Inte närvarande

Och det gör mig orolig. Att det går så fort från koll på läget till att tappa kollen. Att så fort jag tror att allt är ok så ramlar jag dit igen. Icke närvarande alls.

Igår var det rörigt och högljutt på jobbet. Bland oss vuxna, på mötet, i arbetsrummet. En niotimmars dag utan mer än 15 minuters lunchrast. Förutsättningarna för att må bra på jobbet finns inte vissa dagar, och det räcker med en sån dag för att rasera allt. 

I går kväll kom jag hem med huvudet fullt av röra och brus. Stress. Yogade och mediterade, men tankarna bara malde. Vaknade imorse med rusande tankar och ett bankande hjärta.

Jag märker att jag inte är närvarande någonstans. När någon pratar med mig hör jag inte vad de säger för jag är någon annanstans. Jag gör flera saker samtidigt och kan inte fokusera. Börjar med en sak och hoppar vidare till nästa. Orkar inte lyssna. Blir överväldigad av arbetsuppgifter hemma och arg över att inte få plats för mig själv och min ro. Allt som jag skrev häromdagen fungerar bättre när jag mediterar. Men som igår och idag funkar det inte ens att fokusera i meditationen, det bara snurrar.

Och det gör mig orolig, för jag kan inte kontrollera hur det är på jobbet. Kan inte kontrollera de andra, bara mig själv. Och jag kan inget annat göra än att strukturera ännu noggrannare, göra en kort lista över arbetsuppgifter och hålla mig till den och att nöta och kräva stilhet och vila. Och att ta upp frågan om arbetsro och struktur med min närmaste chef, som jag gjorde idag. 

Och lita på att det ordnar sig. This too shall pass.