Här och nu

Jag har klurat en hel del på det här med att vara här och nu en hel del senaste tiden, för jag märker så väl vilken skillnad det är när jag faktiskt är det. I bebisbubblan där vi är nu går det inte att vara annat än närvarande, och jag vill verkligen vara med om varje sekund. Det är lätt att bara förlora sig i bebisdoften, ögonen, minspelet och samspelet och tiden går utan att jag märker det. Och det gör inget.

Jag har alltid haft riktigt svårt för att vara i nuet. Eller rättare sagt, jag har inte ens förstått hur man gör. Så klart har jag läst om det, hur viktigt det är och hur man ska göra, men inte fattat grejen. Försvarat mig inför mig själv med att jag måste ligga långt framme i planeringen för att vårt familjeliv ska fungera och samtidigt har jag haft jättesvårt att släppa saker som hänt tidigare. Låtit dem uppta mina tankar länge, kanske till och med år efter år. Jag har varit ett kontrollfreak, både framåt och bakåt i tiden.

I mitt jobb som lärare ligger man alltid två steg före och har flera reservplaner igång hela tiden. Jag har också alltid varit en sån person som alltid längtat till nästa grej, kanske är det helgen eller nästa ledighet. Vilket virrevarr det måste vara i huvudet, när man aldrig får koppla av, när man alltid är på jakt eller vakt eller nåt sånt. Inte konstigt att det gick som det gick.

Sedan några månader har jag fokuserat extra på att vara i nuet och påmint mig själv varje morgon i min Daily Greatness Journal. Och jag märker direkt skillnad om jag skriver andra mål och mantran för dagen, då blir jag inte lika närvarande. Kan inte riktigt lyssna koncentrerat på andra, se dem i ögonen när de pratar, utan tänker på annat. Ligger flera steg före och tänker att jag måste vidare, göra nästa sak. Konstigt hur det fungerar det där med dagboken egentligen. Men fungerar, det gör det.

Sedan lille S kom till oss kan jag till fullo förstå det här med att vara här och nu. Helt och hållet i nuet, närvarande. Det gamla spelar liksom ingen roll och vi har gott om tid att slippa planera för det som komma skall. Det är lyx det. Det är inte många länder som tillåter oss att vara hemma båda vuxna, tillsammans, i två veckor.

Hur gör man då, om man inte har en nyfödd liten person som får en att stanna upp? Jag har provat en del olika saker som har funkat för mig. Kanske kan något fungera för dig? Eller hur gör ni för att vara närvarande här och nu, njuta av ögonblicket, njuta av livet och inte bara längta till något annat eller tänka på saker som hänt tidigare?

1. Meditera! Det allra bästa tipset! Bara sitt bekvämt, börja med några minuter, slut ögonen och bara andas. Räkna andetag om du har svårt att fokusera. I början kunde jag inte sitta och blunda alls, utan klarade kanske en enda minut, men jag hade svårt att ens stänga ögonen. För mig var det ett bra tips att inte försöka så himla hårt att inte tänka på något, utan att låta tankarna komma och gå, att det var ok. För övrigt är det ett mantra jag använder mig av: Det är ok. Allt är ok. Det ordnar sig.

2. En mindfulnessövning som funkar på mig om jag är uppe i varv är följande:
Vad hör du? Hitta ett ljud att fokusera på. Vad ser du? Hitta en sak som du ser. Vad känner du? Är det vinden, soffan du sitter på, värme från solen?
Gör sedan om det här två gånger till. Det blir svårare för varje gång, men är ett lätt sätt att stanna upp här och nu.

3. Acceptera saker som de är. Kön i mataffären, den sega bilföraren framför dig i trafiken eller kejsarsnittet du precis ska göra. Acceptera läget och andas lugnt och djupt. "Allt ordnar sig, det är lugnt".

4. Våga vara själv med dina tankar ibland. Då kan du lyssna på dig själv, vad du egentligen tycker om saker. Vad som är viktigt för dig. Du kanske får svaret på frågan du grubblat på. En ensampromenad i skogen funkar alltid för mig, så jag kan lyssna på löven och se färgerna ett tag. Se hur vacker naturen är och allt annat känns oviktigt. Våga lägga in pauser och vila, kalendern måste inte vara full jämt.

5. Värdera inte saker hela tiden! Kanske det enklaste tipset, men väldigt effektivt. Tänk så många gånger per dag tankarna vill värdera saker. Hur andra ser ut, hur man själv är. Man dömer och har förutfattade meningar. Men om man vänjer sig av med det blir det mycket lättare att vara närvarande, jag lovar. Vad spelar det för roll hur andra ser ut eller beter sig egentligen?

6. Lär dig att identifiera dina tankar. Först då kan du göra något åt dem. Jag gick i många, många år utan att reflektera hur jag tänkte eller ens att det flimrade förbi tusentals tankar varje dag. Jag bara körde på. Men när stressen lättar och man låter sina tankar vila lite grann kan man märka vad det är som händer där inne. Att observera hur ens inre dialog låter och om det är något där man vill bli av med. Det går!

Det finns säkert tusen bra tips och jag är också nyfiken på hur ni gör för att stanna upp och vara här och nu. Det är ju det enda som är viktigt egentligen och jag tänker på hur mycket tid jag har slösat genom åren på sånt jag inte kan påverka, på att oroa mig och planera för framtiden, på att analysera saker som hänt tidigare och som jag ändå inte kan göra om.