Långt om förändringar

Det är lätt att bara tänka på allt man inte gjort eller blivit bättre på. Man glömmer liksom allt som faktiskt har hänt och fokuserar på det som inte hänt än. Eller, jag gör så i alla fall. Det finns säkert en och annan där ute som fungerar annorlunda. Igår tog maken, hunden och jag en riktigt, riktigt lång promenad och kom att prata om alla förändringar som jag och vi faktiskt gjort. Och det var oerhört upplyftande att sätta ord på det, och tillsammans se förändringarna. Jag kan också känna dem.

Jag tror att förändring och utveckling kommer i platåer. Om jag bara tänker på mitt eget barn, så har vi väldigt tydligt kunnat se när något har hänt eller varit på väg att ske. En period av ilska, ledsenhet, strul på något sätt, känslor vi inte har förstått oss på, rutiner som inte längre funkar, har alltid följts av ett utvecklingssprång. Tänder som kommit, han har lärt sig prata, cykla, läsa eller vad det kunnat vara. Vi har lärt oss med åren att identifiera när något stort är på väg att ske och frågat oss "Undrar vad han håller på att lära sig nu då?" Och jag tror att det fungerar likadant med oss vuxna. För visst gör det ont när knoppar brister?

Även om jag ännu inte gjort förändringen med mitt jobb, så har jag gjort så mycket annat. Förändrat yttre saker men också inre. Yogan har hjälpt mig oerhört mycket till ett nytt varande som jag inte känner igen. Jag har alltid varit oerhört lättstressad av det mesta faktiskt. Haft lätt till ilska och irritation. Skrikit och gapat. Stört mig på väldigt mycket. Och nu den här dagliga yogan, då, i ett halvår, varenda dag utan avbrott. Och så utbrast maken häromdagen "Vad har hänt, så där hade du aldrig reagerat förut!" Han märker det och ibland jag också. Jag har tagit ett språng och känner mig sällan arg eller irriterad längre. Har hittat verktygen så att jag inte ens behöver tänka på det, det bara finns.  Jag behöver inte anstränga mig.

 När det gäller meditationen fick jag mig också en ögonöppnare idag. Jag, som i september hade stora svårigheter att sitta stilla med mig själv i bara någon minut, och fick kämpa mig igenom guidade meditationer på 5 minuter, njuter av och längtar efter att träffa mig själv utan guidning. I total inre tystnad under en mycket längre, bekväm och fantastisk meditation. Man märker det inte förrän man kommer förbi hindret. Man måste kämpa vidare, komma förbi. Att vara med sig själv tror jag att många människor har svårt för eller kanske aldrig har provat.

Sen i det inre och det yttre. Att faktiskt stegvis acceptera sig själv och andra. Se saker för vad de är och inte värdera. Att det är ok att vara jag, men man måste hitta vad det är som är jag, och det tyckte jag var svårt, för så länge har jag levt hur jag tror jag borde leva. Vad jag borde ha på mig, hur jag borde umgås.

Vi pratade om det maken och jag idag, att vi kommit ganska långt ändå. Sålde ju huset och ryckte upp oss från gamla området, gamla umgänget. Som precis som mitt jobb nu bröt ner oss. Vi tog oss ur det och började så sakteliga leva mer ärligt med oss själva. Att vi är på det sätt vi är, och det är ju inte meningen att man ska klä sig i en viss typ av kläder eller ha en viss typ av bjudningar för att passa in. Vi är vi och har faktiskt kommit dithän, att det är bättre att vara utan sånt umgänge. Vi har rensat, sållat och flyttat. Flyttat ner oss skulle nog somliga tycka, flyttat upp oss tycker jag.

Jag har accepterat att jag är som jag är. Slutat att förklara mig, man måste inte förklara allt, och det tycker nog många är konstigt. Jag känner mig ibland lite krånglig, men som Annika skrev till mig i precis rätt stund (slumpen är ingen tillfällighet), "Man får lov att vara krånglig". Jag vann ett par fantastiska yogatajts helt out of the blue på Yogobe. Jättefina från Saprema med hjärtan på vaderna. De kom i M men när jag provade dem var de för stora. Jag brottades en liten stund med hur jag skulle göra, det var ju en vinst och jag borde vara tacksam, men så hörde jag de där orden i öronen. Jag ringde Saprema och berättade att jag behövde byta storlek och det var ju inga problem.

Rent ytligt har det växt fram mer och mer att jag känner mig utklädd i vanliga kläder, oftast i alla fall, till vardags. Jag är mest jag i träningskläder och bara för det gör jag min allra första dag med träningsinspirerade kläder på jobbet idag. För att riktigt manifestera den jag är, för att visa för mig själv att nu är det nya tider. Jag börjar bli vän med min kropp utan att egentligen ha gjort något åt det, annat än yogan och meditationen. Det har blivit en sport att lyssna på kroppens signaler, nu när jag efter alla dessa år lärt mig det.

Det svåra tycker jag är all den här känsligheten som kommer, för med medvetenheten kommer också skörheten, även om det är styrka, om ni förstår? Allt det här nya omvälver verkligen livet och man går ut i livet med helt nya glasögon där man ser saker på helt nya sätt. Och krocken som uppstår då en stor del av resten av världen inte ser saker med samma typ av glasögon. Ibland känner jag mig som ett ufo, som fått ta del av något mycket större, och häpnar över hur enkelspåriga en del kan vara som dömer andra, som klagar över världsliga saker. Jag är bara i starten av min yogaresa, men jag gissar att ju mer man lär sig, desto större blir frågetecknen samtidigt med lärdomarna.

Jag är så oerhört tacksam för att det faktiskt går att se att det händer grejer. Att man kan förändras med mycket små medel. Som yoga, som meditation. Och den här resan är fantastisk och viktig. Att få sätta ord på vad som händer, så här öppet i en blogg borde kännas utelämnande men det känns så naturligt och nödvändigt. Att få skriva av sig, sätta ord, ta del av andras fantastiska tankar. Det här är jag, och det är ok, liksom. Och jag är ett bevis på att det finns hopp, att livet inte är statiskt, att man har sitt öde i sina egna händer. Det går att förändra. Se på mig.

Ja, jag gillar rosa :-)