I knappt två dagar var vi kvar på BB och jag skulle ljuga om jag sa att det inte gjorde ont efter snittet. Jag var förberedd och påläst men så klart är det omöjligt att förstå hur smärtan skulle kännas i just min kropp. Jag var uppe på benen samma kväll och tog små korta promenader i korridorerna, men det var inget roligt. Vi åkte hem med rekommendationen att röra på mig lite och ofta och jag kom ut på första lilla promenaden med vagnen dag 3. Dag 4 och 5 kunde jag utöka sträckan lite grann och dag 5 tog de smärtstillande tabletterna jag fått med mig hem slut.
Idag är det dag 6 och jag är förvånad hur bra kroppen mår. Det går fort framåt och det är nog tur att det bränner lite i såret fortfarande, annars hade jag nog kört på för fort. Gördeln spände jag på mig dag 3 och den gör underverk med att dra ihop livmodern och magen, och stöttar samtidigt snitt-såret när jag rör mig. Jag märker att jag kan dra åt gördeln lite mer för varje dag.
Knipövningar började jag med ganska direkt men jag märker att jag inte tappat så mycket kraft där den här gången, jämfört med förra gången. Skönt! Snart är det också dags att börja använda mammamage-appen, de enklaste övningarna där.
Men som sagt, jag skyndar långsamt. Fokuserar på läkning och rehab först. Magen måste läka. Det är ändå ett stort ingrepp som skett. Sedan kan jag börja bygga upp kroppen och konditionen igen, men först då.
Och vet ni, innan, under och efter kejsarsnittet var jag så lugn, så lugn. Låg med slangar överallt från kroppen, andades lugnt och djupt och kände sådan ro. Inget de gjorde med mig var något skrämmande eller obehagligt, fast det kunde ha varit det. Jag kände verkligen andningens kraft, hur enkelt och kraftfullt man kan styra sina tankar, sin puls och sitt lugn. Häftigt, var det.
Jag ser att det ser ut som om jag går jättefort, men sanningen är att jag mer går i snigelfart. Helt ok.
Ja, alltså kroppen är fantastisk! Jag önskar jag hade lärt mig mer om yoga och andning när jag skulle föda, det skulle hjälpt mig mycket har jag tänkt på efteråt.
SvaraRaderaHa det så mysigt!
Ja, det önskar jag verkligen att jag lärt mig första gången redan. Kram!
RaderaFantastiska kropp! Känner så igen mej i det du skriver, jag är också (akut)snittad och var tacksam över stramande sår så att jag inte hade för bråttom. Gläds åt ditt lugn under förlossningen, andningspower! Kram och läkning, och ett extra lyckohopp :)
SvaraRaderaAndningspower, precis ✊
RaderaJag önskar att jag hade haft min yoga andning att ta till då jag gick igenom två kejsarsnitt.
SvaraRaderaKanske hade jag varit mindre arg då.
Var du arg? Jag var rädd och jobbade mot kroppen. Andning är verkligen nyckeln.
RaderaSå skönt att det går framåt! Kroppen ÄR fantastisk!
SvaraRaderaJag säger som de andra, jag önskar att jag haft med min andning när jag låg på förlossningen. Allt jag övat på sprack totalt (trots många års yoga i bagaget) under de där många och långa timmarna. Så är det att vara kontrollfreak. *skratt*
Kram och njut av den ljuva tiden!
Ja, verkligen, tror kontrollfreak har det värre än andra under såna omständigheter (jag är ett med :-) ) Japp, jag njuter ohejdat!
RaderaJa andningspower är mäktigt. Kram!
SvaraRaderaTänk att jag int har förstått det förrän jag närmar mig 40 :-) Kram!
RaderaÅh Lotta, det måste ha varit fantastiskt för dig att du låg där helt lugn och andades. Wow helt enkelt. Och jag har fött två barn vaginalt och första gången var supertuff och en lång förlossning 27 timmar men andra gången så hittade min kropp faktiskt andningen av sig själv. Jag satt först i ett badkar, väldigt smärtlindrande och sedan satt jag på huk i flera timmar, naken. Kände mig som en urtidskvinna och att jag bestämde allt själv och då andades jag som jag aldrig hade gjort innan. Kroppen är fantastisk! Då hade jag inte hittat till yogan ännu.
SvaraRaderaSkönt att du tar det lugnt och kan promenera. Det är nummer ett. Och tänk på att det tar ett halvår för bäckenet att gå ihop helt så man behöver låta kroppen få tiden när man tar sig framåt i sakta mak. Varm kram!
Ja, det var wow! Jag känner igen mig, första gången var också supertuff och jag var så rädd och kämpade emot, men nu när jag följde med och andades var det en helt annan grej. Häftigt att du förstod det innan yogan! Kram!
Radera