Tränar på att vara besvärlig

Något som säkert bidrag mycket till min utmattning var det där draget jag har, att inte klaga, köra på, svälja, knyta näven i fickan och vara den duktiga flickan. Duktiga flickor säger inte ifrån. De ber nästan om ursäkt för sig själva. Det gjorde jag, jag ville vara så duktig, så obesvärlig, att jag inte förstod att ingen respekterar en sån människa. Man blir överkörd av andra men inte minst av sig själv.

För att illustrera hur det kunde vara bjuder jag på ett exempel jag faktiskt skrattar åt själv. Jag stod och provade shorts i en provhytt i en sportaffär. Shortsen var lite små, så jag fick inte riktigt upp dem till troshöjd, och jag var väl inte direkt i min fördelaktigaste pose, där jag stod och kämpade med shortsen, och blottade både en härlig mage och härliga ben. Med härlig menar jag här väldigt blekfet och sannolikt också lite hårig (benen). Då slits dörren upp och en man står där och bara glor. Han hade glömt att titta om det stod någon där inne. Vad som hände här i min hjärna vet jag inte, men jag pep "Oj, ursäkta mig". Sen kom jag hem och undrade varför jag hade bett om ursäkt för att han öppnade dörren utan att titta, och så skrattade jag åt eländet tillsammans med min man.

Vi var på semester på Vann Spa en gång, mitt i vår renovering, och vi hade de underbaraste tre dagarna. En kväll på middagsbuffén ansåg en överförfriskad göteborgare att jag tog mat från fel håll av buffén och skällde ut mig efter noter inför alla. Jag pep iväg till min plats och vågade inte hämta mer mat. Den semestern kändes så eländig efter det. Och nu kan jag känna mig så arg när jag tänker på det. Jag hade lika stor rätt som han att vara där och ta min mat, men eftersom jag inte sa ifrån så minskade jag ju ännu mer. Fast det var min semester också. Och det är lite mitt mål, att kunna säga ifrån i ett sånt läge.

Jag har allt mer, tagit allt mindre plats. Inte sagt ifrån, tänkt att det är lugnast om jag bara följer strömmen och gör minsta möjliga väsen av mig. Med hela mitt väsen förmodligen, bett om ursäkt för att jag existerat. I hemlighet varit både imponerad och irriterad på alla dem som säger ifrån på möten på jobbet eller är så där besvärliga, och krånglar till saker genom att ändra och få det som de vill ha det. Tänkt att om alla kunde foga sig så vore det så mycket smidigare.

Men. Med lite perspektiv på saken så inser jag ju så klart att det inte var så smart. Och jag försöker öva på att vara besvärlig. Man får ändra sig. Jag får ändra mig, det är min rätt. Jag får vara besvärlig och ta plats. Jag övar på att säga min mening på jobbet, om småsaker som många inte skulle märka, men som är viktiga för mig. Sen att jag fortfarande blir alldeles knäsvag när jag får mothugg, eller ännu värre, blir tillplattad, det kommer sen att jobba med. Jag har märkt att många håller på med olika former av härskartekniker, och fortfarande låter jag mig i viss mån plattas till.

Idag ringde jag ett samtal och bokade om ett möte som hade blivit fel. Jag hade grubblar och känt att det fanns en annan bättre lösning. Hela mitt inre skrek "Äh, det går bra, vi kör som planerat, det är ingen fara", men nu när jag ser det som träning blir det lite sport, och jag vet att det är nyttigt för mig. Efter min sjukskrivning i september, har jag tränat en hel del på att vara lite krånglig och besvärlig, och vet ni, hela världen går inte under. Det är precis som med all annan träning, man måste göra den för att bli bättre.

En förstörd kväll på annars underbara Vann Spa