Burpees and stuff

Burpees är för mig hatövningarnas hatövning. Nåt man pressar sig igenom, asjobbigt men snabbt och hårt, svettigt. Lite som livet är ibland, att man måste igenom jobbiga saker. Jag har inte gjort en burpee på ett par månader nu.

Helt uppenbart befinner jag mig ju i en period av grubbleri om vem jag är. Jag ifrågasätter allt just nu, och det känns naturligt och helt ok, för jag vet ju att det kommer att leda till bättre saker. Det var meningen att det skulle bli så. Det är lugnt.

Jag har alltid tränat och vem är jag utan träningen? Jag har ju funderat mycket fram och tillbaka på det här nu och inser att jag de senaste åren har tränat helt utan reflektion. Visst har jag älskat det, det fysiska och psykiska med träningen, inget tvivel om det, men aldrig funderat på varför, egentligen. Det har bara varit självklart, som en del av mitt liv bara.

Nu när jag står utanför för ett litet tag, kan jag se på den träningsvärlden jag var i, med utanför-glasögon. Jag funderar, vrider och vänder. Och förfäras, tycker det känns osunt. Mina gamla träningsblogg-favoriter, hela träningsbloggsvärlden där jag höll till. Tidningarna, inställningen, hetsen, enkelspårigheten. Det är sånt fokus på utseende, mål, kost. Dagens träningspass, innan jobbet, på lunchen, efter jobbet. Och bilder på muskler och bilder på vad folk äter. Och vad de bakar helt utan socker. Och det står mig upp i halsen! Var jag där? Uppenbarligen, och utan att reflektera. Jag bara konsumerade.

Jag sticker aldrig ut hakan, och det vill jag väl egentligen inte göra nu heller, men jag tycker så synd om dem som tror att det är allt som är viktigt. Jag har läst så mycket om ångest över uteblivna träningspass, eller uppenbar ortorexi. Kanske kan nån ha tyckt så om mig förut. Nej, jag läser helst inte sånt längre och har tagit bort alla såna bloggar och nätverk jag varit med i. För jag är inte där längre, och sett lite utifrån, vill jag aldrig vara där igen.

Vad hände med träningsglädje? Matglädje? Livsglädje? Det måste gå att se andra värden i livet också, det lugna och reflekterande. Att vårda sig själv, inte pressa och stressa sig själv. Och jag försöker nu att hitta en träning som är för mig, som ger och inte tar. Som balanserar och inte är ensidig. Det tuffa och det lugna. Än är jag inte på det klara hur det ska vara, just nu får suget och lusten styra.