpe-latte. Sen lång yoga varje dag. Ren och fräsch mat. Sömn utan avbrott. Så får vi se.
Sen har jag en pyrande liten tanke om att jag måste få vara själv lite grann. Åka iväg ett dygn och tänka, skriva, läsa. Försöka hitta ifatt mig själv igen. Jag vet inte riktigt hur jag har det med mig själv och jag vill gärna veta det. Hitta gnistan och hälsan igen.
Det här är min målbild: energi och skratt.
