Att vänta

Vad har jag att vänta mig? Det jag väntar på är så oerhört galet konstigt och underbart på en och samma gång. Men jag vet inte vad jag ska föreställa mig, det var så längesedan och allt är så annorlunda nu. Jag är annorlunda. Familjen är annorlunda. Livet är så annorlunda. Kommer det att märkas? Kommer det bli skillnad den här gången?

Det är nu jag verkligen måste använda allt jag lärt mig senaste året, allt som hänt och allt yogan och meditationen har lärt mig. Att andas och ha tillförsikt att allt blir till det bästa, trots att allt förändras och att jag inte har kontroll över något. Att släppa taget och inse att jag inte kan och vill veta allt. Det blir som det blir och det blir bra. Att vara här och nu och inte rusa iväg i tankarna, att inte tänka det värsta, att inte tänka så mycket alls. 

Jag är förväntansfull och nervös, över förlossningen så klart, men kanske ännu mer över allt det som kommer sen. Vad är det för en person som kommer att komma till oss och hur kommer det förändra oss? Hur ska livet bli? Är det slut på allt vi har nu? Eller vad börjar?

Jag fördriver dagarna nu med vila, lite korta promenader och mys med den store som har höstlov. Han längtar så och kommer bli den finaste storebror världen skådat. Nu är det bara ett par dagar kvar och jag både vill och inte vill att tiden ska gå fort, en konstig känsla. Jag är färdig med magen och redo för nästa fas av livet. Nyfiken på att se hur livet kommer att bli. Vill börja det nya livet med kroppen som min egen och ta mig an utmaningen i det nya. 

Allt är tvättat, fixat och uppställt här hemma, allt som kan förberedas i alla fall. Jag upplever att vi ändå är coolare den här gången. Vi visste så lite då, för tio år sedan, och vi, eller jag var mycket mer osäker då. Min hud har blivit tjockare och jag har fått mer erfarenhet. Jag kan ta egna beslut och så på mig. Då läste jag allt jag kom över, tidningar som Mama och Vi föräldrar, forumet Familjeliv och böcker som Barnaboken. Vi gjorde som det stod där, och jag kände mig eländig som aldrig nådde upp till alla tjusig ideal i tidningarna eller blev lika duktig som mammorna på Familjeliv. Där är jag inte längre i alla fall. 

Jag har tagit ett par jobbiga beslut angående förlossningen och tiden efter och jag känner mig stolt och landad i det. Glad att jag känna att jag är med och bestämmer den här gången, att det här är mitt barn och att jag vet bäst. Det har nästan känts skönt att kunna stå upp för något som är viktigt för mig, och att ha varit tvungen att känna efter långt inne i det djupaste. 

Jag är jätteglad att det kommer ett barn till oss på hösten, min favoritårstid. Jag känner mig som mest harmonisk så här års och kan landa i lugn och ro inne bland alla tända ljus. Och snart kommer julen, och det blir en jul med en ny liten person som ska vara hos oss för resten av våra liv. Det har jag svårt att förstå, att det som rör sig inuti magen och gör att jag inte kan sova på nätterna, ska ut snart och ska i den lilla overallen som hänger redo på kroken i hallen. 

Hur söt?

Storlek 160 bredvid 60.