Sagan om berget

"Det finns yttre bergsmassiv och det finns inre. Bergens blotta närvaro verkar lockande på oss, manar oss att bestiga dem. Bergets sanna lärdom är kanske att man bär hela bergsmassivet inom sig, såväl det yttre som det inre. Och ibland söker vi efter berget men finner det inte förrän den tid kommer då vi är tillräckligt motiverade och förberedda för att finna vägen, först till foten och sedan vidare upp till toppen. Bergsbestigning är en mäktig metafor för färden genom livet, den andliga resan, färden mot mognad, transformation och förståelse. De mödosamma branter och andra svårigheter vi möter längs vägen motsvarar de utmaningar vi behöver för att kunna växa och vidga våra gränser. Själva livet är berget, läraren, som erbjuder oss utomordentliga möjligheter att utföra det inre arbetet att växa i styrka och vishet. Och när vi väl bestämmer oss för att göra den här turen har vi mycket att lära. Färden är riskabel, vi får göra stora uppoffringar och utgången är alltid osäker. I sista hand är det själva bergsbestigningen som är äventyret, inte att stå uppe på toppen.

Till att börja med lär vi oss hur det är nere vid foten av berget. Först senare ger vi oss i kast med sluttningarna för att slutligen, kanske, nå toppen. Men man kan inte bli kvar på en bergstopp. Klättringen är inte fullständig utan nedstigningen, utan att man drar sig undan ett stycke och återigen betraktar berget på avstånd. Men har man väl varit uppe på toppen har man fått ett nytt perspektiv som för all framtid kan förändra ens synsätt.//

Innan man vandrar vidare uppför berget till nästa lägerplats måste man fylla på förråden i det läger man lämnar, till förmån för dem som kommer efter en, och också gå ett stycke nedåt för att dela med sig av sin vetskap om hur det ser ut längre upp åt andra bergsbestigare, så att de kan få lite hjälp av vad man dittills lärt sig av sin egen färd."

Jon Kabat-Zinn ur "Vart du än går är du där"

Jag fyller på förråden, har dragit mig undan och betraktar berget på avstånd, för att samla kraft till nästa vandring upp. Det ger mig sån trygghet att se det så. Älskar den boken!

Veckan blev bättre. Jag prioriterade mig, eller VI prioriterade mig. Maken såg direkt i måndags kväll hur det var fatt, och vi drog i handbromsen båda två. Lät mig vara, lät mig få slippa lite ansvar, lät mig meditera och yoga. Och vila. Och då fungerar det. Jag märker det och han märker det, och det känns bra. Jag har fortfarande problem vissa dagar på jobbet, då det är som att kliva rakt in i centrum av en orkan och jag kan inte styra själv, kan inte skala bort någon uppgift eller pausa. Men jag jobbar på att klara det ändå, för det är ju det jobb jag har just nu.

Ikväll blir det en fin kväll, jag känner det på mig. Jag fick lite ledigt av familjen och kunde yoga ensam hemma, eller ja, nästan. Walter vill gärna vara med och det är lite svårt att vara koncentrerad när han skäller och vill busa, men roligt har vi. Det blir tapas, tända ljus, spela spel, Barda och chokladfondant. Så som det ska vara en fredag hos oss.