Nothing worth having comes easy

Jag tampas med en jobbgrej som jag håller på att bli tokig på. Jag kommer ingenstans och vågar inte ta något steg åt något håll. Det tar så mycket energi av mig att jag är helt slut! För ett par år sedan vantrivdes vi där vi bodde men steget att ta oss därifrån kändes oöverstigligt, så svårt att vi inte ens kunde tänka tanken. Men till sist kom vi till ett läge där det inte gick att blunda längre. Vi var tvungna att stå upp för hur vi kände och ta oss igenom det. Ett år har vi slitit med husförsäljning, köp av nytt, flytt, renovering och skolbyte för lille V. Det har varit tufft, men hela tiden har vi haft två mantran:

Nothing worth having comes easy

It gets worse before better. 

Och det blir det ju, men när man är mitt uppe i det känns det inte så. Men jag mantrar på och kommer snart komma över även denna puckel, det vet jag. Wish me luck.