2013

Snart är året slut och överallt kan man snart läsa årskrönikor. Jag vet att såna inte är så intressanta att läsa för andra än skribenten själv, men för mig känns det väldigt viktigt att skriva om just detta år. Året då mitt liv ändrades, hur kan jag låta bli att summera, sammanfatta? Om inte annat, så för mig själv. För att förklara vad som hänt och vilken stor grej jag faktiskt gjort, jag vill inte glömma av, inte förminska vad som hände.

De senaste nyåren har jag och maken sammanfattat året i olika varianter av "Hoppas nästa år blir bättre" eller "Det här var ett riktigt skitår, nästa borde väl bli annorlunda". Vi har vetat att något varit fel, och så klart har vi haft det jättebra, roligt och spännande under tiden också, men den övergripande känslan har nog varit den där förhoppningen om att det snart skulle behöva komma något annat, något bättre. Att vi var värda något bättre.

Egentligen startade det hela nog redan för några år sedan, fast då väldigt omedvetet, då vi valde bort nära vänner, som tog mer än de gav. Det var ett stort steg. Sen försäljningen av huset och så flytten, som var ett mer medvetet steg. Och här är vi nu, i slutet av 2013. Så mycket har hänt och jag kan ärligt säga att det här nyåret kan jag se med mycket mer tillförsikt på året som komma skall. För jag kör min bil.

2013

Under vintern och våren tuffar livet på, för min del allt mer förtvivlat. Jag känner mig vilse främst i mitt yrke. Jag funderar på om detta verkligen är allt. Ska man kämpa så för att leva? Handlar det verkligen bara om att överleva? Det måste finnas något annat! Jag läser mängder av böcker på temat och gör övning på övning för mig själv, för att hitta vad som är fel och hur jag ska komma vidare. Allt mer frustrerad, ledsen och trött. Orkar inget, känner mig inte glad, men som vanligt, kämpar på, för det är ju så man gör. Det sitter i ryggmärgen, jag är ju en duktig flicka.

Strax innan sommarledigheten har jag helt bestämt mig för att byta jobb. Jobbet bryter ner mig. Mentalt tar jag farväl av kollegor och elever innan skolavslutningen, för jag tänker inte komma tillbaka efter semestern.

Vi har en underbar sommar, åker till Sicilien, sover och vilar, har det härligt. Träffar mycket folk, en del nya bekantskaper, som vill komna och se hur vi har det i huset. Bjuder in hela V:s klass med familjer för ett härligt mingel och vi upptäcker att det finns människor vi trivs med på riktigt. Jag åker ensam med en kompis till New York, upplever det häftiga både i staden, och att göra det på egen hand.

Sommaren går mot sitt slut och det är dags att börja jobba igen. Va! Vad hände? Jag som inte skulle jobba som lärare mer. Här börjar det gå utför, tankarna snurrar, jag söker nya jobb och kurser. Får förstås inget jobb, för jag är desperat och vem vill anställa en desperat människa? Och förresten orkar jag inte söka särskilt många jobb, för det tar ju så mycket tid och kraft, något jag inte har. Jag bestämmer mig för att söka karriärstjänst som förstelärare, dels för att något ska hända, och för att jag skulle passa som förstelärare. Söker och går på intervju, men luften går ur mig när jag för beskedet att     den arbetsuppgiften ska utföras utöver de uppgifter jag normalt har. Jag som inte hinner och orkar det jag har även om jag jobbar deltid!

Chefen undrar varför jag drar tillbaka min ansökan och jag berättar och ber henne höra med kommunen om hon kan hitta en ny tjänst till mig, som städare eller vad som helst, för jag orkar inte mer. Där och då förstår hon nog hur läget är. Maken är bortrest och jag ringer kommunens jourtjänst. Pratar av mig en stund och får rådet att sjukskriva mig dagen efter. Det gör jag inte, men två dagar därpå tar det stopp. Jag ska åka och föreläsa i en annan stad i ett ämne jag är bra på, men jag kommer inte iväg. Det tar stopp. Jag sjukskriver mig en dag till och har kontakt med min chef varje dag. Jag bönar och ber om att få slippa min tjänst.

Familjen åker iväg på Spa för att komma iväg och vila lite. Får då samtal från chefen där hon försiktigt undrar om jag kan tänka mig att gå till företagshälsan. Det vill jag och veckan därefter får jag träffa både sjuksköterska, läkare och beteendevetare. Vilka proffs! De bemöter mig med respekt, tar prover, testar, klämmer och pratar. Läkaren konstaterar att jag är kärnfrisk, och jag går därifrån med en härlig känsla av att jag inte behöver säga upp mig eller byta jobb, att det är inte nyckeln. Jag är bra på det jag gör, och det finns andra sätt. Hon sjukskriver mig i tre veckor.

Under mina veckor hemma promenerar jag kilometer efter kilometer. Återupptäcker yogan och hittar till meditationen. Skaffar mig en Daily Greatness Yoga Journal, där jag får fundera över mitt livs mål och mening, både långsiktiga och dag för dag. Sakta men säkert fyller jag på med kraft inifrån och utifrån. Stressnivåerna kommer ner i normala, jag äter nyttigt och börjar fundera över mitt förhållningssätt till jobbet, livet och mig själv. Jag gör många små förändringar som ger effekt. Samtidigt hittar jag stöd från oväntat håll, från internet och bloggen. Blir förvånad och rörd över människor som finns där ute, som stöttar, pushar och hjälper. Och också över dem på nära håll, som hör av sig och tittar förbi.

Jag börjar jobba igen, fast mycket medvetet den här gången. Är medveten om varje steg på jobbet och privat, och påbörjar min resa som jag kommer att få hålla på med resten av livet. Jag börjar acceptera mig själv, den jag är, börjar förstå den introverta Lotta och släppa fram henne i ljuset. Jag känner mig mer medveten och lugn inför vad som komma skall. En känsla av att jag har bestämmanderätt i mitt eget liv. Jag kör min bil. 2013 blev året då allt hände, som kom att förändra mig och mitt liv. Jag är genuint glad över vad som hände 2013 och nu inte bara hoppas jag, utan jag vet, att nästa år kommer att bli ett bra år.

Stor kärlek till er där ute .