Jag gissar att jag nog inte är helt ensam om att då och då önskar att vissa yttre och inre sidor av mig själv vore annorlunda. Yttre sidor är ju sånt man direkt visar för andra, oavsett om man pratar med dem eller inte, så utsidan är ju väldigt synlig och naken. Jag har (haft) komplex för så mycket att jag inte orkar rabbla allt, och det är klart att jag på alla sätt har försökt att försköna och förändra. Träna, banta, raka, vaxa, sminka, färga. Göra det bästa av det jag har. Det gör jag fortfarande.
Men så började jag få pengar och när det hände öppnades nya möjligheter. För några år sedan laseropererade jag ögonen och korrigerade mitt synfel. Jag har alltid haft linser, men något hände med hormonerna när jag var gravid och väntade V. Jag kunde inte längre använda linser och tiden gick, trots att alla sa "bara tills han föds" och sen "bara tills du slutar amma" och så vidare. Men den dagen kom aldrig, och jag kände mig så begränsad av glasögonen. De immade när jag varit ute, jag kunde inte träna eller bada utan att de var i vägen, och de var inte "jag". Så då bestämde jag mig och genomförde det. Ett riktigt, riktigt bra beslut som jag aldrig har ångrat.
Och nya tankar föddes så småningom. Jag gissar att jag påverkats av bloggar(e), tidningar och TV. Jag har ibland en dröm om att göra en laserbehandling och ta bort hår för alltid. Nej, jag kan inte vistas bekvämt i en bikini utan att först fixa till bikinilinjen ordentligt. Jag önskar jag kunde, men oh, nej, det är långt dit. Jag har sneda tänder och nu när jag har möjligheten har jag börjat fundera på att kolla upp om jag kan "fixa till" leendet, så som de gör i amerikanska make over-program. Vet vad det kostar och att min egen tandläkare kan göra det. Det känns så vanligt och enkelt. Många bloggare visar upp sina nya fräscha ansikten med fillers och injektioner, som att det vore en ny kräm man använder. Inte för att jag kommit dithän, men när man väl börjar fixa till saker, kanske det känns mer ok för varje gång.
Men sen kommer jag till sans igen. Jag vill acceptera mig själv i stället för att förändra mig. Är inte det lättare egentligen? Att skratta med hela munnen och inte bara vänstra sidan, och visa upp mina tänder för hela världen. Att känna att jag är ok och inte behöver fixas till. Jag är 38 år och har en hel del gråa hår, ett antal rynkor och ett helt gäng andra livstecken. Jag vill ju ändå att det ska synas att jag lever och har levt. Tänk vad tragiskt att ha ägnat massor av energi i 38 år åt att gömma halva tandraden, hålla in magen eller knipa ihop tårna när jag är barfota så ingen ska upptäcka mina sneda tår.
Sen undrar jag ju var gränsen går, hur långt vill jag dra det? Inte sminka mig? Inte färga håret? Där är jag inte än. Och jag inser ju att jag hycklar i viss mån. För varför känns det ena ok men inte det andra? Men jag vet att målet är att acceptera mig själv precis som jag är. Att inte dras med av bloggare som fixar, sprutar och ändrar. Såna bloggar har jag slutat läsa. Att amerikanska TV-program inte är en del av mitt liv här i Sverige. Att mitt leende är fint som det är. Från och med nu är det jag som ler med hela munnen, alltid.
Jag är jättenyfiken på hur ni som läser ser på det här!
Du är så fin! Och jag har dragits med samma komplex som du! En hörntand som aldrig velat komma ner ordentligt - den har jag ägnat mycket tid åt. Så crazy. Precis som mina långa tår ;) Ännu mer crazy. Att i denna ytfixerade tid vänja sig vid att inte vara perfekt, vad nu det är, det är en stor del i att hitta sin inre stabilitet som jag ser det. Och visst kan det i något enstaka fall behövas någon typ av korrigering där människor är skadade efter olyckor eller annat. Men de flesta som "förbättrar" sin yta, de är redan skitsnygga från början. Så, allt finns i betraktarens öga. Hur vackert är det inte med lite sneda tänder, tänk Björn Skifs! Och hur vackert är det inte med ett leende som kommer ända inifrån och ut. Jag har tacklat alla mina delar kring det jag sett som brister i kroppen med att helt enkelt ställa mig och undervisa. När jag undervisar i yoga visar jag hela min kropp, flera gånger i veckan och vet du, jag tänker ALDRIG på hur jag ser ut eller vem som kan upptäcka vad! Stor kram, du är verkligen på väg!
SvaraRaderaJag blir så glad för din fina kommentar, Annika. Ja, det är helt galet att alla människor mer eller mindre går runt och tänker på saker som är fel med en. Tänk om den energin kunde läggas på annat, på dem man möter. Jag visar upp mig dagligen i mitt yrke, står framför 100 olika elever varje dag, och har stått 10 år framför klasser på gymmet, men det är först nu, när jag hamnat i detta och börjat meditera som jag funderar på att också känna mig ok, inte bara se ok ut. Du är fantastisk, när jag läser dina ord längtar jag till att få några år till på nacken. Kram!
