Stressen och hjärnan

Jag var sjukskriven tre veckor i september för utmattning, ett avstamp in i något nytt, ett annat sätt att leva, som inte längre innefattar så mycket stress och press. Under en lång tid hade jag levt under hög stress, både i jobbet och inuti mig själv och sjukskrivningen blev slutet på det och början på min nya resa. En resa som jag kommer att få vara på resten av mitt liv. Kombinationen av mitt yrke som lärare och den typ av person jag är, gör att jag alltid måste tänka på hur jag återhämtar och tar mig an livet.

För ett tag sen fick jag en spännande artikel skickad till mig av min syster, en artikel som handlade om att stress ger verkliga hjärnskador. Och precis just då kämpade jag väldigt mycket med ljudnivån i mitt arbete, i arbetsrummet där vi sitter 11 stycken som i ett kontorslandskap. I 13 år innan har jag aldrig direkt störts av ljud kring mig i arbetet, och alla som varit i en stor högstadieskola vet att där inte är direkt tyst. Men nu, när jag landat efter sjukskrivningen och kommit igång och jobbat som vanligt, så är jag ruskigt ljudkänslig. Både hemma och på jobbet, men hemma kan jag påverka ljudnivån. På jobbet känner jag att jag inte kan skärma av ljud längre, det blir så störande att jag inte kan koncentrera mig. Att försöka koncentrera mig när det pågår flera samtal eller telefonsamtal i rummet har blivit omöjligt. Jag har investerat i hörlurar som täcker öronen ordentligt och appen "Simply Noise" med vad man kan kalla "white noise", en app som Linus Jonkman tipsade om. Linus är författaren till boken Introvert: den tysta revolutionen, som jag för övrigt älskar.

Hur som helst kan jag tycka att arbetsgivare kunde förebygga detta, att man inte ska behöva hörlurar eller hörselkåpor på sitt jobb. Och jag tycker det är rätt läskigt hur hjärnan kan skadas vid långvarig stress, så till den milda grad att man blir ljudkänslig. Och det finns bra forskning från Karolinska institutet om detta, som också bekräftar att kvinnor drabbas mycket värre och oftare av detta.

I Dagens medicin har jag läst att det också är bevisat att den långvariga stressen och lång tid i påfrestande miljöer också leder till minnesrubbningar, trötthet och svårigheter med tids- och rumsuppfattning. Det är stresshormonet kortisol som leder till skador på hippocampus. Man har kunnat påvisa att det hämmar nybildningen av nya nervceller och att återhämtningen tar längre tid än man trott då cellbildningen inte fungerar som den ska.

På något sätt kan jag tycka att det är oerhört skönt att få bekräftat allt jag känt i kroppen. Jag lider verkligen av ljudkänsligheten och att få det svart på vitt, att det finns forskning bakom, var härligt. Jag hittar inte på, alltså! Sen känner jag ju att jag inte alls är som vanligt på många andra sätt än, trots att det gått fyra månader sedan jag började jobba igen. Inom mig känner jag att jag har lång väg kvar att gå. Jag har inte jättelätt för att hantera ens de små stresstopparna som blir i mitt jobb och i mitt liv, jag är inte alls rustad än. Jag är fortfarande väldigt trött, och kan bli helt utslagen, som i fredags av en stressig dag på jobbet, eller som en jobbmiddag på restaurang för några veckor sen. Det tar helt stopp, och så måste jag vila och läka igen. Efter den rätt högljudda middagen tog det ett dygn innan jag var mig själv igen. Så var det inte tidigare.

Det har också blivit svårare att sortera, att om vi har många (även roliga) saker inbokade, kan jag bli panikslagen för jag ser allt på en gång, även om sakerna är fint utportionerade över tid. Tidsuppfattningen kanske har fått sig en törn.

Och jag förstår att det är svårt för folk att förstå. För det syns ju inte. Jag vet att jag ser likadan ut som jag brukar, jag skrattar och är som vanligt. Men inombords arbetar jag hårt med att klara allt utan att falla dit igen. Jag strukturerar och planerar. Lägger in pauser och framför allt väljer bort, allt för att jag vet vilken nivå jag klarar nu. Och väger saker, vad de ger mot vad de tar, för vissa saker blir helt enkelt inte värt det längre. Jag vill åt rätt håll, inte gå bakåt! Och då kan det innebära att jag måste tacka nej till after worken som "alla andra" ska gå på, eller inte kan ställa upp och jobba kväll, fast jag förstår att det sticker i ögonen på de andra. Men jag måste sätta mig först, speciellt nu.

Det här är mitt liv, min hjärna, min chans att ta vara på mitt enda liv. Jag tänker göra allt jag kan för att reparera mig själv. Kanske borde skaffa mig en liten skylt att ha runt halsen: