Det här har jag funderat väldigt mycket på, och jag är så glad för att Elaine tar upp det. Min tro och förhoppning här i livet är att snällhet ska löna sig i längden, men det verkar så fult att vara snäll. Man ska stå upp för sig, ta för sig, synas, höras, ta plats, köra på. Att vara snäll är ungefär som att vara en dörrmatta. Men i min värld finns inget finare än omtänksamma människor, hjälpsamma och snälla. Vad kan vara fel i det?
Jag är nog rätt snäll och tänker på andra ganska mycket, men ofta får jag känslan att andra ser ner på det. Snäll=timid och mesig, liksom. Man kan trampa på snälla människor, eller i alla fall försöka. Det har jag varit med om många gånger. Men som jag ser det kan man vara både snäll och ha en inre styrka som ingen får trampa på.
Min vision är att världen ändå blir en bättre plats av snälla människor, och jag känner att jag är ok som jag är. Annars blir jag ju tokig, för jag kan ju inte göra om mig. Jag omger mig med människor som är genuint snälla och som jag kan lita på. Våga vara snäll nu resten av dagen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar