Upp som en sol

och ner som en pannkaka. Ja, så blir det ibland.

Sprudlande glad och endorfinfylld efter squashen i fredags var jag. Hade i och för sig känt mig lite skum ända sen vår snabbvisit i Stockholm helgen innan. Många varma timmar i bil är inte toppen för mig som är så såksjuk, och så blev det lite väl många saker inplanerat under vårt korta dygn där. Kände innan squashen i fredags att jag var lite konstig, och jag vet att jag tänkte för mig själv att nu kör jag över min inre känsla här. Men ni vet, jag ville inte vara den som ballar i sista sekund, och så skulle det ju bli roligt också.

Sen, på lördagsmorgonen slog yrseln till med full kraft. Det tilltog, jag kräktes och kräktes, och eftersom jag haft virus på balansnerven en gång tidigare, kände jag genast igen symptomen. Inte för att jag ville erkänna det dirket, för då blev jag sjukskriven i flera veckor och fick börja om med balansträning, kunde inte ens gå rakt på ett bra tag. Men i alla fall blev det akuten, där samma sak konstaterades, och det är inget jag önskar min värsta fiende (om jag nu hade haft någon).  Det snurrar och snurrar och man bara kräks. Vill bara ligga ner på sidan och blunda. Kan inte gå, vill bara viska. Och det värsta är tanken på den långa balansrehabiliteringen.

Tack och lov verkar det slagit till mildare den här gången. Jag kände mig efter medicinering ganska snabbt bättre, jag fick behålla lite mat och dagen efter kunde jag fungera ok men med känslan av att ha en rejäl bakfylla eller åksjuka. Men det kan jag väl ta, bara jag slipper den långa vägen tillbaka igen. Så fick jag en remiss till öron-näsa-hals för vidare utredning. Inte för att jag är orolig, för två gånger nu är jag testad för neurologiska orsaker, såsom tumörer i hjärnan. Utan mer, skönt, för jag kanske kan få lite ordning på min yrsel.

Jag har alltid varit åksjuk och haft lågt blodtryck, och åksjukan har aldrig växt bort som man sa när jag var liten. Så när jag börjar nysta i det tänker jag tillbaka till New York-resan, då hela huvudet gungade en vecka när jag kom hem. Likadant när vi åkte färja till Fredrikshamn. Sist när vi flög hem från Miami. X2000 till Stockholm när jag kräktes hela vägen. Och så då Stockholmsresan förra veckan när jag satt bak och roade lillen. Det där som sitter i flera dagar efteråt. Och så är jag ju ljud- och ljuskänslig, det vet jag ju, men den här gången kan jag faktiskt se tecknen som hjälpte till. Det har varit jättevarmt och soligt. På squashen var det väldigt högljutt av de hårda bollarna, och jag vet att jag tänkte att det här kommer jag nog få ont av.

Hur som helst är jag nu igenom det allra värsta, men jag har lovat mig själv att lyssna bättre på mig själv och kroppens signaler, oavsett om det betyder att jag måste tacka nej till sånt jag vill. Som sonens körkonsert tillsammans med musikalartisten Peter Johansson. Vilken grej, något de övat för i månader! Jag vill ju inte svika. Men högt ljud och starkt ljus i flera timmar vågar jag mig inte på än. Jag får börja tänka över mina resor jag gör, hur jag reser, om resan är nödvändig. Jag ska kontakta läkare för att få stark åksjukemedicin för tillfällena då jag vill och behöver resa. Men mest av allt ska jag känna efter, lyssna och sätta min kropps signaler först. För det är först när något sånt här händer, som man uppskattar att vara frisk.