Snacka om överraskning!

När jag hämtade posten igår låg där ett stort kuvert från Postnord. Ni vet, ett sånt där som man känner på sig innehåller något annat än en räkning eller reklam. Det var lite extra tjockt och hemligt, så där.

För 20 år sedan hade Postmuseet en satsning där man kunde skriva ett brev till sig själv, som ett tidsdokument, och skicka in till dem. De skulle förvara breven i 20 år, och sedan skicka tillbaka till folk. Nästan 20000 människor nappade. Det här har jag ju så klart inget minne av att jag gjorde då, 19 år gammal som jag var. På den tiden var jag med på allt som hände, och tyckte nog förmodligen att detta var både självklart och förfärligt spännande att göra.

Nu var det då dags att skicka tillbaka breven till alla som skrev 1994, i samband med att en del av breven ställs ut i en utställning på Postmuseum, som öppnas 5 november. Vilken tidsresa! Åh, vad roligt det hade varit att gå och se den utställningen!

Jag hade fyllt mitt brev med kvitton, foton, lappar och såna saker, och så klart ett brev till mig själv. Både med lite tankar och funderingar, men också vad mjölken kostade (5.98:-) och vad som hände i Sverige, världen och mitt liv just då. Jag hade precis tagit studenten. Satt i min etta på 26 m2 och jobbade sista veckan på bageriet. Det här var veckan innan jag skulle bege mig med en kompis och en ryggsäck med Aeroflot till Thailand och hela livet var spännande och låg framför mig, som ett blankt blad. Jag kunde göra vad som helst! Brevet andas livsglädje och sån där ungdomlig känsla som man lite vagt kan minnas. Det var innan fast jobb, villa, barn och räkningar. Innan LIVET riktigt hade börjat.

Jag skrattade högt för mig själv när jag läste följande rader ur brevet:

Är du gråhårig, Lotta? Vad gör jag egentligen år 2014? 
1. Sitter i fängelse? 
2. Är död? 
3. Är invalid?
4. Har man och barn 
5. Är rik och berömd? 
6. Är knarkare? 
7. Är ensamstående?
8. Är lycklig? 
9. ???

Alltså, det här är ju obetalbart. Jag hade ju humor på den tiden. Vilken överraskning och vilken grej att spara. Kanske göra om, på egen hand? I skolan brukar jag låta mina elever skriva brev till sig själva första tiden i sjuan, som de får tillbaka när de slutar nian, vilket brukar vara uppskattat. Det här gjorde helt klart min dag, och kanske var det någon mer där ute som fick ett kuvert från Postnord igår...