RaderaHerreguuuud vad jag komplexat genom åren! Jag blir helt matt när jag tänker på det!
SvaraRaderaNu svassar jag runt i min egna hårfärg, mina sneda tänder (!), mina fula tår, långa fingrar och ärr efter acne. Jag har dessutom den totalt hänsynslösa smaken att gå ut utan foundation och ibland tom. utan mascara...!! Ja, man hör ju själv hur man hållit på, och så i onödan. Satt energi på sina komplex.
Så skönt att landa mer och mer i den man är. Så du, du är så på väg, bamsekram vackra kvinna!
Befriande! Det kommer mer och mer, men jag är inte redo att visa mig grå riktigt än... Foundation-aldrig och mascara, när jag jobbar. Jag vill ju lägga energin på viktiga saker. Det är väl en process som allt annat, och bättre medveten än inte. Det konstiga är ju att man (jag) känner mig snyggare ju mindre jag bryr mig! Kram tillbaka <3
RaderaDitt leende är superfint, jag tycker det är charmen när allt inte är "helt rakt eller perfekt". Allt hör till ens personlighet och jag tror faktiskt att rätt mycket skönhet kommer inifrån som det gamla ordspråket säger. Jag skulle också kunna ändra en del men jag tror inte det skulle kännas som jag. Eller jag vet inte, det beror ju på vad man ändrar. Jag brukar inte berätta mitt största komplex för folk för gör jag inte det så tror jag inte att de ens reflekterar :o) Jag är 37 och har en skarp rynka i pannan men den har jag faktiskt haft sean jag var 16 (det är inte den som är mitt komplex). För övrigt är jag som du, jag rakar mig (men jag skulle inte känna mig bekväm för mig själv med håret så det gör jag bara för egen del) och jag sminkar mig och fixar håret. För att jag vill! varför inte göra det bästa av det man har fått, liksom. Mina ögonfransar är vita :o9 och utan mascara syns de inte så....nej et går bort. Och jag tycker om att få känna mig fin. Men där stoppar jag. Och vi ska alla åldras, det är livets gång. Jag tycker bara det ser fejk ut när 50-60 åringar är så botaxade att de inte ens kan le. Fint? Nej inte i mitt tycke. Kram!
SvaraRaderaTack för att du delar med dig, det är så rolig läsning! Det är så lustigt det där med komplex, att andra skulle förmodligen aldrig veta vad man har komplex för, om man inte berättade det, som du skriver. Tänk vad bra, då kommer alla kolla på mina tänder nu :-) Jag tror väl att det viktigaste är att man gillar sig själv på riktigt, och så spelar lite mascara hit eller dit ingen som helst roll. Kram!
RaderaVill börja med att säga att jag tycker du har ett jättefint leende!! Och du har en jättefin utstrålning!!När jag var yngre (tonår) Så var mitt största komplex att jag var så smal och detta med brösten (som jag inte hade) var väldigt jobbigt för mig och efter mina två första barn så blev det en fixering(jag mådde inte bra i mig själv då) Gjorde en bröst operation. Var och är nöjd fortfarande men inget jag tänker på nu.Men efter det så skilde jag mig och träffade min nya man(19 år sedan) och då började resan med att tycka om mig själv som jag är .Han är fantastisk på att ge mig komplimanger och får mig att känna mig vacker och yogan,ålder och sjukdomar har stärkt mig att verkligen älska min kropp som den är och är så lycklig för att den fungerar.Sen tycker jag fortfarande om att ha mascara och även lite fondation på vintern för att få lite färg och pigga upp sig själv lite. Hårfärg använder jag ibland,inte för jag har panik över mina gråa men känner att det blir lite fräschare!! Men jag är väldigt noga med produkter som jag använder nuförtiden.
SvaraRaderaKram Lotta
Tack, andra Lotta, för din syn på saken och jag är så glad att du berättar hur du tänker. Alltså detta med komplex, hur man än ser ut verkar man inte vara nöjd när man är yngre. Att sen gå från det till att på riktigt älska sig själv och sin kropp är ju jättehärligt! Med åren märker man ju också hur viktig hälsan och funktionen är, det tar fokus ifrån utseendet på något sätt. Vilken fin man du verkar ha! Kram!
RaderaOj vilket vackert leende du har :) Jag är 40 år och tycker att jag äntligen gillar mig själv. Jag har varit ätstörd som tonåring och gravt träningsberoende som ung kvinna. Nu är jag bara mig själv, älskar att träna , om jag hinner. Älskar mat och choklad med måtta. MEN för mig betyder inte det att jag slutar sminka mig eller gilla att vara fin. Jag kommer alltid att vara lite glammig av mig. Jag respekterar andra som inte behöver göra det och tycker att de är fina, tycker också att jag själv duger utan smink men själv älskar jag att göra mig fin. Skulle aldrig göra ingrepp i min kropp man allt det där andra är så kul. Skulle jag försöka vara ngt annat än den jag är skulle det definitivt inte vara genuint. Det finns så många olika människor och jag tror nog att det finns plats för en lite glammigare yogini också ;) Det gäller bara att lyssna inåt och ta redan på vad som får just dig att må bra. Det är min syn på saken.
