Du liten

Du med de mörka blå ögonen.
Du med den kloka blick som ser rakt på mig ibland när du vaknar till.
Som om du undrar vart du har kommit.
Som om du känner mig väldigt väl.
Du är så innerligt välkommen och jag är så glad att det blev just du.
Med små, små tunna fötter och fingrar så späda.
Du gnyr lite försiktigt, gör inget väsen av dig.
Tänk att det var du som fanns där inne.
Tänk att det var dig jag längtade efter i alla dessa år.
Och tänk att jag var orolig, tänk att jag var osäker.

Jag visste inte att kärleken kunde bli så omedelbar, jag trodde den skulle växa fram.
Trodde jag skulle behöva lära känna dig först.
Men från första sekund fanns den där.
Kärleken, lyckan och känsligheten.
För stort för att kunna förklara.
Kärleken som kom, lugnt och stilla, en eftermiddag i slutet av oktober.

Att se dig med din bror är helt magiskt.
Han grät av glädje när han hälsade på dig på BB och tårarna kommer när han får hålla dig i sin famn.
Hans liv är också komplett nu, han är så lycklig, och precis så fin med dig som jag trodde.
Jag visste inte hur rätt det kunde bli.
Det vet jag nu, och jag njuter fullt ut av varje ögonblick.
Tänker inte slösa en sekund.
Snart är du också stor.

Hur ska jag kunna skydda dig mot allt ont?
Jag vill kapsla in dig och spara dessa dagar i vår bubbla.
Bara vara vi och inget kan störa.
Låta timmarna gå när jag bara tittar på dig.
När jag luktar på dig.
Den där doften, alltså.
Du liten.
Med de mörka blå ögonen och de minsta, tunnaste fötter jag sett och tår som inte ser ut som mina.
Du är min finaste skatt, min extra lycka som kom när jag minst anade det.