SvaraRaderaTack för din syn på saken, det gläder mig så oerhört att ta del av andras syn på saken! Det låter så härligt att vara en lite glammigare yogini :-) Och visst är det konstigt att man slösat bort så himla många år då man inte tyckt om sig själv (ätstörningar och träningsberoende tidigare jag med). Att man nu kommer på att man är ok, då man är riktigt vuxen. Får nog se det så att det är många, många bra år kvar med en härlig självkänsla. Kram!
RaderaJag har accepterat mig själv mer och mer med åldern. Det jag inte gillar med min kropp är min sladdriga mage men jag skulle aldrig få för mig att operera den. Nu när jag tittar på bilder från när jag var i 25-årsåldern så ser jag en jättesnygg tjej med en kropp to die for. Men tyvärr tyckte jag inte så då. Konstigt.
SvaraRaderaNu är jag mer avslappnad till hur kroppen ser ut, det är skönt. Vill bara att den ska vara stark och orka med flera år framöver.
Jag tycker du ser väldigt vacker och naturlig ut.
Önskar dig en skön helg
//bara anna
Tack för din input, Anna! Ja, tänk om man hade uppskattat allt man hade i den åldern, att man inte kunde se det! Jag hoppas verkligen yngre tjejer idag kan gilla sig själva mer än vad vi gjorde. Det kanske händer något när man får barn, man inser vad kroppen egentligen kan och orkar, och det finns annat i livet som är lite viktigare. Ha en fin helg du med, kram!
RaderaÅh Lotta så fantastiskt att få läsa dina tankar! Just detta funderar vi väl alla på i tid och otid, och att komma till den plats i livet där man älskar sig själv precis som man är är den viktigaste resan av dem alla! Du är ju fantastisk precis som du är!
SvaraRaderaTa hand om dig, och njut av din och Valters helg!!
Kram
Är det du, svägerske-Sara? Vad kul! Är det din bror som lurat hit dig ;-) ? Vi saknar din blogg! Tack för dina fina ord, hälsa och krama alla från mig!
RaderaJodå, visst är det jag! Jag blir nästan lite bloggsugen igen när jag läser din.
RaderaHerre min je'! Du som är så vacker, vilket leende! Skönt att du kommit till sans, det ska väl synas att man levt, att man varit med om sitt liv, inte stått i någon garderob omärkt. Och som så många andra här har jag gjort resan med svält och träning, självförakt m.m. Idag tänker jag, varför? Jag är bra som jag är. Lite färg på de grå samt mascara upplever jag inte som särskilt självförnekande, så det använder jag. Lever tillsammans med mitt vuxna livs stora kärlek som är en väldigt vacker man, tretton åt yngre och som fullkomligt avgudar mig. När jag är nyvaken och rufsig, helt utan smink, då tycker han att jag är som vackrast. Det är underbart att få uppleva. Med livet och med föräldraskap kom också en ny syn på mig själv, min rätt att tolka mig själv! Känslan av att stå på ett berg och se ut över ett landskap som jag känner igen, att rätt ofta förstå och känna mig lugn över det jag ser, mig själv, mitt liv, så känns min mognad. Att dessutom ha modet att fortsätta utforska livet. Då blir mitt yttre en del av det fina med mig och mina levda dagar.
SvaraRaderaTack för ett bra inlägg!
Vad jag skrattade av dina ord! Ser mig själv stående inne i en garderob :-) Vad underbart härligt det låter när du beskriver och jag är så glad för din skull och för min egen, som också börjar förstå grejen (även om jag också är begåvad med en make som alltid, alltid berättar hur vacker jag är, och peppar och stöttar, men det svåra är att förstå det själv). Det är bannamej inte lätt, att stå emot allt på löpsedlar, tv, filmer, reklam, bloggar mm. För egen del mår jag bäst av att försöka undvika sånt så mycket jag kan. Jättetack för att du delade med dig. Kram!
RaderaSäger som alla andra, du är så fin Lotta! Jag sminkar mig gärna, älskar det, både att göra det och att vara det. Tycker inte att det är hyckleri alls, så länge du inte typ bryter ihop av tanken på att gå osminkad. Då har en måhända lite kvar att jobba med. men smink som extra piff, nä, det måste allt få vara ok, även för en som gillar läget. Också så roligt att höra att du gillar vår pod! Stor kram.
SvaraRaderaTack för dina tankar Jeanna! Ibland är det så härligt att bara få andras syn på saken. Jag gillar verkligen er pod, speciellt denna med Johanna! Längtar tills nästa podavsnitt kommer ut. Kram!
Radera